Görandet av en lärare

Nu är min andra praktikperiod för denna termin slut. De var maffiga. Första perioden var tre veckor med fem fältdagar. Andra perioden var fyra veckor. Det känns alldeles ofattbart att det är slut.

Nästa praktikperiod är Slutpraktiken. Den stora slutspurten. Då jag ska kunna ta över undervisningen så gott som helt och hållet. Och det är sista chansen att få arbeta tillsammans med min handledare.

Jag funderar på hur min inställning till praktiken har förändrats under utbildningen men kanske ändå mest synen på mig själv som lärare.

I början fanns bara Metoden. Det var ett evigt sökande efter den där Metoden. Jag hade läst en massa böcker där lärare berättade om sin Metod som de arbetat fram under många många år. Jag försökte härma deras sätt och blev ständigt besviken. Det blev ju inte så fantastiskt bra som det lät i böckerna! Och det var så svårt! Och jag var inte ens säker på att det blev riktigt rätt och perfekt hur jag än gjorde.

Min bild av läraren genomsyrades av Metoden. Jag måste hitta min Metod, tänkte jag. Det var frustrerande och svårt. Mina handledare framstod som mer eller mindre dåliga allihopa eftersom de inte använde den Rätta Metoden. Vi fick heller inte så särskilt lärande relationer. Det var svårt att få till en bra pedagogisk diskussion när högskolan ju ändå hade det Rätta Svaret och den Rätta Metoden. Det är ensamt att tro sig ha rätt.

Praktikperioderna var plågsamt lärorika med sina verkliga elever som inte betedde sig som i böckerna. Med alla dåliga skolledningar, skiftande stämningar i de olika personalgrupperna och dessa eviga ineffektiva möten. Det var förvirrande. Jag förstod att det saknades mycket tills jag var en hel lärare. Jag visste bara inte vad.

Så var de första 1,5 åren slut, då man läser huvudämnet och har praktik i varje kurs. Det var dags för sidoämnen. Jag suckade lättat. Skönt att slippa praktiken ett tag.

Min plan var att läsa dessa kurser i ordning: drama, matte, NO och utomhuspedagogik. Men det blev drama, drama, drama och drama. Och sen kunde jag inte sluta för mitt hjärta skrek att jag var tvungen att läsa mer så det blev drama och drama igen. Jag läste i och för sig också matte på distans liksom sex- och samlevnad samt gjorde ett misslyckat försök att läsa idé- och lärdomshistoria.

När jag läste drama fick jag det där som saknades men som jag inte förstod vad det var. Vi studerade prövade lekte; vi utvecklade kunskaper genom både praktik och teori i en trygg miljö. Och det vi lärde oss om var ledarskap, gruppdynamik, kreativitet, lärande, fantasi, relationer och motivation. Det var fantastiskt. Jag hade ett sånt otroligt sug efter allt det vi studerade och jag kunde inte få nog. Och visst blev jag frälst av drama som metod men mest av allt hittade jag till ett sätt att leda elever mot maffiga mål.

Långsamt började min bild av mig själv som lärare förändras. Det var inte längre lika viktigt precis Vad jag gjorde med eleverna utan snarare Hur jag gjorde det. Jag började förstå vilken stämning jag ville åt. Samtalsklimat. Blickar. Tempo. Ljudvolym. Rörelsemönster. Frågor. Fast det var fortfarande inom den lilla dramabubblan.

Sedan hade jag ett uppehåll på ett halvår och försvann till en folkhögskola. Jag ställde mig upp i aulan och sa att jag ville hålla i en dramagrupp och där prövade jag vingarna. Fick självförtroende, lust och energi. Och så fick jag fantastiskt fin undervisning med lärare som mötte mig som person och famnade om oss alla och gjorde oss till en grupp. Det var otroligt spännande att gå på folkhögskola som lärarstudent och se det genom lärarglasögon. Men mest av allt var det en paus från lärarutbildningen.

Så kom jag tillbaka. Och allt såg annorlunda ut. Jag var plötsligt längre bort från utbildningen. Jag svävade liksom lite ovanför och kunde välja vad jag ville lyssna på. Och praktiken var sig verkligen inte lik. Plötsligt såg jag allt det bra i alla lärarnas undervisningen, även den mest traditionella. Jag kunde prata med min handledare på ett helt annat sätt än tidigare. Med en öppenhet och samtidigt större säkerhet. Jag är säker i min osäkerhet. Jag vet att jag inte vet. Och där kan vi mötas.

Det där förhållningssättet till mig som lärare, som jag fått inom drama, har börjat sprida sig och gälla alla ämnen. Det viktiga är hur jag är. Det ska jag träna på nu och tona ner de överambitiösa idéerna på spektakulära Nya Metoder. Det har jag tid med resten av min lärarkarriär. Nu är det dags för det basala. Hur jag är som pedagog. Kraven har sänkts och blivit rimliga och då ser jag konturerna av mig själv som lärare. Och när jag ser konturerna skymtar många möjliga vägar. Men jag måste inte skynda. För alla metoder krävs en trygg ledare. Det satsar jag på!

