Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Folke Isaksson’

När Anders Sundelin intervjuar Folke Isaksson i boken Konsten att berätta en historia pratar de om poesi.

– Poesin är inte om något, den är ur något. Ur en personlig upplevelse. […] Det är inga raka vägar i poesin. God poesi är sammansatt, även om den på ytan kan vara enkel. Man kan säga att i prosan finns en rörelseriktning, en roman är som ‘en spegel som förs längs en väg’ med Stendhals ord. Poesin är en spegel som samlar alla strålar och färger. […] Poesin står nära musiken, inte dramatiken; dikten uppstår i de där koncentrerade ögonblicken.

En lärare sa en gång till mig att en dikt är som en sås eller buljong som stått länge och kokat. På botten samlas till slut ett tjockt koncentrat av smaker. Alla extraord och förklaringar har förångats och kvar finns essensen av alla ingredienser.

Isaksson beskriver en av sina dåliga dikter som en tom pastej.

Vad krävs det då förutom inlevelse, och rent formell skicklighet?

– Att man bottnar. Det behövs en markkontakt. Man måste förena de stora frågorna med det egna livet. Poesin är ju ett väldigt personligt medium.

Isaksson berättar om hur lätt det är att överarbeta en dikt.

Att det är så svårt att veta när man ska sluta beror nog på att poesin är så personlig angelägenhet. Man måste först få en distans till dikten, och det är svårt därför att den hänger kvar i hjärtetrådarna.

Jag gillar liknelsen med trådar. Så känns det ofta för mig med något jag skapar. Det är som att mitt blodomlopp är kopplad till kreationen. Det ger den kraft och innehåll men det gör mig också beroende av den på ett ibland obehagligt sätt. Det gäller att veta när det är dags att ta fram skalpellen. Men även om jag skär av ådrorna finns det några verk som aldrig lämnar mig helt. Det finns osynliga nät som jag inte kommer åt. De får jag vårda och ge en bra plats i mig själv så att de inte gör ont.

Annonser

Read Full Post »