Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘blickar’

Det här med att himla med ögonen inför eleverna när de enligt läraren pratar för mycket. Och söker ögonkontakt med mig, vikarien, för att ha någon att sucka med. Någon att dela sin vuxna överlägsna missnöjdhet.

Det är inte okej. Jag kan förstå att det kan bli så, att man fastnar i gnällträsket och tröttnar på att det är väldigt väldigt svårt att vara tyst och sitta still och att jag som lärare måste ha väldigt stort tålamod. Men det gör det inte okej. Det är att gå ut ur det tillsammansskap vi skapar i klassrummet: lärare och elever. Eleverna blir ensamma, utlämnade, bedömda och dömda.

Det gör mig ledsen. Jag försöker undvika hennes blickar. Barnen sitter med sänkta huvuden.

Hård och strikt behöver inte vara respektlös och nedlåtande. Det måste finnas andra sätt.

Annonser

Read Full Post »

Efter att ha varit sjuk några dagar orkade jag idag släpa mig till sista lektionen. Jag kände mig svag och ur fas och ovan vid att ta ton. Ouppsjungen i kropp och själ. Bara att lämna min trygga säng var lite obehagligt.

Eftersom jag går på en folkhögskola har jag ändå träffat mina klasskamrater de dagar jag mest legat och sovit och därmed kunnat hålla koll på vad jag missat. Men när jag steg in i klassrummet till dagens andra lektion märkte jag att min hållning var ursäktande och kroppsspråket sökande. Jag var efter, hängde inte med, hade missat en massa grejer.

Jag satte mig på en ledig stol. Svepte med blicken över klassen och möttes av vänliga blickar som sa ”Vad kul att du är tillbaka!”. Läraren nickade godkännande till mig och jag slappnade av i kroppen. Det chockerade mig hur viktiga de där små signalerna var för mig, trots att jag att trivs i klassen och med lärarna. Tänk då vad viktigt det måste vara om man inte trivs och inte längtar efter att komma tillbaka till skolan!

Bilder dyker upp i huvudet från tider då jag inte ville vara i skolan. (Kanske de är mina känslominnens fantasifulla skapelser eller kanske det faktiskt har hänt.) Då jag smög in i klassrummet och hoppades att ingen skulle märka mig. Då lärarnas näst intill omärkbara nick, som bara jag kunde uppfatta eftersom jag sökte efter den, gav mig kraft att hålla mig kvar vid bänken och inte fly. Hon såg mig, märkte min strategi och lät mig vara så osynlig jag ville. Lite senare under dagen, när jag hade vant mig lite mer, utmanade hon mig att synas.

Det är viktigt att bli välkomnad tillbaka när man varit borta.

Read Full Post »