Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘drama’

För ett tag sen hade Pedagogiska magasinet en hel massa artiklar om lek (länk). Jag läste med stigande upphetsning. Det finns så mycket av det som gäller leken som också stämmer för drama eller får mig att förstå aspekter av drama. Jag hade tänkt skriva flera inlägg men det blev bara ett: Drama och lek 1: att bli lekt.

Idag när det är söndag har jag tagit ledigt och började då rensa i högarna. Där finner jag tidningen och upphetsningen igen. Idag ska jag därför skriva om artikeln Lek på gott och ont av Ivy Schousboe, professor emerita i psykologi.

Hon skriver om några barn som leker. ”Vi leker att vi skulle mörda Andreas!”, skriker någon och det blir en dramatisk jakt.

Han blir jagad, till en början på det vanliga sättet i den här dramatiska leken. När Andreas blir ordentligt förskräckt blir jakten mer och mer upphetsad. Anfallsropen blir fler och gällare. Barnflocken verkar ha tappat huvudet, nu är det ”the wolf pack” som jagar. De driver in Andreas på gården och han fångas i ett hörn. Här blir han fasthållen, hårt stucken i magen med spjut och hotad med ”kniv” mot halsen. När en vuxen ingriper är han helt vit i ansiktet och skakar i hela kroppen.

I lek är det lätt att dras med. Dras in och tappa perspektiv. Detsamma gäller i teater och drama. Det är fantastisk ibland och skräckinjagande andra gånger. När jag är sur är det underbart att luras in i en fantastisk glädje med hjälp av en enkel övning. Men ibland kan jag hamna i låtsasvärldar som är alltifrån trevliga. I drama tränar jag på att vara i leken men samtidigt ha perspektiv. Att vara i mest men då och då ta superkorta pauser och gå ur rollen och titta på det utifrån för att kontrollera om allt är okej. För att kolla om jag kan fortsätta. Gå in i mitt vanliga förnuftiga jag som analyserar och känner empati. Sen kan jag gå in i leken igen. Det är det som jag anser att Andreas kompisar misslyckades med. De lät sig upptas av leken alltför mycket. De måste lära sig att kliva in och ut hela tiden för att inte råka göra något som de kommer att ångra. Och det är inte bara barn som behöver öva på det.

Så gott som alla dramaövningar har denna komponent av att gå in och ur roll eftersom de är styrda av en ledare. Ofta ska deltagarna göra en uppgift, exempelvis att leka att de är något djur och då är de i roll. Samtidigt ska de kunna sluta med det direkt när jag säger till. Det är en träningssak det där med att byta perspektiv. Att kontrollera sina impulser och kunna välja medvetet när jag ska följa och när det inte passar. Det är inte helt lätt. Jag tror att vi behöver prata med barnen om detta och hjälpa dem att förstå och fortsätta träna.

Jag tränar fortfarande. Gärna med mina dramakompisar. Där är det tryggt och hanterbart. Det är värre i resten av livet.

ps. Schousboe har en lite annan slutsats om barnens lek med Andreas än jag har.

Read Full Post »

På högskolan uppmuntrade vår lärare oss att visa med kroppen. Men oj vad jobbigt. Ingen ville. Utom jag då. Jag gick glatt fram och tog jobbet som jorden. Efter en stunds pressad tystad lyckades jag rekrytera en sol och en måne. Vi snurrade och lutade och prövade olika sätt att visa på sambanden. En annan lektion jobbade vi med vatten och dess former. EN modig grupp hade försökt dramatisera de olika faserna. Men vågade bara visa om de fick vara tillsammans med sina kompisar.

Idag var jag hos en fjärdeklass. Där ville alla vara solar, månar och jordar. Det var bara kul kul kul.

Vad har hänt med alla dessa vuxna som är så obekväma med att visa saker med kroppen? Eller är det just lärarstudenter som generellt sett är sådana som inte gillar sånt? Eller kan det vara ett svenskt fenomen? Europeiskt? Eller mänskligt?

NEJ det tror jag inte är möjligt! För barnen är det så naturligt. Kroppen är till för att användas. Jag tror att det är något som händer i vuxenskapet som gör kroppen mindre tillgänglig. Den blir ett nyttigt arbetsredskap. Ett varumärke. Och så är det den där sexualiteten. För barnen verkar kroppen mer självklar. Mer förbunden med huvudet. Mer närvarande. Mindre bedömd. Vi vuxna kan lära oss av det sättet att använda sin kropp.

