Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förhållningssätt’

Förrförra gången handlade #skolchatt om samarbetet mellan lärarutbildningarna och skolorna. För att läsa debatten klicka här. Jag började fundera på detta med handledare. Någon tyckte att handledare skulle vara särskilt skickliga lärare utifrån vissa kriterier. Jag minns ämnesdidaktisk skicklighet som en av dessa. Jag håller inte med. (Kanske det har att göra om man är ämneslärare i de högre åldrarna eller klasslärare i de lägre?)

IMAG0170

När jag började på lärarutbildningen skulle jag hållit med. Då vara jag förvirrad och vilsen. På högskolan fick vi teori och kritik av den nuvarande skolan. Jag kom ut på praktik och ville se någon som kunde förverkliga och exemplifiera allt det som vi hade fått höra på högskolan. Så blev det inte. Min första handledare var skicklig på många sätt. Hon var en demokratisk och tydlig ledare och hade stora kunskaper inom sina ämnen. Men hon undervisade inte alls på det sätt som högskolan propagerade. Och inte alls så som jag ville göra. Men hon lät mig ta över undervisningen. Jag slängde ut mängder av idéer som jag tänkte att hon skulle rata. Men hon sa ”Pröva!” och jag provade. En av de saker jag provade var drama. Jag kunde inget om det men hittade en hemsida med några övningar som jag gjorde med eleverna. Vi läste en bok och eleverna fick spela upp en scen ur den.

Min handledare och jag klickade inte. Vi lyckades aldrig småprata. Jag var lite rädd för henne. Hon gav mig mycket konstruktiv kritik. Hon lät mig jobba hårt. På kvällarna och helgerna planerade jag för det hanns inte med på skolan för alla dessa mållösa möten. Hon gjorde två viktiga saker för mig: 1. Hon lät mig hålla i många lektioner som jag skräckslaget genomförde. 2. Hon såg att det hände något med mig när jag höll i drama, att jag blommade ut. Hon sa att drama var något jag skulle satsa på. Tack för det! Utan den kommentaren hade jag kanske inte valt att läsa mitt hjärteämne drama!

Sedan dess har jag haft tre handledare och alla har lärt mig olika saker. Ingen har varit den där som undervisar så som jag vill göra. Ingen har exemplifierat forskningen från högskolan. Men det finns så många dimensioner av läraryrket och alla har gett mig något. Någon visade att man kan vara avslappnat och sätta tydliga gränser för sitt yrke. Någon var fantastiskt bra på att lösa konflikterna på rasten. Någon mötte föräldrar på ett sätt som jag tog med mig. Någon hade ett tydligt sätt att prata med sina chefer. Någon kunde möta eleverna i alla deras känslor på ett underbart sätt. Men ingen hade allt. Ingen var perfekt. Och jag har äntligen slutat leta efter min drömlärare hos någon annan. Nu letar jag hos mig själv.

Jag har börjat förstå vad jag vill ha av en handledare. Jag vill ha just det som min första handledare gav mig: plats att pröva. I det ingår också att handledaren alltid finns där för att rädda mig om något händer som jag inte kan hantera eller om jag plötsligt inte orkar vara lärare en liten stund. Jag vill också ha respons. Jag brukar ofta kunna se vad som inte gick så bra och lite grann av det som gick bra. Men det är mycket som jag inte alls märker och där kan handledaren göra en stor insats. Hon kan berätta om det självklara, de där små detaljerna som jag inte tänker på. Pauserna i genomgången, hur jag ställer frågor, hur jag väljer vem som ska få svara, hur jag bemöter elevernas svar, hur jag reagerar när någon kommer försent eller glömt pennan eller är ledsen för något från rasten. Undervisningen har jag oftast tänkt igenom noga. Men mitt förhållningssätt  till eleverna och allt som händer i klassrummet, eller kanske det förhållningssätt jag vill ha till detta, kan jag behöva hjälp med att sätta ord på. Och det är ju det som grunden till allt. Tänker jag.

Det är fint om vi tycker om varandra och har lätt att prata med varandra, som det är med min nuvarande handledare, men det är inget jag kan begära av en handledare. Men det är viktigt att kunna diskutera tillsammans. Och då när vi diskuterar underlättar det om handledaren inte ser sig som färdiglärd. För då blir det svårt att diskutera. Men om vi båda pratar med inställningen att vi vill lära oss, gärna både av och med varandra, kan det bli riktigt spännande.

Tack till alla handledare i skolsverige som öppnar sina klassrum för lärarstudenter med darriga ben!

Annonser

Read Full Post »

Jag är sommarvikarie på ett för sommaren nytt jobb. Snart har jag varit där i två veckor och förundras över hur olika det känns att vara där olika dagar. Nästan allt beror på vilka jag jobbar med. Som ny, okunnig, osäker och lätt förvirrad över alla rutiner jag inte riktigt förstår och alla detaljer jag inte hunnit lära mig ännu är jag så sårbar och beroende av mina kollegors samarbetsvilja.

