Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fokus’

Nu har skolan även börjat för mig. Det känns alltid lite konstigt att jag inte börjar samtidigt som alla andra elever som går i grundskolan, på gymnasiet eller på folkhögskola. Men nu är det äntligen så. Och ja, jag har längtat. Kanske mest längtat efter att inte jobba mer på det där slitiga stället där ingen äter ordentligt och allt är gnäll och jag ständigt är klibbigt svettig och känner mig krasslig. Åh vad jag har längtat efter att inte jobba skift mer utan leva ett vardag-helg-liv, sådär praktiskt och förutsägbart. Och visst, studentlivet är ju inte riktigt så strikt, jag kommer nog plugga på kvällar och helger också, precis som jag brukar. Men grunden är ändå vardagar åtta till fem. Åh vad min kropp tycker det är bra. Men även fast jag längtat så är det alltid svårt när höstterminen börjar. Jag känner mig rostig i huvudet och allmänt förvirrad. Hur var det nu man gjorde? Då är det skönt att träffa klasskamrater.

Men så börjar denna termin så hemskt konstigt. EN föreläsning, sen inget mer. Jo två seminarier och fyra handledningsträffar. På TIO veckor! Resten av tiden ska jag sitta själv och forska eller göra något som liknar forskning i alla fall. Jag ska nämligen skriva mitt examensarbete.

Jag är visserligen väl förberedd. Har allt mitt material klart och en tidigare c-uppsats i bagaget. Men ändå! Jag har inte alls landat i detta att transkribera i all oändlighet för att sedan analysera, leta teorier och skriva en 30 sidor lång uppsats. Jag kan bara inte koncentrera mig. Kroppen vill inte sitta still, öronen orkar inte lyssna en gång till på ännu en elevs tysta sluddrande tal, ögonen orkar inte titta på skärmen mer än några sekunder och hjärnan vill bara tänka på annat. Jag tänker på alla de elever som alltid känner såhär. Och alla trötta vuxna som anklagande säger ”Men koncentrera dig då!”

Jag klappar mig lugnt på huvudet och säger: ”Det är lugnt. Snart vänjer sig kroppen. Tills dess kommer det vara rätt så jobbigt och inte så mycket blir gjort. Men det löser sig. ” Jag känner mig själv och vet att jag kommer komma in i min vanliga disciplin och fokus tids nog. Jag tänker på alla de elever som inte känner så. Som vet att de inte kommer kunna fokusera. Eller som kan men inte har någon aning om hur det går till. Det är tufft och då är det skönt om omgivningen är förstående.

Annonser

Read Full Post »

Jag har haft lite svårt att skriva inlägg senaste tiden. Och att koncentrera mig på föreläsningarna. Och att koncentrera mig på inlämningsuppgifterna. Det enda som funkar är praktiska saker. Som att städa diska tvätta cykla. När jag måste tänka blir det krångligt.

Det är lite trångt i huvudet nu och det finns flera starka armar som tar tag i tankarna och för dem långt ifrån det jag skulle fokusera på. Det finns så många frågor att fundera över.

Hur kommer det bli på mitt nya sommarjobbet? Och hur ser schemat ut? Vad ska jag ha på mig när jag träffar min nya chef?

Vad är det egentligen jag behöver kunna till tentan?

Vad är egentligen min frågeställning till höstens examensarbete? Har jag samlat in tillräckligt material eller behöver jag samla in mer nu? Går materialet egentligen att använda? Behöver jag tänka om? Behöver jag lägga en del av min semester på att transkribera? Vem kommer jag ha som handledare?

Vad ska jag göra på min semester och tillsammans med vem? (Fick nyss veta när jag jobbar och inte jobbar) Vad ska alla andra göra och kan jag synka med dem så att vi kan ses och ha kul? Och förresten hur gör jag när jag är ledig, vad vill jag göra då, egentligen?

Kommer jag palla att läsa 150% till hösten också? Och tänk snart tar jag examen, kommer jag få jobb? Vad ska jag söka för jobb? Hur kommer det bli? Det är så spännande!

Jag sitter och bläddrar i min kalender och bläddrar och bläddrar men tankarna skingras inte för det. De bara mal och mal och jag kommer ingen vart. Vädret är galet (varmt!) och min kropp säger bara sovasovasova!