Read Full Post »

Det här med lek återkommer ofta i mina kursböcker. Framför allt inom drama. Nästan varje dramabok har ett kapitel om lek. Senaste numret av Pedagogiska Magasinet får mig att undra varför denna tidning aldrig har varit med på någon litteraturlista.

I dramaböckerna brukar det stå mycket om likheterna mellan lek och drama. Att det liksom rör sig i samma rum och har liknande beståndsdelar. Jag läser Kjetil Steinsholts artikel I lekens ingemansland och upplever att han med Gadamers ord fångar aspekter av leken som jag erfarit i drama.

Det är leken själv, den aktiviteten eller spelet de lekande är försjunkna i, som är lekens subjekt. Vi är aldrig oss själva nog. Leken är mer och större än de individer som leker eller deras mentala tillstånd. Vi blir lekta av något som är större än oss själva – nämligen leken själv. […] Det är genom att hänge oss åt leken som vi i verklig bemärkelse blir ”utspelade”. Och att bli utspelad, satt ur spel, är en förutsättning för all lek. […]

Den [leken] har sitt eget aktiva liv och drar den som leker in i sig. Lek är därför i mindre grad något vi gör. Den är snarare något som blir gjort med oss. Det handlar om en händelse som vi fångas in i. All lek är att bli lekt. Lekens ordning griper tag i den som leker och ger deltagarna en känsla av lätthet och frihet.

Det är inte alltid lätt att bli lekt. Det är riskfyllt eftersom jag överlåter mig själv åt leken. Ibland orkar jag inte öppna mig åt leken utan trivs bättre i en trygg bestämdhet om mig själv, mitt beteende och världen. Leken däremot är osäker och kan förändra snabbt. Men när jag orkar och vågar och är beredd kan det få mig att flyga långt bort utanför mina vanliga konturer. Jag kan gå utanför mig själv.

Den där känslan av gränsöverskridande och att vara i en annan dimension kan jag även känna i andra former av skapande men det är starkast i grupp. Som i drama.

I drama över vi mycket på att kunna gå in och ut ur denna sortens lekvarande. I övningarna måste du vara i det, annars fungerar det inte. Sedan behöver du kunna gå ur det sättet att fungera och distansera sig från det du upplevt. Just att kunna kontrollera och själv bestämma när jag vill vara lekande och inte lekande är något som visat sig vara användbart i många delar av livet. Även att förstå när jag är lekande, vad det gör med mig och hur jag kan hantera det har fått mig att  förstå mig själv mer.

För mig som vuxen har drama hjälpt mig att komma tillbaka till lekandet men för mina elever tror jag att drama kan handla om andra saker. För en del tror jag att det kan hjälpa dem att förstå hur man kan leka med andra. För andra kan det kanske vara en hjälp att lära sig att gå ur lekandet när de själva vill det.

Men de eviga frågorna består: Var går gränsen mellan drama och lek? Är all drama lek? Vad är drama?

Read Full Post »

Idag har jag träffat ett gäng glada dramapedagoger och vi har lekt tillsammans.

Jag har varit en orm, hittat på sånger och dansat. Skrattat.

Vi delade erfarenheter och hjälpte varandra att se det positiva. Stöttade. Hittade tillbaka till den sköna vi-känslan. Och jag kände att här just i denna lilla bubbla hittar jag en pedagog jag vill utveckla. En sån som jag vill vara. Hon är oslipad och oerfaren. Men så engagerad och hon sprutar av idéer.

En dröm föddes. Glada förväntansfulla blickar.

Idéer. Inspiration. Energi!

Lärare behöver också inspireras.

Read Full Post »

Jag har länge brottats med begreppet estetiska läroprocesser. Här har jag skrivit om det: 1234 och 5. Jag tycker inte om begreppet. Det är för stort och ospecifikt. Därför blir jag glad av att läsa Niklas Pramlings tankar i ämnet (länk):

Forskarassistenten Niklas Pramling, vid pedagogiska fakulteten på Göteborgs universitet, vill inte tala om estetiska lärprocesser alls.

– Om man istället för estetiska lärprocesser tänker på estetik som form respektive innehåll så kan man tänka sig att man gör estetik till såväl form för att lära sig om något annat som ett innehåll i sig.