Read Full Post »

Dela med dans

På folkhögskola delar man med sig. Idag är det dansdag för hela skolan, inte bara musikkurserna. Vi musikare har haft egna dansdagar och övat mycket på detta så vi får vara duktiga och dansa med de som inte dansar varje vecka. Det är väldigt roligt!

Andra dagar under terminen har anordnats av de andra kurserna och vi musiker har fått bli guidade av dem. Då känns deras världar inte så oförståelig och deras kunskaper så ouppnåeliga. Vyerna vidgas lite. Och så lär vi känna varandra. Nu har jag dansat nära nära med flera på skolan som jag knappt pratat med, någon som jag brukar irritera mig på och en som jag tycker är lite för cool för att våga närma mig.

Men bäst av allt: jag fick hjälpa några att ta de där sista stegen för att fatta grundkonceptet i en viss dans. Jag fick dela glädjen i att lära sig tillsammans!

Read Full Post »

Jag vågade!

Blodet rusar: kroppen bultar skakar vibrerar

handsvetten klibbar

hjärnan rivstartar och knuffar energiskt på alla tankar samtidigt

 

Jag sträcker på ryggen

fångar ömsint in tankarna och säger till dem: lugna ner er! en i taget tack!

observerar blickarna som alla är riktade mot mig

 

Tårna dansar en långsam ryckig polska

och i bröstet trycker ett glädjetjut

Det kan inte vara sant!

Jo, det är sant!

Och ingen har hoppat av!

 

De tittar hungriga och nyfikna på mig

jag vill krama dem och lyfta dem upp i luften

dansa en glädjedans

sjunga en hallelujasång

bygga en lyckoskulptur

 

Äntligen har jag min första egna dramagrupp!

När ett pass är över börjar jag genast längta efter nästa.

Jag har lyckats locka halva min klass på folkhögskolan att ha drama med mig och det är fantastiskt roligt. Min själ har så länge längtat efter att få göra och pröva och äga mitt sammanhang för undervisning. Det har varit väldigt roligt att ha praktik och få träffa olika grupper med barn. Men detta är något helt annat. Det känns otroligt lyxigt. Deltagarna känner mig och är ganska bekväma med varandra. De är intresserade, nyfikna och modiga. Hela terminen finns att förfoga och det gör inget om jag skulle bli sjuk en gång. Vi får vara ifred. Ingen handledare med bedömningsögon finns med. Det är skönt också att slippa tänka läroplan och kursplaner för en stund och tänka lite större och friare. Vilken tur att jag vågade!

Det är så fantastiskt roligt att vara lärare!

Read Full Post »

Och vart är du på väg?

Det är en fröjd att vara tillbaka i folkhögskolevärlden. Förra gången jag gick på folkhögskola var jag betydligt yngre och jag märker stor skillnad på hur jag hanterar detta liv nu jämfört med då. Jag hade gått ut gymnasiet och jobbat ett år och visste mest att jag ville upptäcka världen och utforska dess möjligheter. På kursen plugga jag duktigt som vanligt och lärde mig massor men var samtidigt ganska vilsen i mig själv. Nu är fokuset inzoomat på en sak och det är jag och min röst. Efter att ha studerat på lärarutbildningen, haft olika jobb, flyttat mycket och rest mycket är det skönt att vända på objektivet.

Folkhögskolan omfamnar mig med trygga armar och öppna nyfikna ögon i mitt sökande efter vad jag vill. Det finns nog inget bättre ställe för mig att vara nu.

Det är jobbigt att vara här om man tar det på allvar. Mina lärare kräver att jag tar stort ansvar för mitt lärande och att jag ständigt analyserar mitt lärande. Hur lär jag bäst och vad vill jag lära mig? Här finns inga lösningar serverade och inga hjärndöda stenciler att fylla i. Däremot mängder av tips. Pröva det här, jag gjorde si och han gjorde så, kanske du ska göra tvärtom? Mitt prövande ses med stor respekt och varje student är här intressant och viktig just för att du är som du är.

Jag övar på att sjunga som jag vill och leker, fnissar och tragglar mig igenom tusen olika tolkningar av en sång. Musikgömmorna rensas och Spotify och Youtube går varma när jag samlar modeller och förebilder. Kan jag sjunga såhär? Vill jag det? Om jag sätter ihop henne med…

Här påminns vi ständigt om att det är du själv som måste göra jobbet. Stöd, vägledning och inspiration finns att tillgå på skolan men det är bara DU som kan få dig själv att utvecklas och lära dig.

Ungefär varannan vecka har vi en lektion som heter Gubb- och Gumhistoria. Där får lärarna berätta om sina förebilder, hur de blev lärare här och egentligen lite vad de vill. Vad de gör då är att de modellerar för oss eller visar hur man kan använda förebilder, mål och visioner för  att nå en livssituation man är nöjd med. De är modiga nog att ta sig själva som exempel. Det tycker jag är bra. Något som också är viktigt är att de är nöjda med var de är i sitt arbetsliv nu.

