Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘forskning’

Jag har nu avklarat två slutseminarium i mitt liv och båda lämnade efter sig en besviken fadd känsla. Var det bara detta?

Visst är det bra att få kommentarer och förslag på hur uppsatsen kan bli bättre. Det är fantastiskt lyxigt att få arbetet korrekturläst av flera personer. Det är spännande att få kommentarer från en examinator som gör helt andra kopplingar än mina klasskamrater och ger tips på litteratur som jag inte alls är insatt i. Men det slutar alltid i känslan en känsla av otillfredställelse.

 

Jag har jobbat med detta så länge! Analysen håller och slutsatsen med. Jag har alltså typ forskat. Det är ju så sjukt häftigt! Och så får jag kommentaren ”intressant”. Det är ungefär det man brukar hinna på ett slutseminarium. Jag saknar en större diskussion om min uppsats. Kanske att vi efter att ha grävt i formuleringar, funderat på metodöverväganden och annat mer eller mindre spännande, ägnar sisådär en timme till att diskutera uppsatsens implikationer. På mina två slutseminarium har det blivit max fem minuter. Det är som att texten har dött. Det har inte skett något riktigt möte mellan läsaren och texten. Texten blev lämnad där vid det tredje onödiga kommatecknet och det sjunde dubbla mellanrummet.

Jag gråter för min stackars uppsats som har dött. Kanske har den tur och blir läst när den publicerats på MUEP. Men de möten som sker mellan text och läsare i cyberspace är inget jag brukar få höra något om.

Annonser

Read Full Post »

Detta är riktigt sorgligt. Möjligheterna till utveckling och spridning av forskningsresultat finns så nära men så kommer den där jäkla budgeten och visionslösa politiker och skolledare och förstör. Läs och gråt: länk. Min klasskamrat skriver just nu en uppsats kring pedagoger som arbetar på liknande sätt som Dahlbäck utvecklat och skrivit om i sin avhandling och jag känner att det skulle vara guld att få vara med i aktionsforskning med denna kunniga människa. Men hon får inget jobb. Så ledsamt.

Vilken möjlighet för Ale och så tar de inte den!  Jag tror de gör ett stort misstag. För övrigt är det något av en dröm för mig att vara med i ett aktionsforskningsprojekt, helst både som forskare och lärare men det verkar vara svårt i Sverige… Tänk om regeringen kunde satsa på sådan praktiknära forskning och ta vara på det som lärare har skapat. Då tror jag att svensk skola kunde lyfta.

Mer läsning om forskare och forskning som inte tas tillvara i skolorna: länk

Read Full Post »

Nu börjar det hänga ihop allting. Jag har en idé för vad analysens huvudfokus är. Jag har skrivit rubrikerna och fyller på med empirin samtidigt som jag funderar på vilka teorier som kan hjälpa till här och där.

Det är riktigt spännande för nu börjar uppsatsen äntligen leva. Och den lever vilt. För varje liten del jag tillför påverkas andra delar. Jag justerar och ändrar och tittar igen. Och vips har hela bilden förändrats! Det är som att det inte är jag som har kontrollen längre. Det är uppsatsen som har börjat växa och det går inte att styra så mycket som jag tror.

Vem vet var jag och uppsatsen hamnar?

Read Full Post »

Konsten att berätta en historia är en riktig söndagsbok. Stillsam som en söndagsreportage i den där tjocka bilagan med fina bilder i. Samtidigt sprängfylld av underliggande bilder, personer, historier och början till långa tankar som får mig att blicka fundersamt på blänket i handfatet.

Det börjar med ett trevligt litet förord av författaren Anders Sundelin som inte alls är plågsamt att läsa. Han berättar att han under intervjuerna med de sexton berättare som ges plats i boken endast använt block och penna. Ingen bandspelare.

Bandspelaren kommer att bestämma intervjun och bandspelare är döda ting. Jag slappnar av när bandspelaren sköter registreringen, jag brister i uppmärksamhet och målmedvetenhet. Med block och penna i hand gör jag redan vid intervjutillfället en första redigering, fattar på plats mina första beslut; med bandspelare lägger jag inte riktigt märke till sådant som jag måste lägga märke till för att göra en levande intervju: tonfall, andhämtning, ansiktsskiftningar. Jag ska ju inte bara tala om vad någon säger, utan också hur hon säger det. Jag ska föra över talspråket till skriftspråket, som är något helt annat, men jag måste ändå behålla känslan av det talade ordet. Då går det inte bara att skriva av vad någon säger från ett band. Jag är ingen sekreterare, utan en reporter. Också jag ska berätta en historia.

Jag tänker på de uppsatser jag skrivit där jag har försökt bedriva någon slags undersökning som ska likna forskning. Då har jag brottats med detta problem. Det talade ordet är så mycket mer än orden. En transkription där bara de talade orden finns nedskrivna är fattig och kanske till och med osann. Om personen ifråga hade fått skriva ner ett svar på min fråga eller föra en diskussion med en klasskamrat via skrift hade det stått andra saker där. Det talade ordet talas. Med andning, betoningar, blickar och interaktion med omgivningen. Hur ska jag kunna använda en transkription av en diskussion som pålitligt forskningsmaterial utan den nämnda informationen?

När jag har stått inför dessa problem har jag valt att gå medelvägen och skriva ner de enligt mig mest tydliga tecken med kroppen jag sett i rummet. Jag har velat ha ännu mer av denna information men valt att inte göra det för att ha en möjlighet att lämna in uppsatsen i tid. Men det har blivit många djupa suckar på vägen. Nästa gång, när jag har tid…då…

Då har jag tänkt: om jag ändå skrev en bok. Min bok. Där jag får skriva som jag vill. Tacka vet jag då bloggen. Det är min bok nu.

Read Full Post »

Så kom äntligen tiden för slutsatser. Allt skulle knytas ihop och det blev fler tankekartor.

Några slutsatser blev det men mest av allt fler frågor. När jag tittar tillbaka i min uppsatsdagbok ser jag spår efter samma tankar tidigare i processen.

Börjar fatta att det alltid känns sådär som att man vill undersöka mer, som att det inte är tillräckligt och man aldrig kan bli helt klar. Ser att jag hittat ett ämne som jag är extremt intresserad av som jag har tangerat förut och som jag kommer att fortsätta att undersöka, antagligen resten av mitt liv. Och när jag tänker så känns det som att det är rätt lugnt att jag inte lyckas reda ut detta helt totalt nu. Men kanske att jag ska vara tydlig med var jag inte är klar och var det saknas teorier. Det känns bra. Det känns möjligt. Som att jag kommer att hinna få ihop en uppsats. Som att uppsatsen bara är redskapet för mig att lära mig saker och då gör det inte lika mycket om det inte är ”färdigt”. Kanske det inte riktigt är bra forskning, den som redan är färdig, för då undersöker man ju något som redan är ganska väl belagt.

Read Full Post »