Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘böcker’

Jag läste en bok. En skönlitterär bok om en flicka och sedan kvinna som överlevde tack vare böckerna.

Jag hade ingen som kunde hjälpa mig, men T. S. Eliot hjälpte mig.

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.

Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

IMAG1246

Jag håller inte riktigt med Jeanette Winterson i Varför vara lycklig när du kan vara normal? om vem som läser poesi och litteraturmen det där med att det är ett hittställe förstår jag precis. Så har det alltid varit för mig och det hoppas jag kunna få mina elever att se också.

Jag började inse att jag inte var ensam. Författare lever ofta i exil, som flyktingar eller olika slags outsiders. Dessa författare var mina vänner. Varje bok var en flaskpost. Öppna den.

Senare i boken berättar hon om när hon läste engelska vid universitetet.

Ju mer jag läste desto mer kämpade jag mot antagandet att litteratur är till för ett fåtal – med en speciell utbildning eller från en speciell klass. Böcker tillhörde också min medfödda rätt. Jag kommer aldrig att glömma min glädje när jag upptäckte att den först upptecknade dikten på det engelska språket var skriven av en herde i Whitby ungefär 680 f.Kr. (Caedmon’s Hymn) då St. Hilda var abbedissa i Whitby Alley.

Tänk er detta … en kvinna som styr och en illitterat boskapsskötare som skapar en dikt av en så stor skönhet att bildade munkar nedtecknade den och förde den vidare till besökare och pilgrimer.

Jag känner igen mig i hur hon beskriver läsandet och vad det betydde för henne. Ett hittställe, en flaskpost, en värmeplats, en sköld, ett skydd, en trygghet, ett hopp. Det gör mig glad. För då händer det igen, det där som hänt så många gånger: boken blir min vän och jag känner att vi pratar med varandra. Jag minns hur jag i ungdomen hade så många tankar som jag inte visste hur och med vem jag skulle kunna utveckla och hur böckerna ofta blev min lösning. De var på min sida och sa att jag var okej och att jag inte var ensam om mina tankar.

Heja böckerna!

Read Full Post »

Nu börjar Boksäsongen. Då jag läser av lust och intresse. Inga tvingande kursmål. Ingen obligatorisk läsning.

Det är då jag läser skönlitteratur. Skön litteratur.

Jag strosar med ett lyckligt leende runt på biblioteket. Letar efter fina bokomslag, känner på tyngden i böckerna, bläddrar och fantiserar. Hur är det att läsa den här boken? Eller den här?

Jag väljer några. Inte för många. Inte för få. Och när jag lämnar biblioteket vet jag att jag har en skatt i väskan, nej flera!

Jag flyttar till andra världar och frossar i andra människors liv. Och plötsligt smyger sig en sån där lärarbok in. En sån som legat länge och stirrat på mig. När jag fick den/köpte den kändes den kul och spännande men jämte all kurslitteratur blev den en stressande skuld som säger: ”Men har du inte läst mig ännu, det var ju två år sen du köpte mig!”. Men så i den sköna litterära ångan ser den där hemska skuldboken återigen kul och spännande ut. Kravlösheten från den skönlitterära läsningen smittar över på allt. All läsning blir lust och intresse. Så som jag vill att det alltid ska vara. Det är en skatt att få uppleva det.

Read Full Post »

Plötsligt stod de där framför mig med öppna armar. Två hela dagar. Alldeles tomma och fria och dessutom med tal om sol och värme. Jag fnittrade nervöst. Kan det verkligen vara sant?, frågade jag mig. Och det var det. Jag har en ledig helg!

Jag bestämmer mig för att göra det omöjliga och efterlängtade. Jag ska läsa en bok. En skönlitterär bok. Och visserligen har den koppling till kursen jag läser men det är inte obligatorisk läsning. Det känns fantastiskt lyxigt att ha tid att läsa den. Under terminstid!

Jag brukar inte läsa om böcker. Det är nog bara Muminböckerna jag återkommer till år efter år. Därför är det speciellt att läsa om denna bok. Jag läste den när jag gick på gymnasiet, på den tiden då jag ständigt läste. Ofta en bok i veckan eller mer. Livet var jobbigt och böckerna var dörrar till andra världar. Inte för att de världarna alltid var trevliga men det var i alla fall inte min vanliga värld. Denna minns jag som ganska jobbig att läsa.

