Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘diskussion’

Förrförra gången handlade #skolchatt om samarbetet mellan lärarutbildningarna och skolorna. För att läsa debatten klicka här. Jag började fundera på detta med handledare. Någon tyckte att handledare skulle vara särskilt skickliga lärare utifrån vissa kriterier. Jag minns ämnesdidaktisk skicklighet som en av dessa. Jag håller inte med. (Kanske det har att göra om man är ämneslärare i de högre åldrarna eller klasslärare i de lägre?)

IMAG0170

När jag började på lärarutbildningen skulle jag hållit med. Då vara jag förvirrad och vilsen. På högskolan fick vi teori och kritik av den nuvarande skolan. Jag kom ut på praktik och ville se någon som kunde förverkliga och exemplifiera allt det som vi hade fått höra på högskolan. Så blev det inte. Min första handledare var skicklig på många sätt. Hon var en demokratisk och tydlig ledare och hade stora kunskaper inom sina ämnen. Men hon undervisade inte alls på det sätt som högskolan propagerade. Och inte alls så som jag ville göra. Men hon lät mig ta över undervisningen. Jag slängde ut mängder av idéer som jag tänkte att hon skulle rata. Men hon sa ”Pröva!” och jag provade. En av de saker jag provade var drama. Jag kunde inget om det men hittade en hemsida med några övningar som jag gjorde med eleverna. Vi läste en bok och eleverna fick spela upp en scen ur den.

Min handledare och jag klickade inte. Vi lyckades aldrig småprata. Jag var lite rädd för henne. Hon gav mig mycket konstruktiv kritik. Hon lät mig jobba hårt. På kvällarna och helgerna planerade jag för det hanns inte med på skolan för alla dessa mållösa möten. Hon gjorde två viktiga saker för mig: 1. Hon lät mig hålla i många lektioner som jag skräckslaget genomförde. 2. Hon såg att det hände något med mig när jag höll i drama, att jag blommade ut. Hon sa att drama var något jag skulle satsa på. Tack för det! Utan den kommentaren hade jag kanske inte valt att läsa mitt hjärteämne drama!

Sedan dess har jag haft tre handledare och alla har lärt mig olika saker. Ingen har varit den där som undervisar så som jag vill göra. Ingen har exemplifierat forskningen från högskolan. Men det finns så många dimensioner av läraryrket och alla har gett mig något. Någon visade att man kan vara avslappnat och sätta tydliga gränser för sitt yrke. Någon var fantastiskt bra på att lösa konflikterna på rasten. Någon mötte föräldrar på ett sätt som jag tog med mig. Någon hade ett tydligt sätt att prata med sina chefer. Någon kunde möta eleverna i alla deras känslor på ett underbart sätt. Men ingen hade allt. Ingen var perfekt. Och jag har äntligen slutat leta efter min drömlärare hos någon annan. Nu letar jag hos mig själv.

Jag har börjat förstå vad jag vill ha av en handledare. Jag vill ha just det som min första handledare gav mig: plats att pröva. I det ingår också att handledaren alltid finns där för att rädda mig om något händer som jag inte kan hantera eller om jag plötsligt inte orkar vara lärare en liten stund. Jag vill också ha respons. Jag brukar ofta kunna se vad som inte gick så bra och lite grann av det som gick bra. Men det är mycket som jag inte alls märker och där kan handledaren göra en stor insats. Hon kan berätta om det självklara, de där små detaljerna som jag inte tänker på. Pauserna i genomgången, hur jag ställer frågor, hur jag väljer vem som ska få svara, hur jag bemöter elevernas svar, hur jag reagerar när någon kommer försent eller glömt pennan eller är ledsen för något från rasten. Undervisningen har jag oftast tänkt igenom noga. Men mitt förhållningssätt  till eleverna och allt som händer i klassrummet, eller kanske det förhållningssätt jag vill ha till detta, kan jag behöva hjälp med att sätta ord på. Och det är ju det som grunden till allt. Tänker jag.

Det är fint om vi tycker om varandra och har lätt att prata med varandra, som det är med min nuvarande handledare, men det är inget jag kan begära av en handledare. Men det är viktigt att kunna diskutera tillsammans. Och då när vi diskuterar underlättar det om handledaren inte ser sig som färdiglärd. För då blir det svårt att diskutera. Men om vi båda pratar med inställningen att vi vill lära oss, gärna både av och med varandra, kan det bli riktigt spännande.

Tack till alla handledare i skolsverige som öppnar sina klassrum för lärarstudenter med darriga ben!

Annonser

Read Full Post »

Jag har nu avklarat två slutseminarium i mitt liv och båda lämnade efter sig en besviken fadd känsla. Var det bara detta?

Visst är det bra att få kommentarer och förslag på hur uppsatsen kan bli bättre. Det är fantastiskt lyxigt att få arbetet korrekturläst av flera personer. Det är spännande att få kommentarer från en examinator som gör helt andra kopplingar än mina klasskamrater och ger tips på litteratur som jag inte alls är insatt i. Men det slutar alltid i känslan en känsla av otillfredställelse.