Snart är terminen slut.

Read Full Post »

Under hösten har jag följt mina klasskamraters utveckling och fått höra många många små konserter med dem. Då har jag fått träna på att vara en positiv och uppskattande publik. Jag skrev om saken här. Först nu förstår jag att den inställning jag då fick till mina klasskamraters sång är samma inställning jag måste ha till min egen sång när det är skarpt läge. Under övningspassen måste jag vara realistisk och öva på det som är svårt, fundera om jag kan låten tillräckligt bra och så vidare. Men på konsert är det för sent för sånt och då behöver jag vara en bra publik till mig själv.

När jag är publik vill jag att den som uppträder ska utstråla säkerhet. Det behöver inte betyda att personen inte är nervös. Men kroppsspråket måste säga: Jag klarar det här. Jag har koll. Annars blir jag som publik orolig och osäker. Som publik vill jag att den som uppträder ska ha en nonchalant inställning till sina egna misstag. Jag vill inte se en rynkad panna eller höra en liten svordom. Musiken är ett flöde som inte får avbrytas av att artisten blir besviken på sig själv. Om du glömmer ett ord fyller jag i det i mitt huvud. Om en ton blir fel ändrar jag den i mig eller upptäcker hur snygg melodin blev i denna variant. När jag lyssnar hör jag helheten. Detaljer hör jag visserligen också, men inte på samma sätt som en självkritisk sångare. Helheten vinner alltid över detaljerna!

När jag tränar på en låt som jag vet att jag kanske kommer sjunga fel på eller glömma text på brukar jag förbereda mig på det. Om jag sjunger fel ton där, spelar det då någon roll? Om nej, ja då är det bara att fortsätta. Om ja, så kanske jag kan lyssna på kompet eller klinka på pianot eller vinka upp min nödhjälpsperson som sjunger med mig en fras. Om jag känner att all text är borta trallar jag en stund tills texten kommer tillbaka. Eller tar en paus. Eller upprepar tidigare text. Eller hittar på egen. För det viktiga är helheten!  Musiken för mig måste vara i ett flöde, ett sammanhang, som en känslovåg och därför satsar jag hellre på att bygga vågen med improviserade delar än att försöka stanna den och börja om från början. Det kan man i och för sig också göra om det känns nödvändigt. Men då ska det verkligen gå illa. För att sen kunna göra om det bättre är det viktigt att vänta in hjärnan så att jag verkligen är i vågen när jag börjar om.

När jag har konsert försöker jag beskriva vad som händer utan att värdera. Om jag börjar tänka: ”Men åh vad fult jag sjöng”, är det så lätt att fastna i den tanken och alla de känslor som den för med sig att jag plötsligt står och utstrålar ångest till publiken. Nej jag kan tillåta mig att tänka: ”Det var inte riktigt de tonerna jag hade tänkt mig”, men inget mer. Den tanken får inte utvecklas utan fokuset måste genast tillbaka till flödet och musiken. Det är precis samma tänk som när jag spelar teater. Vad som än händer på scenen måste jag vara kvar i rollen. Jag kan inte gå ur min roll och förbanna att jag snubblade nu när det är premiär och jag ändå har övat på det här så många gånger! Om jag ska förbanna och uttrycka något måste det vara i rollen. Detsamma gäller när jag sjunger. Jag måste vara i musiken, vad som än händer. När jag sjunger brukar jag också tänka som att jag är i en roll av något slag. Innan konserten har jag tänkt ut en hel värld runt låten och vad den betyder för mig. Det är en scen som utspelar sig i mig och som jag berättar genom sången. Då kan jag ju inte plötsligt hoppa ur den och irritera mig på att jag uttalade en del av berättelsen på att oväntat sätt.

The show must go on.

Efter konserten kan jag tillåta mig att värdera mer men det första jag ska göra är att svara på frågan: Vad är jag mest nöjd med? Och det ska jag sen suga på ett tag. Om det sedan kommer andra känslor och tankar får de komma men det behandlar jag i nästa del i serien.

Läs även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Bota scenskräck 3: njut

Read Full Post »