Det var långt innan jag ens tänkt tanken att bli lärare och långt innan jag hade varit i Malmö och fick idén att flytta dit. Jag läste tekniskt program och trodde jag skulle bli civilingenjör samtidigt som jag hela tiden kände nånstans i magen hur fel det var. Malmö visste jag låg långt ner och så var det nånting med en bro.

Nu ser jag andra saker än jag såg då. Jag läser med stort intresse om kampen om pedagogiken genom de två extremerna Palin med sin fascistiska disciplin och Tompan som försöker bli kompis med eleverna och upptäcker att det omöjliggör det ledarskap som krävs i ett klassrum. Jag ser mitt Malmö och dess historia genom de välbesökta gatorna och de beryktade områdena.

Men det jag såg nu liksom då och som båda gångerna gett mig den där obehagskänslan är den sociala skolan som huvudpersonen Johan genomgår. Den drivs inte av mamma Bodil eller de olika lärarna utan av kompisarna. Och den skolan är hård. Jag känner igen mig och värjer mig för minnena från det där osynliga trycket från alla och ingen som påverkade mig åt håll jag inte ville gå. Jag minns frihetskänslan på examensdagen. Då släppte trycket och allt förändrades. Skolan är en speciell plats och att lära sig att umgås med andra människor är en svår sak.

Att läsa om en bok är lite som att hälsa på en plats jag besökte för länge sedan. När jag var cirka 4-6 år åkte jag och min familj till en stuga i fjällen som vi hyrde av en liten mysig gubbe för en liten peng. Vi gick upp på fjället och oftast till den vita stenen. När jag var tonåring åkte vi upp till stugan igen. När jag kom fram till den vita stenen uppe på berget kom jag också tillbaka till senaste gången jag var där. Då när den var jättestor. Då när jag till slut hade lyckats ta mig upp på den frågade jag min mamma vilket hål barnen kom ut genom, kiss- eller bajshålet. Svaret var omvälvande. Det finns ett till hål! Allt det kom tillbaka till mig på samma sätt som min gymnasietid kommer tillbaka till mig nu när jag läser Underdog en andra gång. Boken är en del av mig precis som den vita stenen och precis som alla andra platser, böcker om människor jag mött.

Det är fint på något sätt att återupptäcka en del av mig. Och då syns det hur jag har förändrats, där i jämförelsen mellan då och nu.

Read Full Post »

När jag skrev min c-uppsats kom jag och lärarutbildningens bibliotek, Orkanen, varandra nära. Den vackra utsikten, alla de läsande studenterna, de vänliga bibliotekarierna, alla de olika stolarna och borden men mest av allt det oändliga antalet böcker, hjälpte mig att stå ut. Det var otroligt jobbigt och känslosamt att försöka sig på att skriva en stor uppsats. De sista dagarna satt jag och min klasskamrat bredvid varandra och skrev på Orkanen. Då och då läste vi avsnitt i varandras texter och gav feedback på det. Det var dramatiskt och jobbigt och allt hände på Orkanen. Lite om vårt samarbete här.

Idag när jag satt där vid samma bord som så många gånger tidigare kände jag kärlek, trygghet och stolthet. Du och jag Orkanen.

Jag vet att du kommer att fortsätta stå bakom mig. Hjälpa mig och peppa mig. Du är bäst!

Read Full Post »

Byggjobbarna bullrar, bankar, borrar och låter från tre håll. Fasaden på mitt hus renoveras samtidigt som taket läggs om. Stackars katten sitter och darrar längst in under sängen.

Jag brukar föredra att plugga hemma men med detta nya ljudlandskap söker jag alternativ. Idag blev det ett bibliotek och jag känner en stor tacksamhet över att vi har gratis bibliotek i Sverige. Och det är riktigt bra bibliotek! Jag minns när jag varken hade dator eller internet och behövde söka både jobb och bostad. Då var jag på biblioteket varje dag.

När jag var ung och olycklig älskade jag att gå runt på stadsbiblioteket (det kändes mer anonymt och säkert än stadsdelsbiblioteket) och läsa på böckernas ryggar. Bläddra lite i några, kika på de andra människorna, läsa på anslagstavlorna eller lyssna på någon uppläsning. Där kände jag mig lugn. Böckerna förflyttade mig till andra liv och jag slapp mitt eget. Jag fantiserade om att jag var vuxen och lycklig och lyckad. Böckerna gav mig hopp om att det nog skulle finnas en tid för mig.

Jag har alltid känt mig välkommen på bibliotek.

Tacka vet jag bibliotek!

Read Full Post »