Han ger ett exempel: Om läraren vid en samling spelar på en trumma och pratar med barnen om hur många slag som spelades på trumman riktas barnens uppmärksamhet mot antal, vilket är matematik. Det estetiska, musiken, blir då bara en form för ett annat innehåll. Om läraren istället spelar på trumman och pratar med barnen om ljuden – blev det starkare eller svagare, gick det fortare eller långsammare? – då riktas istället barnens uppmärksamhet mot musikaliska dimensioner såsom dynamik och tempo.

Fröken Slöjddidaktik kopplar Pramling till sitt ämne slöjd och propagerar för lyfta fram innehållet i slöjd så att det inte begränsas till att vara ett hjälpämne (länk).

För att ge exempel för ämnet drama tänker jag tillbaka på vad jag gjort som dramalärare.I ett projekt använde jag drama för att hjälpa en andraklass att leva sig in i bok och fundera kring karaktärerna och handlingen. Exempelvis fick de i smågrupper göra statyer om vad boken handlade om medan resten av gruppen fick gissa vad de gestaltade. Eleverna fick då med hjälp av bilderna som statyerna skapade bearbeta den information de hade om boken. Då använde jag drama som form för att lyfta fram texten som var innehållet i undervisningen.

I min dramagrupp på folkhögskolan i höstas arbetade vi med statyer på ett annat sätt. De fick i smågrupper göra statyer utifrån en känsla de haft under dagen medan resten av gruppen fick gissa vad de gestaltade. Diskussionen efteråt handlade då om vad publiken och deltagarna som gjorde statyn upplevde i övningen. Vi pratade om hur kropparna såg ut och vad det kommunicerar. Vi pratade om hur det kändes att vara dessa statyer. Vi pratade om processen: om hur det gick till i gruppen när det skulle skapa en staty. Då blev drama innehållet eftersom vi undersökte hur man kan kommunicera med kroppen, skapa tillsammans i en grupp och hur bilder kan skapa olika tankekedjor i olika människor.

Under min första kurs i pedagogiskt drama fick vi brottas med frågan: Är pedagogiskt drama ett ämne eller en metod? Idag ser jag likheter mellan Pramlings uttalande och min examinationsfråga. Mitt svar är nu som då att alla ämnen bör innehålla både delarna. Och det tror jag inte bara gäller estetiska ämnen.

Jag ser det som att man antingen koncentrerar undervisningen till det ämnesspecifika och lär sig om ämnets logik, förutsättningar, system, filosofi, möjligheter och begränsningar eller att man öppnar upp och använder det ämnesspecifika för att lära sig om andra saker. För att kunna använda ämnet på det öppna sättet behöver man dock kunna sitt ämne. Jag tycker mig ha märkt att när jag använder drama som form för annat innehåll upptäcker jag ofta saker som jag och eleverna behöver undersöka i den stängda dramaundervisningen. Verktygen behöver slipas för att möta världen. När jag sedan stänger dörrarna och slipar på det specifika inom drama händer ibland spännande saker som inte alls var tänkt. När drama får spela huvudrollen händer stora saker med människorna. Innehållet blir det som är nödvändigt för individen och gruppen. Det kan exempelvis vara självkänsla, gruppdynamik eller känslomässiga blockeringar.

Fram för innehållet i de estetiska ämnena!

Read Full Post »

Jag läser med glädje temat Estetikens kraft i tidningen Förskolan. Eva Änggård får mig att fundera över barns skapande (länk):

– Många vuxna tycker att barns bildskapande bör vara individuellt och originellt. Den första bildfasen, den förschematiska, då barnen gör mer genuina bilder av huvudfotingar är förhärligad av vuxna. Men den andra fasen, den schematiska, då barnen ritar av och härmar anses inte lika fin fast det är då de tillägnar sig medlen för att utvecklas ytterligare, säger Eva Änggård.

När jag började läsa drama var det en dramatisk upplevelse för mig. Övningarna och gruppen fick mig att upptäcka en lekfull och, som det kändes, väldigt fri sida av mig själv. När jag det efter ett tag var dags för praktik ville jag ge barnen just det: de skulle göra samma resa tänkte jag mig. (Som att de var kopior av mig?!) Min grupp hade dock andra idéer och det blev ett relativt styrt äventyr där barnen var ganska passiva deltagare. Jag tyckte att det var fel och kände att det stred mot min övertygelse om vad drama är. När gruppen sen splittrades fick jag göra mer det jag hade tänkt mig. Då upptäckte jag att ju mer styrt, tydligt och faktiskt ofritt jag organiserade undervisningen, ju mer kunde barnen vara fria att upptäcka sina kroppar som uttrycksmedel och gruppen som en gemenskap. När jag gav mycket frihet ägnade sig barnen bara åt att befästa hierarkin i klassen. När det var fritt visste de heller inte vad de skulle göra och började därför bråka, spexa och leka andra lekar som motverkade syftet med min övning.

