Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ensam’

Nu har skolan även börjat för mig. Det känns alltid lite konstigt att jag inte börjar samtidigt som alla andra elever som går i grundskolan, på gymnasiet eller på folkhögskola. Men nu är det äntligen så. Och ja, jag har längtat. Kanske mest längtat efter att inte jobba mer på det där slitiga stället där ingen äter ordentligt och allt är gnäll och jag ständigt är klibbigt svettig och känner mig krasslig. Åh vad jag har längtat efter att inte jobba skift mer utan leva ett vardag-helg-liv, sådär praktiskt och förutsägbart. Och visst, studentlivet är ju inte riktigt så strikt, jag kommer nog plugga på kvällar och helger också, precis som jag brukar. Men grunden är ändå vardagar åtta till fem. Åh vad min kropp tycker det är bra. Men även fast jag längtat så är det alltid svårt när höstterminen börjar. Jag känner mig rostig i huvudet och allmänt förvirrad. Hur var det nu man gjorde? Då är det skönt att träffa klasskamrater.

Men så börjar denna termin så hemskt konstigt. EN föreläsning, sen inget mer. Jo två seminarier och fyra handledningsträffar. På TIO veckor! Resten av tiden ska jag sitta själv och forska eller göra något som liknar forskning i alla fall. Jag ska nämligen skriva mitt examensarbete.

Jag är visserligen väl förberedd. Har allt mitt material klart och en tidigare c-uppsats i bagaget. Men ändå! Jag har inte alls landat i detta att transkribera i all oändlighet för att sedan analysera, leta teorier och skriva en 30 sidor lång uppsats. Jag kan bara inte koncentrera mig. Kroppen vill inte sitta still, öronen orkar inte lyssna en gång till på ännu en elevs tysta sluddrande tal, ögonen orkar inte titta på skärmen mer än några sekunder och hjärnan vill bara tänka på annat. Jag tänker på alla de elever som alltid känner såhär. Och alla trötta vuxna som anklagande säger ”Men koncentrera dig då!”

Jag klappar mig lugnt på huvudet och säger: ”Det är lugnt. Snart vänjer sig kroppen. Tills dess kommer det vara rätt så jobbigt och inte så mycket blir gjort. Men det löser sig. ” Jag känner mig själv och vet att jag kommer komma in i min vanliga disciplin och fokus tids nog. Jag tänker på alla de elever som inte känner så. Som vet att de inte kommer kunna fokusera. Eller som kan men inte har någon aning om hur det går till. Det är tufft och då är det skönt om omgivningen är förstående.

Annonser

Read Full Post »

Det är kanske naivt av mig att tro att skolan en dag kommer vara en bra arbetsplats där jag kan få plats och möjlighet att bli en bra lärare. Just nu hör jag mycket ilskna och upprörda lärare som verkligen inte råder någon endaste människa till att bli lärare. Det ser ganska mörkt ut just nu, både för min karriär (och då menar jag att få ett jobb som stämmer med min utbildning, inte att få hög lön) och för skolsverige. Men jag kan bara inte släppa tanken, bilden (drömmen?), tron på att det kommer att bli bättre. Jag vägrar tro att Sveriges skolsystem kommer frätas sönder av okunniga kommunpolitiker och dåligt utbildade skolministrar. Det kan bara inte ske! Alla fantastiska, smarta och kluriga lärare runt om i landet kommer att hitta vägar att protestera och utveckla skolan trots alla saker som hindrar dem. Det måste bli så. (Händer det inte redan?) Och jag kommer att vara en av dem.

För några år sedan bestämde jag mig för att bli lärare. Nu har jag en termin kvar av utbildningen och längtar så efter att få börja vara lärare. Det började nog i att jag mindes hur tråkigt jag ofta hade i skolan. Inte alls alltid, men alltför ofta. Det var inte upprörande dålig undervisning jag upplevde, men det kunde ha varit så mycket mer. Jag visste redan då, i trean, femman, sjuan och på gymnasiet, att jag kunde så mycket mer än det jag fick möjlighet att göra, utveckla och visa i skolan. Långt senare förstod jag att jag har ett omättligt behov av att skapa, göra själv (eller med andra) och vara kreativ. Mina föräldrar såg att jag var lite konstnärlig och jag gick och spelade fiol, gitarr, sjöng, dansade olika danser och gick på målarkurser. Men jag slutade allt för jag fick aldrig vara kreativ. Bara lära mig att härma. Liknande var det i skolan. Jag tyckte om alla ämnen utan gympa men det var som att det saknades något hela tiden. Det där att få lösa problem själv.