En del vill helst göra själva. Stänger dörren för mig och låter mig vänta utanför. Tittar irriterat på mig och ser samtidigt nöjda ut över deras egen förträfflighet. Det känns som att de inte vill att jag ska lära mig att göra deras jobb. För då kan inte de känna sig lika duktiga. Men jag tycker inte att de behöver vara oroliga. Jag är helt på det klara med att de kan göra jobbet bättre än jag, jag har ju precis börjat! Ibland när jag råkar göra något som de själva hade tänkt göra får jag en arg blick. ”Försöker du ta min plats, eller!” Ojojoj det är som att kryssa i en skärgård full av grynnor och alla sinnen är på helspänn hela tiden. Och när jag missar något som de inte sagt till mig men som jag BORDE förstå ändå får jag samma onda blick. Jag är ensam i mitt lärande och jag Borde Redan Kunna! Jag blir rädd att fråga och riskerar därför ännu mer att göra fel. Jag förstår mindre eftersom de inte vill berätta för mig. Jag blir trött trött trött.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, känns jobbet hopplöst tråkigt och jag känner mig värdelös. Som ett sånt där hopplöst fall som aldrig kan lära sig. Det inte är ens värt att försöka. ”Hon är lite trög…” Min hållning blir ihopsjunken, min blick flackar oroligt omkring och min andning blir lätt och högt upp i bröstet. Jag går tyst, försöker göra mig osynlig. Tittar på klockan. Snart är det slut.

Andra dagar blir jag omsluten, välkomnad och accepterad som en del av gänget. Mina frågor får snälla svar. Jag vågar prata lite strunt. Jag vågar ta initiativ och är mindre rädd för att det ska bli fel. De andra är lite mer noga med rutinerna för att jag ska förstå. Det finns ingen konkurrens om vem som ska göra vad. De öppnar dörren och låter mig vara med hellre än att göra det själva. De ger mig lagom svåra arbetsuppgifter jag inte gjort tidigare, så att jag lär mig något nytt. De visar uppskattning mot varandra och även mot vad jag gör. De tar hand om och guidar mig som är okunnig och framför allt räknar de med mig.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, är jag positiv och sorglös. Jag oroar mig inte över allt jag inte kan utan tänker att jag lär mig tids nog. Jag ser vad jag kan och vad jag gör och är stolt och nöjd över det. Min hållning är hälsosam liksom min andning och mitt sätt att röra mig. Jag finns. Vi finns tillsammans. Det finns ett vi som jag är en del av.

Den okunniga behöver omfamnas, guidas och uppmuntras. Den okunniga behöver bli sedd för det hen kan. Den okunniga ska få göra det hen kan och guidas att göra det hen inte kan, gärna tillsammans med andra. Då kan det bli riktigt roligt och trevligt för alla. Och den okunniga blir kunnig.

Read Full Post »

Det började med att Mats under #skolchatt i torsdags suckade över att lärarstudenter är besatta av sin egen godhet.

Som prestationsprinsessa är jag nog den absolut bäst lämpade att foga ihop de bitarna i min utbildning som målar upp bilden av läraren som Jesus. Läraren som kan allt. Läraren som älskar alla sina ämnen. Och alla delar av sina ämnen. Hon älskar också alla delar av sitt jobb och klagar inte. Hon gör! Hon förändrar och revolutionerar. Hon är som en virvelvind, en manisk Mary Poppins som kommer och berättar hur ALLT ska göras! Hon har tänkt igen alla delar av sig själv och hennes moral är som den perfekta läroboken i etik. Och kan ni tänka er, hon är helt nyutexad! Det är nämligen där, på högskolan, som hon fått sin stora kunskap och funnit den perfekta lärarstilen. Hon har ingenting att lära av de färdiga lärarna för de kan ingenting. De gör bara fel. Vänta bara tills alla gör som hon gör. Då blir allt bra!

Det finns nog helt andra bilder lärarutbildningen målar upp. Ibland tänker jag att det skulle varit bättre om jag redan varit lärare innan jag börjat läsa, så att jag inte hade behövt vara så naiv och lyssnat på allt så noga. (Det är något jag brukar göra).

Jag har tänkt att det kanske bara var min lilla del av lärarutbildningen som hade skapat denna bild. Att det just där fanns flera såna där insnöade typer som bara brinner för sin egen Metod och som är bittra över att det är så få som gör så som de gjorde när de forskade på sin klass för 30 år sedan. Men när jag läst sidoämnen har jag stött på samma uppfattning hos studenter som läser på andra delar av skolan. ”De verksamma lärarna är dålig och fast i det traditionella. Hoppas jag inte blir sån!”. Jag tror att det nog är lärarutbildningen som är besatt av sin egen godhet!