 

Jag har jobbat med detta så länge! Analysen håller och slutsatsen med. Jag har alltså typ forskat. Det är ju så sjukt häftigt! Och så får jag kommentaren ”intressant”. Det är ungefär det man brukar hinna på ett slutseminarium. Jag saknar en större diskussion om min uppsats. Kanske att vi efter att ha grävt i formuleringar, funderat på metodöverväganden och annat mer eller mindre spännande, ägnar sisådär en timme till att diskutera uppsatsens implikationer. På mina två slutseminarium har det blivit max fem minuter. Det är som att texten har dött. Det har inte skett något riktigt möte mellan läsaren och texten. Texten blev lämnad där vid det tredje onödiga kommatecknet och det sjunde dubbla mellanrummet.

Jag gråter för min stackars uppsats som har dött. Kanske har den tur och blir läst när den publicerats på MUEP. Men de möten som sker mellan text och läsare i cyberspace är inget jag brukar få höra något om.

Read Full Post »

Jag lyssnar på radio när jag diskar. Aldrig att jag kollar tablån. Aldrig att jag är förberedd på vad som kommer. Det gör det hela mycket spännande. Under senaste disken fick jag höra berättelsen om en till Danmark bortadopterad grönländsk pojke som i vuxen ålder sökt upp sin familj på Grönland. Hans mamma ville aldrig adoptera bort honom men efter att han som vuxen sett vad som hänt hans hemland och familj menar han att det nog var bäst att det blev som det blev. Han pratade på danska och en svensk man översatte till svenska. Även fast jag inte förstod ett ord av vad han sa (även fast jag bor så nära Danmark) så var jag glad att få höra hans röst. Hans röst och sätt att tala hjälpte mig att skapa en bild av honom i huvudet.

Jag fascineras över radion och hur den fungerar på mig. Hur nära människorna kommer mig. Jag blir inte lika underhållen av radion som av tv:n vilket gör att informationen går andra vägar. Bredare och fler vägar. Öppnare vägar.

Hur som helst, det jag ville skriva om var ett litet inslag i Vetenskapsradion om Katedralsskolan i Lund (länk). Programmet handlade om den spetsutbildning i historia som bedrivs där. Jag blev glad. Lärarna berättade att det roligaste och mest lärorika var och är att de två historielärarna som håller i den specialiserade historieundervisningen äntligen får arbeta tillsammans. För att lägga upp kurserna förde de först långa diskussioner om vad som är viktigast att ha med. De arbetar tätt tillsammans med historiaklasserna och berättade om hur mycket de får ut av att diskutera och reflektera över undervisningen med varandra. Om och om igen upplever jag detta och läser om samma sak: det är viktigt att få diskutera med sina kollegor!

Read Full Post »

Idag såg jag och min klass på filmen Crash som är en film med många bottnar. Influderade av kursens innehåll som vi är såg vi i filmen frågor om fördomar, identiteter, etnicitet, integration, gruppdynamik och mycket mycket mer. Efter filmen var jag rädd att vi i helklass skulle sitta och diskutera utifrån exempelvis integration som jag är van vid. Det är så otroligt svårt att diskutera i helklass och dessutom om något så stort, abstrakt och svårt som integration. Tack och lov blev det inte så. Vi fick välja ut en konflikt ur filmen och visa upp den för klassen. Utifrån det fick vi sen diskutera och visa olika lösningar på konflikten. Den utgångspunkten fick oss att i smågrupper faktiskt diskutera stora svåra frågor. Exempelvis:

Hur ska jag reagera på någon som fäller rasistiska kommentarer? Med vilket syfte vill jag reagera, för att visa och få bekräftat vad jag anser, för att starta debatt eller för att vinna över min meningsmotståndare?

Hur hantera maktmissbrukande överordnade som jag är i beroendeställning till?

Hur motverka förtryck i ett samhälle genomsyrat av förtryck  och som inte uppmuntrar samarbete, tolerans, förståelse och empati?

De KONKRETA situationerna fick oss att engagerat och utvecklande diskutera mer ABSTRAKTA och GENERELLA frågor. Vi kunde använda våra personliga erfarenheter och våra egna tolkningar av filmen för att diskutera generella frågor. Vi hade mycket intryck och känslor med oss från filmen och det var därför otroligt skönt att få sitta i smågrupper och prata. I helklassen är det svårare att komma igång, att våga tala utan att vara PK och ha tänkt ut något ”smart”, jobbigt att behöva vänta länge på att få säga något, men bra för att få fram flera olika synvinklar. Det finns mycket att säga om diskussion i liten och stor grupp och en viktig fråga att ta med i planering. Passar denna diskussion för stor eller liten grupp med just de individer jag arbetar med?

En annan intressant sak jag märkte i den lilla grupp jag tidigare arbetade i var att de mest givande och nytänkande diskussionerna enligt mig skedde då vi egentligen inte alls skulle prata om just det vi pratade om. Då vi hade rast, lunch, skulle prata om något annat och då vi skulle pröva och inte diskutera. Då fanns inte samma press och krav på att komma fram till något. Då var mina tankar inte lika fokuserade på en sak utan kunde löpa fritt och koppla till vad som helst som dök upp. Då kunde jag reflektera i grupp och tala utan att tänka så mycket innan. Tanken ordnade upp sig enligt ordens system samtidigt som jag gav den ljud.

Read Full Post »