Under min lärarutbildning läste jag pedagogiskt drama och den som läser min blogg ser att jag ständigt kommer tillbaka till detta ämne. Det var där jag förstod allt detta. Att jag älskar att improvisera, hitta på, fantisera, leka och samarbeta med andra leksugna i upptäckande av vad som händer i vårt samspel. Jag blev frälst. Kunde inte få nog.

När jag läste drama förstod jag, genom vårt lekande och praktiskt utforskande av oss själva, att varje lärare är unik precis som varje människa är unik. Alla lärare kan inte vara likadana och för att jag ska kunna bli den bästa läraren jag kan bli måste jag utgå från mig själv och hur jag är som lärare. Jag måste hitta mina bollar för jag kan inte välja dem alla (Läs Daniel Barkers lärartyck där han skriver om att lärare måste välja bland alla bollar i bollhavet: länk)

Nu utmanar jag Jante och säger: Här är jag och mina största bollar just nu!

Grunden till allt för mig är språket och kommunikationen. Samspelet. Det vi skapar tillsammans med hjälp av olika sorters kommunikation. Svenska är mitt huvudämne och min bas, mitt fartyg, min värld där allt annat finner sin plats. Drama har berikat denna värld med kropp och dramatik, lek och fantasi. Jag älskar att berätta. Jag är bra på att berätta. Och det använder jag i alla ämnen. Det är mitt bästa knep för att fånga eleverna. Jag älskar ord och att utforska språket och kommunikationen med eleverna. Jag vill utvidga deras och min värld med språket, böckerna och berättelserna. Och jag vill att alla mina elev ska vara berättande människor. Helst alla människor i hela världen.

Språket är också kroppen, rösten och rummet. Det tycker jag är roligt att leka med i klassrummet. Jag tränar hela tiden på hur jag kan använda min kropp, min röst och rummet för att förstärka och förtydliga situationer i klassrummet. Så att alla Känner i kroppen att nu kommer något jättespännande hända eller att nu ska vi byta fokus eller vad det nu är som händer. Jag tycker också att det är väldigt roligt att guida eleverna i att använda sin kropp för att kommunicera.

Jag tycker om att sjunga. Kan liksom inte riktigt sluta. Det smyger sig in överallt precis som berättelserna. Det är så fascinerande när musiken tar tag i mig och eleverna och alla är med och vi musicerar tillsammans. Hur vi känner rytmen som vi tillsammans skapar och deltar i. Det är något ursprungligt med musiken precis som med berättelserna. Det suger tag i mig och eleverna och jag vill bara göra, se, höra och känna mer mer mer. Ibland glömmer jag denna boll men då visar den sig alltid för mig. Den kommer alltid tillbaka.

Jag lyssnar gärna. Jag är bra på att lyssna. Det där med att lyssna in en hel klass är jag inte helt med på ännu men jag vill. Jag ska lära mig. För jag tycker om att lyssna. Jag tycker om när det blir liv och rörelse och mycket prat. Jag tror på mycket prat. Inte bara lärarprat utan också elevprat och tillsammansprat. Jag har hellre lite för pratigt i klassrummet än för tyst, i alla fall i nuläget. I mitt klassrum ska vi arbeta tillsammans. Det ska vara en tillgång och inte ett hinder att vi är en grupp. För eleverna ska inte bara lära sig ämnen utan också om sig själva och hur de kan vara och göra tillsammans med andra människor. Det är en svår boll tycker jag men den är så viktig och jag håller den alltid nära mig. Brukar känna på den ofta och undra hur jag ska få ihop det. Den finns alltid med.

