Tack!

Det är ett nytt år och på många sätt ett bokslut för mig. Min 3,5 år långa lärarutbildning som blev 4 år utspritt på 4,5 år är slut om knappt tre veckor. På måndag börjar jag på mitt första heltidsjobb som lärare. Och jag känner att det är dags att tacka. Jag vill tacka de som hjälpt mig att utvecklas som lärare. Det är väldigt många. Här nämner jag de som betytt extra mycket i den lilla sammanfattning som jag gör idag. Imorgon kanske det är andra människor.

Först vill jag tacka alla mina lärare på Malmö Högskola. Till och med de få som jag inte alls tyckte om. Alla har ni lärt mig något och jag är så tacksam över att ha fått vara en del er värld på högskolan. Jag trivdes med er. Jag vill framför allt tacka mina dramalärare Tina Palm, Lisa Hallberg och Anneli Einarsson som nog är de som mest fått mig att komma underfund med hur jag är och vill vara som lärare. Vissa möten sätter varma stora spår. Grammatiknörden Camilla Thurén har omfamnat mig i mitt lärande och alltid sett mig och mina klasskamrater som viktiga och kloka. Och så har vi alltid fått ringa och mejla hur mycket som helst. Elisabeth Jennfors är ovanlig bland mina svensklärare eftersom hon fortfarande har en fot i läraryrket utanför högskolan. Hon var positiv när jag upplevde alla andra som enerverande kritiska. Och så kändes det som att hon såg mig och vi gillade varandra. Jag känner hopp när jag tänker på Elisabeth.

Jag vill också tacka mitt kära bibliotek Orkanen och alla som jobbar där. Det är mitt andra hem. Tack!

Jag vill tacka alla min handledare på de skolor jag har haft min praktik. Ni har alla försökt guida mig. Lagt tid på mig. Låtit mig ta över era lektioner. Tack för det. Allra mest tack till min senaste handledare som fick mig att känna mig redo för att börja jobba som lärare!

Jag vill tacka mina klasskamrater. Ni har varit så otroligt viktiga för min utveckling. Er har jag alltid kunnat ringa, byta böcker med, diskutera med, skratta med, ängslas med och uppröras med. Jag vill speciellt tacka er som jag gick drama med. Vi skapade en grupp där det var okej att misslyckas, undra och pröva läskiga nya saker. Och alla ville. Där kunde man inte vara för ambitiös. Det var skönt. Vi skapade en stark gruppidentitet och ibland kändes det nästan som att allt engagemang och all energi fick oss att få superkrafter.

Jag vill också tacka mina två sångpedagoger: Anna Larsson Frid i Malmö och Maria Röjås i Malung. Aldrig trodde jag att lite sånglektioner skulle påverka mig så radikalt. Men nu vet jag bättre. Min röst är en viktig del av mig och mina sätt att uttrycka mig är en stor del av min identitet.

Jag vill tacka min familj för allt stöd jag fått under min utbildning. Tack till min sambo som stått ut med känslostormar, konstiga scheman med extrema uppsatsperioder och som dragit mig ut ur skolvärlden när jag tappat perspektiven. Tack till min mamma som med sin stora lärarerfarenhet varit en betydelsefull samtalspartner. Tack till farmor som med sin lärarerfarenhet gett mig tillgång till skolans historia. Tack till systern som alltid trott på att jag skulle kunna bli en bra lärare.

Sist vill jag tacka mitt utvidgade kollegium. Det är de som jag hittade först som har betytt allra mest.  Lärarkandidaten (som nu finns här) vars blogg fick mig att inse att jag också skulle kunna blogga eftersom jag fann hennes funderingar intressanta. Jag vill tacka Mats och Morrica för deras kloka bloggar och ständigt vänliga och välkomnande ton i både bloggvärlden och på twitter. Jag har också alltid tyckt om och på nåt sätt känt stöd av att läsa bloggen Metabolism. Tack för att ni finns! Och slutligen vill jag tacka min stora idol inom skolan: Anne-Marie Körling. När jag läser hennes blogg blir jag glad. Jag känner hopp. Gemenskap. Kraft. Glädje. Precis sånt som jag vill känna.

Tack alla!

Read Full Post »

Avskedet

Vi har inte setts på hela hösten eftersom jag gått på folkhögskola. De ringde när hon lades in för den stora operationen. Sa att det var en Väldigt Stor operation. Jag skickade julkort. Jag skrev: ” Jag saknar dig!”.

Idag träffades vi äntligen.

Tre år har jag jobbat hos henne och hennes familj har känts lite som min extrafamilj i Malmö. Som oroar sig när min cykel blir stulen, intresserar sig för min utbildning och bjuder in mig i sitt hem. När jag kom hem efter att ha jobbat brukade jag alltid berätta något om hur det hade gått för min sambo. ”Idag höll hon min hand.” eller ”Idag var hon så arg på mig hela tiden. Men när jag sa hejdå log hon mot mig.”

När man jobbar som personlig assistent kommer man nära. Väldigt nära. Den relation jag och hon jag tar hand om byggt upp tillsammans är själva grundbulten för hela mitt jobb. Vi båda har gett mycket av varandra och det är därför det fungerar bra. Det är ett jobb och jag är den anställda men samtidigt känns det som att jag har blivit något mer. Som en nära anhörig. Som alltid finns där.

När jag kom sken hon. Hon blev så glad. Och jag blev så glad. Äntligen fick jag se hur hon mår och höra hur det har gått med allt. Hon blev glad men också väldigt trött och somnade en stund. När hon vaknade tittade hon på de små sakerna jag hade köpt till henne. Bara allt det där som jag vet att hon älskar. Och hon blev så glad. Hon tittade på mig länge.

Jag drog ut på det så länge jag kunde. Jag visste att jag inte skulle orka stanna länge efter att jag hade sagt det. Men till slut var jag tvungen. Jag berättade det och kände mig som en skurk.

Jag måste sluta.

Först fick familjen veta och de såg ledsna och besvikna ut. Sedan tog jag hennes hand och berättade att jag inte skulle komma tillbaka. Hon tittade med stora ögon på mig. Hon såg upp mot sin mamma och assistent för att få bekräftelse på det jag sagt. Hon såg ledsen ut. Orkade inte ens bli arg som hon brukade bli förut.

Jag gick hemåt med tunga steg. En svikare kände jag mig som. Så mycket som vi lagt i denna relation, både jag och hon. Och så sticker jag bara. Som att det bara är ett jobb.

Förlåt men jag jobba som lärare och då hinner jag inte vara hos dig också, sa jag till henne.

Jag saknar dig.

Read Full Post »