– Vuxna tänker att barn skapar inifrån men jag tänker mer att de upplever ett bildspråk runtomkring och behöver koder och konventioner för att kunna använda det, säger Eva Änggård.

Hennes forskning har visat att barn inte skapar särskilt fritt. Hon studerade en förskola och upptäckte att barnen själva såg teckningarna som ett kollektivt kamratligt projekt där de härmade varandra och ritade av befintliga bildschabloner.

Jag förstod att jag måste vara modell för dem. Ge dem en struktur och ordning som gör att de inte kan spela det sociala spel de gör då  jag inte tvingar dem att göra på annat sätt. Ge dem förslag på vad man kan hitta på med kroppen. Visa hur man kan leka inom de ramar jag satt upp.

Det var inte alls som jag trodde.

Hon tycker myten om det skapande barnet som inte ska styras av vuxna kan verka begränsande.

– Konstnärer har alltid ritat av andra, konst bygger alltid på andras konst. Det är accepterat bland vuxna konstnärer, men inte hos våra barn. Att inte låta barn härma och lära sig estetiska tekniker är som att säga att de ska kunna läsa och skriva genom att hitta på ett eget alfabet.

Ett tag senare förstod jag också att jag hade missförstått min egen utveckling. Jag trodde att drama, genom att vara så fritt, hade fått mig att förändras. Men så prövade vi i dramaklassen att ha fri improvisation inför ett stort teaterarbete. Det var katastrof! Aldrig har det varit så svårt att komma på något att göra eller säga. Det var plågsamt tråkigt och jag började tvivla på oss. DÅ förstod jag att jag också hade lärt mig med hjälp av en ledare som visat och väglett.  Aha! Jag märkte också att det var väldigt svårt att göra något i en spretig grupp med många viljor om ingen tog på sig att vara ledare. Då var alla tvungna att vara ledare lite grann och hann inte vara kreativa deltagare.

Ramar ger frihet. Verktyg, metoder och modeller ger möjligheter. En ledare ger frihet för deltagarna att vara deltagare.

Read Full Post »

Årsskiftet

Snart är det ett nytt år.

Det senaste har varit mitt år. Jag har gjort saker som varit väldigt utvecklande för mig som person och som framför allt har varit roligt. Men också jobbigt.

I våras gick jag kurs fem i pedagogiskt drama som handlar om teater. Det var omvälvande. Fantastiskt och spännande. Otroligt ansträngande och påfrestande för kropp och själ men också väldigt givande. Avslutningen med en gemensam teater av och med hela klassen var en stor besvikelse och jag lärde mig mycket på det. Andra halvan av terminen gick jag kurs sex då jag skrev en c-uppsats i pedagogiskt drama. Det var väldigt jobbigt och svårt att försöka forska på någon slags icke-nivå samtidigt som det var väldigt utmanande för tankarna att försöka strukturera dem med hjälp av det strikta språket och formen. Jag var nöjd och stolt över att jag lyckades genomföra projektet.

På sommaren vikarierade jag på en förskola och fick klart för mig att jag vill jobba på grundskolan. Det var bra.

Hela hösten har jag varit på undantag i en håla och sjungit hela dagarna. Det har varit en otrolig kick. Jag har dock inte hunnit landa riktigt från den stora upplevelse det varit. Om några månader kanske jag kan fatta vad jag varit med om.

Nästa år blir något helt annat. Då ska jag gå sista året på lärarutbildningen. Det blir slutpraktik, examensarbete och flirtande med arbetsgivare. Dessutom ska jag läsa 150% för att försöka komplettera min behörighet så att jag blir lite mer lättanställd. Jag ska också undersöka hur jag kan fortsätta leka med musiken på min fritid och eventuellt försöka få jobb som dramapedagog.

Nästa års stora utmaningar tror jag blir:

  • att hitta en lagom balans mellan studier och fritid där skolan inte äter upp allt annat.
  • att samla positiva bilder och skapa en stolt yrkesidentitet som står emot allt negativt i media.

Men vem vet?

Gott nytt år!

Read Full Post »

Older Posts »