Jag vill vara den trygga vuxna som kan stötta och pusha och se. Det är svårt och jag känner inte att jag är den klippan ännu men jag vill. Jag ska lära mig. Jag tänker på den lilla jag som gick i skolan och var så olycklig ibland och skulle ha velat ha så mycket mer vuxenstöd i skolan. Jag vill vara en sån vuxen som kan stötta såna som jag och alla andra som behöver en blick, en kram, ett ord och en liten stund bara vi två. Det ska jag försöka lära mig. Bollen är tung och jag vet inte riktigt hur jag ska lyfta den, har inte riktigt hittat greppet ännu.

Alla mina bollar handlar om mänskligt samspel på något sätt för det tror jag är grunden till lärandet i skolan. Och för att kunna samspela behöver vi kunna förstå varandra. Vi behöver språk. Och inte bara ord utan också de andra sätt vi människor använder för att göra oss förstådda. Det är nog något av det mest spännande jag vet.

Nu har jag berättat om mig och det som jag gillar. Om vi lärare nu behöver vara olika tror jag att det kan vara bra att berätta lite om oss själva för varandra, så att vi kan se hur vi kompletterar varandra. Jag tror att det är först då, när vi har visat för varandra vad vi har för olika fokus och bollar som vi kan samarbeta. Om alla låtsas som att vi är likadana och tänker på samma sätt och vill samma saker händer det liksom inget. Då går vi ensamma tillbaka till våra klassrum och förblir ensamma i yrket.

Tacka vet jag det utvidgade lärarkollegiet! Där kan jag vräka på, skryta, dela, berätta, undra och vara lite långrandig. Jag drömmer om en arbetsplats där jag på samma sätt som här kan få berätta om vad jag tror på och dela med mig av mina lärdomar men också kan fråga, undra och tvivla utan att känna mig dum eller fel. En plats där jag får vara lärande precis som mina elever.

Tack Anne-Marie som kom på tanken med lärartyck och Camilla som organiserar! Lärartycket ger mig kraft och hopp. Det får mig att känna att vi lärare kommer att vända skutan.

Läs gårdagens inlägg här: Johan Lantz

Read Full Post »

Det här med att vikariera det är ett riktigt konststycke. Speciellt när jag är på en ny skola, i en ny klass och bara EN dag.

Jag slängs in i en pågående pjäs. Det är skarpt läge, med publik och strålkastare. Jag undrar om jag egentligen har huvudrollen eller om det är någon annan? Eller är jag i själva verket regissör? Manuset har jag förstås inte fått läsa och jag tvekar inför hur mina repliker ska vara. Det är också osäkert vilken del av pjäsen jag kommer in i, är det början med presentation och lite långsamt tempo, den upptrappande mittendelen eller det dramatiska slutet med en eventuell lugn period?

Men det värsta är ändå att jag aldrig träffat mina medskådespelare förut och inte heller alla de som jobbar i kulisserna. (Ibland händer det att det finns en sufflör som ger mig ledtrådar om mina repliker.) Det är hemskt svårt att improvisera med folk jag inte känner. Men döm om min förvåning då jag märker att skådespelarna BÅDE är på scen OCH sitter i publiken. Det tog ett tag att upptäcka eftersom jag hela tiden har tre gigantiska strålkastare riktade mot mig. Men till slut vänjer jag mig vid ljuset, då samspelet med de andra trevande började finna någon slags form och jag hinner vända mig om.

Jag gissar vilt kring vad min roll innebär och försöker att styra upp handlingen och allas uppgifter. Möter både motstånd och hjälp från olika håll. Ibland blir det är bra spontan pjäs med glada miner. Ibland blir det liksom två olika pjäser, en som jag och några elever driver samt en annan som några andra elever driver. Innehållet varierar kraftigt och det blir sällan som någon har tänkt sig.

Det är en kraftansträngning för alla att få det att fungera och efteråt är jag bara så trött trött trött. Precis som en skådespelare behöver jag då ställtid. Tid att titta i taket. Andas. Tid att låta tankar och känslor ta så mycket plats de behöver. Tid att älta. Tid att lämna bakom.

Lönen jag får motsvarar inte den tid detta tar. Men jag vet att jag inte gör det för lönen. Jag vikarierar av samma anledning som skådespelare tar vilket skitjobb som helst. Bara en får synas. Så att det där riktiga jobbet kommer lite närmre. Lite fler ser att Hon var inte så dum. Även i skolan är kontakter guld värt.

Det kostar att stå på scen.

Read Full Post »