Förutom alla inspirerande lärare som vistas här finns många modiga studenter som har sagt upp sina jobb, flyttat och funderar på att byta bana i livet. De har vågat ta steget ut i det okända och vet inte hur deras framtid ska se ut. Tacka vet jag folkhögskolan som ger dessa människor en möjlighet att hjälpa i deras omvälvande sökande efter ett bättre liv. Och tänk att jag får vara mitt i allt detta!

Read Full Post »

Packa flytta resa

Vad behöver jag? Egentligen?

Imorgon åker jag till en håla för att spendera hösten på folkhögskola. Nu ska allt packas; hittas, sorteras, ratas, återtas, staplas och packas ner. Det är en stor sak att välja vad som får följa med. Vad vill jag ha, vad behöver jag och vad tror jag att jag kommer att göra där borta? Lådor rensas, papper sorteras och svåra val görs. Jag tycker om begränsningen i att bara ha med så mycket att jag kan bära det. Det ger mig en känsla av frihet. Som att jag skriker ut till världen: JAG ÄR FLYTTBAR! Om jag vill så kan jag faktiskt sticka iväg. Bara så att ni vet.

Det är en spännande process att samla ihop sitt pick och pack men jag vill inte göra det för ofta. Första året i Malmö flyttade jag fyra gånger, liksom så många andra nyinflyttade. Det var inte roligt. Nu är det en lyxflytt eftersom jag har kvar min lägenhet i stan.

Bloggen kommer antagligen att sova under hösten. Men man vet aldrig…

Vi ses igen till våren!

Read Full Post »

Folkhögskolepedagogik

För några år sedan gick jag en resande kurs på en folkhögskola. Jag fick just ett mail från en av mina lärare där och påmindes om min tid där. Och jag började fundera över den pedagogik jag såg där med mina lärarstudentglasögon på. Jag fick där vara med om några av de bästa skolstunderna i mitt liv. Jag läser i en rapport från Ölands folkhögskola följande om folkhögskolepedagogik:

Folkhögskolornas pedagogiska arbete har alltid präglats av en holistisk kunskapssyn och en helhetssyn på människan. Demokratin och yttranderätten är central. Folkhögskolorna var de som gick i frontlinjen för nödvändigheten av att kunskaper och färdigheter sattes i ett sammanhang och var föregångare i utvecklandet av temastudier, projektarbeten, lärarlagsarbeten m m.

Långt innan begreppet ”aktivt medborgarskap” myntades förstod de främsta inom folkhögskolorna vikten av att stärka människors självförtroende och delaktighet i samhälls- och studiearbetet. Folkhögskolans arbetssätt har sin grund i att människan är forskande till sin natur, att människan har en inbyggd drivkraft att lära, inte bara under studie tiden utan ett lärande som pågår under hela livet.

I de estetiska kurser som växte fram under 70-talet på många folkhögskolor fanns en insikt om att de konstnärliga uttryckssätten gav oöverträffade möjligheter att levandegöra och synliggöra berättandet, kunskaperna och visionerna för att stärka demokratin och yttranderätten.

Jag häpnar. Det låter ju som min utbildning! Senare i rapporten nämns också att folkhögskolan har påverkat de övriga skolformerna. Konstigt nog kan jag inte minnas att vi pratat om detta alls på högskolan. Antagligen har vi det men säkert inte så mycket. (En annan gång när jag har mer tid vill läsa in mig på folkhögskolans historia och roll, kanske här, annars får någon gärna uppdatera mig om detta)

Vi har matats med litteratur om tematisk undervisning tills vi nästan storknat och sen kommit ut på våra vft-platser och (de flesta) har sett ytterst lite av tema, ämnesövergripande projekt eller holistiskt lärande. Flera har försökt att arbeta i teman under sin vft menvi önskar också att få SE någon professionell som försöker sig på tematisk undervisning. Och nu upptäcker jag att jag har ju varit med om det! I ett helt år! Jag minns att jag har tänkt tanken förut, men glömt det igen. Nu ska jag ta vara på denna erfarenhet lite bättre.

Vi arbetade hela tiden mot målet att ha så pass mycket kunskaper i språk, historia, bistånd, internationella relationer, mänskliga rättigheter och landets kultur för att få ut så mycket som möjligt av vår studieresa till ett u-land. Motivationen var på topp och den vanliga uppdelningen i ambitiösa MVG-elever och oambitiösa men (därmed) häftiga G-elever fanns inte.

Jag bedömdes efter detta år ha motsvarande kunskaper för godkänd nivå i steg tre i spanska, som jag tidigare bara hade läst en usel kvällskurs i. Detta på ett år! Snacka om bra undervisning och hög motivation! Och jag var verkligen inte den enda som utvecklades enormt snabbt. Stort tack till mina fantastiska lärare!

Något vi läser och pratar om mycket är hur grundskolan kan inspireras och lära sig av förskolan och tvärtom. Jag vill lägga till folkhögskolan som inspiration också! Där finns det äkta flum!

Read Full Post »