Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förklaringar’

NEJ vilken dålig skoldag. Jag vikarierade i en ökänd klass. De andra lärarna tittade bekymrade på mig när jag berättade vilken klass jag skulle ha.

De var lite för många tuffingar som tyckte om att provocera vikarier. Jag visste inte vad jag skulle göra. Med mig i klassen hade jag en ledsen specialpedagog som längtade tillbaka till sina små grupper. Vi försökte tillsammans och det var fint att ha det tillsammanset i kaoset men vi var Vilsna.

Jag tycker synd om klassen som hade mig idag. Det var inte en klass jag skulle velat vara i och inte en vikarie jag skulle velat ha. Inte i den klassen.

Det kändes tungt att gå hem. Under dagen hade jag sjunkit ihop mer och mer under mitt misslyckande och alla muskler värkte efter all spänning från mitt försök till ledarskap. Trött trött trött.

Igår var jag i en annan klass och det var ganska stökigt och jobbigt där men jag kunde hitta så många förklaringar till det och som kändes okej. Idag  blev det för mycket och allt blev så svårt att stå ut med. Det kändes liksom ledsamt och lite hopplöst.

Hur kan det vara så svårt? Varför gick det så dåligt? Jag kanske inte ska bli lärare? Men nej där satte jag stopp för mina känslostormar. För jag vill ju faktiskt bli lärare. (Men helst inte i den klassen)

Men då kom jag på. Om några veckor ska jag ha praktik! Då ska jag få hjälp av en fin handledare. Få pröva och misslyckas och fångas upp av erfarna händer. Åh vad jag längtar.

Jag får höra om den ordinarie läraren. Att hon också är så trött och har det svårt med klassen. Hon kanske också skulle behöva handledning. Tänker jag.

Annonser

Read Full Post »

Genom Mats hittar jag till en artikel om människors vardagliga uppfattningar om naturvetenskapliga fenomen. Lustigt nog råkar det vara något jag för tillfället läser om i boken Att förstå skolans naturvetenskap. De båda källorna är överens om att de vardagliga förklaringarna sitter djupt i många människor och de vetenskapliga förklaringarna lägger sig som olja på vatten och flyter undan någon vecka efter provet.

Jag minns när en av mina vardagliga förklaringar slogs sönder. Varje gång jag är förkyld påminns jag om den stora besvikelse jag kände när jag fick förklarat för mig hur det egentligen ligger till med snoret. Jag trodde att det var som med mycket annan vätska jag stött på i livet; att det finns ett slut. Att det är som en bägare som kan tömmas och sen är det klart. Det kändes bra att tänka så och det gav mig motivation till att snyta mig. Men jag tyckte ändå att det var konstigt att jag kunde snyta ut så otroligt mycket snor utan att det verkade sina. Jag undrade var allt snor förvarades. Jag förstod att det fanns ett samband mellan att vara sjuk och att vara snorig. Men vad har snorbehållaren för uppgift när jag inte är sjuk? Finns det något annat där då?

Efter mycket tänkande bestämde jag mig för att fråga en av mina föräldrar, jag minns inte vem. En av dem svarade i alla fall med att det liksom inte tar slut. Att det är kopplat till infektionen i kroppen. Att man inte snyter sig för att tömma någon behållare. Att det inte finns någon behållare.

Jag blev ledsen och sur och kände hopplöshet. Varför ska man snyta sig nu då! Det är ju ingen idé!

Någon gång innan eller efter hade jag fått se en film, eller kanske det bara var en bild, om kroppens immunförsvar. När man blev sjuk kom det onda tjuvar med svarta kläder in i kroppen och blodet. Då kom dom vita blodkropparna, som såg ut som poliser, och försökte döda dom onda tjuvarna. Någon gång senare kom jag fram till att snoret nog var liken från striderna. Men det gjorde mig ändå inte benägen att snyta mig. Ska jag hålla på och städa hela tiden när det bara kommer mer skit! Nej då struntar jag i det.

Sedan följde en lång period som jag inte ville snyta mig. Det kändes bara hopplöst. Jag hade ju inte fått någon ny förklaring till varför det kan vara vettigt att snyta sig. Men jag glömde nog fråga det.

Nu har jag förlikat mig med snorets natur och städar för fullt.

Read Full Post »