Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dans’

Dela med dans

På folkhögskola delar man med sig. Idag är det dansdag för hela skolan, inte bara musikkurserna. Vi musikare har haft egna dansdagar och övat mycket på detta så vi får vara duktiga och dansa med de som inte dansar varje vecka. Det är väldigt roligt!

Andra dagar under terminen har anordnats av de andra kurserna och vi musiker har fått bli guidade av dem. Då känns deras världar inte så oförståelig och deras kunskaper så ouppnåeliga. Vyerna vidgas lite. Och så lär vi känna varandra. Nu har jag dansat nära nära med flera på skolan som jag knappt pratat med, någon som jag brukar irritera mig på och en som jag tycker är lite för cool för att våga närma mig.

Men bäst av allt: jag fick hjälpa några att ta de där sista stegen för att fatta grundkonceptet i en viss dans. Jag fick dela glädjen i att lära sig tillsammans!

Annonser

Read Full Post »

Igår skrev jag om vilken njutning det är att träna på, studera och analysera den ordlösa kommunikation som finns inom dans. Jag såg kopplingar till drama, sång och ledarskap. Men jag glömde att ta upp den mest vardagliga och självklara koppling vilket är kopplingen till det talade ordet. Där finns allt det finstilta och svårfångade och vi alla gör det varje dag!

Små små nyanser visar oss vad samtalet egentligen handlar om och berättar det som orden inte kan rymma. Den kommunikation som människor med autism ofta har svårt att uppfatta och förstå.

I drama utgår jag ofta från det talade ordet och leker med nyanserna. I sången börjar jag mer och mer utgå från talet och försöker härma min frasering och betoning från talet. I dansen finns frasering och betoning med liksom i talet och idag upplevde jag att dansen drevs och styrdes av dessa komponenter. En annan dag känns andra delar mer drivande. Dansen och det talade ordet är komplexa och personliga. När jag hittar till något som känns naturligt eller ser någon annan göra det spritter det i alla delar av kroppen och de jublar unisont!

Read Full Post »

Jag har dansat hela dagen!

Vi fick  bland annat titta på varandra när vi dansade och märkte då att musiken låter olika beroende på vilket par du tittar på. Det ena paret får musiken att låta långsam och tung medan ett annat par får den att låta lätt och snabb. Men det allra roligaste var att se hur dansarnas personligheter syns i deras dans.

Kommunikationen är subtil och svårgreppbar med ord. Med symboler, bildspråk och poesi kan jag snudda vid helheten. De svårfångade kräver kreativitet och nytänkande för att låta sig fångas och jag njuter av utmaningen.

Jag tycker om att se att det är samma subtila kommunikation  jag arbetar med inom dansen som inom drama, sång och ledarskap. Och egentligen all kommunikation. Det är som att min själ gläds åt att det där komplexa synliggörs och analyseras.

Det är något kittlande. Kanske det är min kropp och själ som säger till mig att detta, DETTA! är det viktigaste, roligaste och mest spännande som finns. Detta skall du leka med. Hela ditt liv. Annars kommer jag sura så fruktansvärt mycket. Så egentligen har du inget val. Du måste helt enkelt göra det du vill. I alla fall nu när du fattat att du vill det.

Hur du än gör, vad du än gör, så kommer detta finnas med.

Bara så du vet. Sa jag till mig själv.

Read Full Post »

Emelie, som är danslärare skriver (länk) om att dans liksom rytmik arbetar med spännvidden mellan ensamhet och gemenskap appropå en artikel i Pedagogiska magasinet om rytmikläraren Cecilia Hofsten (länk). Hofsten säger:

– Det är naturligt att jag gör, du gör, vi gör – och ni tittar! Hur mycket plats kan jag ta i förhållande till andra? Blir vi alltid starkare tillsammans? Vad händer med mig själv om jag bara står tillbaka? Det är centrala mänskliga frågor som man ofta talar om och som får en kroppslig aspekt genom musiken.

Just dessa frågor har för mig varit väldigt centrala under min utbildning till dramapedagog. Jag har även upplevt att dramaövningarna personligen har hjälpt mig att hantera dessa ständigt närvarande aspekter av livet. Att hitta platser jag är nöjd med i olika sammanhang samt att hantera grupper och grupppsykologiska fenomen i vardagen känns tryggare idag än innan jag blev dramapedagog. I någon av alla dramaböcker står det att drama är en genrepetition av livet. Och jag är så tacksam för att jag har lärt mig redskap för att genrepa livet. Det gör att jag vågar mer och till större grad förstår vilka möjligheter jag har. Min förståelsevärld och handlingsutrymme utökas.

Read Full Post »

Learning by doing

När jag gick i lågstadiet sa jag till min musiklärare att ”min kropp behöver dansa” och det blev en av de där historierna som min mamma berättar när nya vänner/partners är på besök och mammor ska berätta fåniga anekdoter från barndomen. Min musiklärare var fantastisk, blandade musik, drama, dans och berättande på ett härligt kreativt sätt och jag fick dansa. Jag fortsatte senare att dansa på dansskola och hann lära mig grunderna i många danser. När det började bli seriöst och snack om tävling slutade jag. Ville ju bara dansa och ha kul. Inte tävla och ha massa press. Jag ville dansa som killen i filmen, en fejkbrevfilm som min lärare visade oss. Vi fnissade.

I min kurs nu satte läraren en gång på musik och så fick vi simultandansa två och två. Oj vad jobbigt. Direkt fick jag prestationsångest. Dansa, ja men då måste jag ju göra några snygga steg då eller? Nej jag förstod nog att tanken var att röra sig fritt, spontant och inte tänka. Men nej, jag fick samma känsla som på dansgolvet på nån klubb. Man observerar och observeras. Allt synas: kläder, dans, danskamrat(er) osv.  Nyligen fick vi dock göra en övning där jag kunde släppa kraven. Vi fick RÖRA oss till musik (gillar formuleringen!) i par. Läraren bestämde vem som skulle leda och lät oss byta efter en stund. Rörelserna skulle vara låååångsamma. Svårt och göra det snyggt och fantastiskt. Och det var så jobbigt att göra det långsamt att jag inte hann med att tänka på hur jag skulle göra. Jag kände att det var så skönt och tryggt och ingen värderade vad jag gjorde, alla var så upptagna av sitt. Men när vi båda gångerna pratade om hur vi kände när vi dansade gick meningen såklart isär. Det är så olika hur vi upplever saker, speciellt när man, som i drama, ska agera själv och ge nånting, skapa och stå för det.

Här får jag pröva teorierna i praktiken, i en trygg grupp, och kan med hjälp av mina egna och min kursares känslor och tankar kring våra upplevelser förstå på ett helt nytt sätt hur jag kan använda detta i undervisningen. Det är learning by doing. Jag får själv uppleva att det är jobbigt, roligt, pinsamt, läskigt, galet, fantastiskt och olika varje dag att arbeta med drama. Pratade med en lärare om hennes (lite äldre) utbildning och hon berättade att den kurs hon mindes bäst, som var roligast och mest givande av alla var en skrivkurs där studenterna fick göra en hel massa skrivuppgifter, dikter, noveller, artiklar och allt möjligt, med handledning av lärarna. Det viktiga var att de fick göra det själva, stöta på problem och inse vad svårigheterna kan vara och få hjälp av lärarna.

Read Full Post »