Bo Rothstein ger en mer nyanserad bild av framgång i skolan i DN idag (länk):

Framgångsrika skolor verkar kunna använda sig av väldigt olika pedagogiska modeller alltifrån mycket traditionella till mycket ”progressiva” och allting däremellan. När en annan av de ledande forskarna inom området, Michael Rutter, sammanfattar vad denna forskning visar om vad som utmärker de framgångsrika skolorna så pekar han på faktorer som ”gemensamma visioner”, ”laganda” och en ”uppsättning värderingar, attityder och beteenden som kommer att karakterisera skolan som en helhet”. Många av de ledande forskarna pekar ut den lokala skolledningen som nyckelfaktorn.

Ha! Traditionellt kan också vara bra alltså! Jag blir så glad av att läsa att det finns flera sätt. Och jag har slutat lyssna så noga på vad mina lärare säger. Det låter mycket bättre om jag filtrerar det genom mig själv. Jag tror att nyckeln till mitt nya förhållningssätt är att jag tog paus från denna ideologiska apparat ett halvår i kombination med att jag läste drama där vi gjorde mer än vi pratade. Men det kommer nog att dröja länge innan jag helt har kommit loss ur min lärarutbildnings tvångströjelärarbild.

Heja mänskligheten! Även för lärare! Även för nya lärare!

ps. Jag tycker att du är himla bra också, samtidigt som du inte riktigt passar mig, kära Malmö Högskola!

Read Full Post »

Jag läser Theodor Kalifatides Ett nytt land utanför mitt fönster (som kurslitteratur) och jag häpnar över alla storslagna filosofiska poetiska små stycken. De bara kommer fler och fler. Jag undrar om det är en sån bok som långsamt kommer att växa i mig utan att jag märker det, tills den dag då det plötsligt blir tydligt att det blivit en självklar referenspunkt. Eller så bara försvinner den bland alla andra ord.

Kalifatides skriver om hur det kan vara att lära sig ett nytt språk och jag minns och känner igen trots att jag inte bytt land på samma sätt som han gjort.

Att lära sig de nya orden var en sak, att lära sig deras betydelser var en annan. Det låter kanske en smula paradoxalt, men det är enkelt. Man kan lära sig orden först som namn och det kräver endast ett gott minne. Men dessa namn är inte neutrala, de är täckta av århundradens lava av mänskliga erfarenheter, känslor, upplevelser och värderingar. Att lära sig ett nytt språk blir på det sättet en genomgripande resa in i ett annat medvetande om världen och livet. […]

En av de längsta resorna är den in i oss själva och den börjar alltid med att lära sig något nytt, något annat, något främmande. […]

Hur skall man lära sig ett språk, om man inte älskar det?

Språket är en del av livet och språket påverkar livet. Jag är bara på det här sättet som det känns här, när jag lever på svenska. Jag har prövat att leva på engelska lite grann och på spanska ganska mycket. Det är något helt annat. Jag är inte riktigt samma person på spanska. Det är både fantastiskt underbart och lite obehagligt. Engelska känns inte alls lika dramatiskt. Snarare funktionellt och samtidigt instängt. Det är för att jag älskar spanska men inte engelska.

Kalifatides, du får mig att minnas och förstå hur känsloladdat och betydelsefullt för identiteten det är med språk. Tack!

Read Full Post »

För att hitta till en avspänd hållning, en fyllig klang och ett samspel mellan röst och känsla har jag hittat några knep att ta till.

Jag har lätt att tänka alldeles för mycket på att min sång ska låta fint. Från tiden då jag var med i en avancerad kör har jag lärt mig att det ska vara spikrent och perfekt på alla sätt. De tankarna hindrar mig från att använda hela min röst och att sjunga uttrycksfullt och intressant. Har du någonsin hört en konsert där allt var rent, där alla sjöng varje ton rätt och där inget oförutsägbart och nytt hände?, frågade min lärare mig.

I övningsrummet kan man slipa teknik och peta i små små saker för att förändra sitt sätt att sjunga. Men på konsert funkar det inte att tänka på teknik. Jo kanske en liten grej. Men det går liksom inte att lära något nytt på konserten. Jag har svårt att alls tänka på teknik när jag har konsert. Då blir det lätt stelt och tråkigt.

Det jag försöker tänka på är att njuta. Att låta mig fyllas av tonerna. Känna vibrationerna i kroppen. Låta rösten dansa igenom musiken och dras med av rytmen.

Rytmen har blivit mer och mer viktig i min sång. Den hjälper mig att vara i musiken. Som att musiken är en levande varelse med ett bultande hjärta: pulsen.

Jag försöker tänka att musiken är min leksak som jag leker med. Det råkar också vara några som tittar och lyssnar just nu när jag leker med musiken. De spelar också sina roller i leken och ger mig energi i leken med sin uppmärksamhet. På något sätt är publiken med i leken men ändå inte. Jag har en bubbla omkring mig som de inte kan komma in i. Det är en bra bubbla. En njutningsbubbla.

Se även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Read Full Post »