Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ensamhet’

Vi har en väldigt farlig situation och så har det varit ett tag. Vem vill egentligen bli rektor?

De verkar så ensamma, de rektorer jag träffat. De flesta har slutat. Det gör mig rädd.

Vi behöver duktiga rektorer. Många. Och de behöver ha en möjlighet att göra ett bra jobb. Som det ser ut nu verkar det svårt. Väldigt svårt.

Utan en trygg ledning blir det lätt så att lärarna också blir ensamma. Utsatta. Utan ledning helt enkelt. Men en skola måste vara ett komplicerat samarbete mellan många människor. Samarbetande människor. Inte ensamma människor som försöker hinna med. Och för att det samarbetet ska fungera krävs en fungerande ledning.

Jag minns serien The School och det sinnrika system jag kallar Det passmoreiska skyddsnätet. Där fanns många människor som alla hade en tydlig roll. Rektorn var spindeln i nätet men han gjorde verkligen inte allt. Men han visste vad alla gjorde och omarbetade systemet efter de behov som fanns. En sån skola skulle jag en gång vilja möta.

Annonser

Read Full Post »

Morricas kommentarer till mitt senaste inlägg om serien Den övervakade skolan fick mig att se tydliga bilder i huvudet.

Det hände förra veckan. Jag vikarierade i en klass. Jag märker att det hela tiden är lite bråk under ytan kring en flicka. En annan flicka tar demonstrativt hennes plats. Flickan utan plats springer gråtande ut i korridoren. Då väcks frågan. Ska jag lämna klassen helt ensam? De har å ena sidan uppgifter som de kan arbeta med själva, men det går å andra sidan inte särskilt bra för alla. Det är kanske sju stycken som skulle behövt en vuxen som guidar dem och hjälper dem. Samtidigt är det en snäll klass som jag inte tror skulle göra några alltför stora hyss om jag försvinner en liten stund. Fast helst vill jag inte göra det eftersom jag faktiskt bara hade känt dem i några timmar. Men skulle jag annars lämna den stackars flickan att gråta i korridoren ensam? Jag väljer att springa efter henne. Det tar ungefär fem minuter och det gör att jag förstår grunden till alla konflikter med henne och kan hjälpa henne att må lite bättre. Andra elever kommer sedan och pratar med henne och till slut kommer hon tillbaka in i klassrummet. Då har större delen av lektionen gått.

I en annan klass jag var i för några dagar sedan sprang en pojke ut i korridoren när han blev arg. Där var det orolig stämning och jag kunde inte lämna klassen för att springa efter honom. Det gjorde ont i mig att helt enkelt strunta i att han sprang ut.

Det är många gånger undervisningen får brytas för att någon eller några behöver hjälp att reda ut ett bråk eller få ordning på sina känslor. Ibland kan jag som lärare ta hand om det och ofta tror jag att det är bra att jag gör det. Men andra gånger blir det väldigt svårt att lägga tid på det och ibland tror jag att det kan vara bra att någon annan än jag går in och hjälper till.

För den typen av problem tror jag att systemet de använder på Passmore skulle vara en stor trygghet. Då finns det alltid en annan vuxen att gå till om man behöver prata med någon. Då kan fler vara insatta i en utsatt elevs situation.

Jag tänker på min första praktikplats. Där träffade jag en elev som hade det väldigt jobbigt. Plötsligt fick min handledare veta saker som gjorde att hon var tvungen att gå till rektorn med eleven samt kalla på förälder och socialen. Hon lämnade klassen och var borta och tog hand om denna elev resten av dagen medan jag skötte undervisningen. Jag undrar hur hon hade gjort om jag inte hade varit där. Jag upplever att det ofta egentligen inte finns plats och tid för att ta hand om sådana situationer. Om man inte jobbar på Passmore.

Jag tänker på en lärare jag mött. Hon jobbade på lågstadiet och var entusiastisk men lite trött. ”Tur att mina barn är utflugna och att jag har tid att jobba så mycket!”, sa hon. Skolan hade bara en parallell i varje årskurs. Tidigare hade hon alltid samarbetat med den andra parallellen och fått hjälp av den andra läraren att se alla elever. Men nu var det tufft. Hon menade att det var ett så otroligt stort ansvar att både hålla koll på alla elevers kunskapsutveckling OCH deras sociala utveckling. Liksom hålla i alla trådar. Med Passmores modell skulle läraren inte vara lika ensam med att hantera de elever som behöver mycket hjälp.

På Passmore finns ett skyddsnät av människor som tar hand om alla som behöver mer hjälp. Ibland har jag sett liknande åtgärder som på Passmore men alltid för sent och på ett sätt så att andra elever drabbas. Som eleven jag berättade om sist. Han fick en mentor, likt de bråkiga eleverna på Passmore, som pratade med honom varje dag och fanns som stöd för honom. Men han skulle ha behövt det ett år tidigare. Den fritidspedagog som stöttade honom fick dessutom ge upp alla sina andra uppdrag under skoltid och vara med honom vilket gjorde att flera klasser fick en mindre vuxen. Nej, Passmores system är bättre. I den del av Malmö där jag har varit mest (där många elever behöver extra hjälp på olika sätt) skulle det passa utmärkt med detta system tror jag. Hoppas att rektorer och skolpolitiker tittar!

Read Full Post »

Emelie, som är danslärare skriver (länk) om att dans liksom rytmik arbetar med spännvidden mellan ensamhet och gemenskap appropå en artikel i Pedagogiska magasinet om rytmikläraren Cecilia Hofsten (länk). Hofsten säger:

– Det är naturligt att jag gör, du gör, vi gör – och ni tittar! Hur mycket plats kan jag ta i förhållande till andra? Blir vi alltid starkare tillsammans? Vad händer med mig själv om jag bara står tillbaka? Det är centrala mänskliga frågor som man ofta talar om och som får en kroppslig aspekt genom musiken.

Just dessa frågor har för mig varit väldigt centrala under min utbildning till dramapedagog. Jag har även upplevt att dramaövningarna personligen har hjälpt mig att hantera dessa ständigt närvarande aspekter av livet. Att hitta platser jag är nöjd med i olika sammanhang samt att hantera grupper och grupppsykologiska fenomen i vardagen känns tryggare idag än innan jag blev dramapedagog. I någon av alla dramaböcker står det att drama är en genrepetition av livet. Och jag är så tacksam för att jag har lärt mig redskap för att genrepa livet. Det gör att jag vågar mer och till större grad förstår vilka möjligheter jag har. Min förståelsevärld och handlingsutrymme utökas.

Read Full Post »