Frågornas näring

Jag berättade om två barn som levde i Sverige för ungefär hundra år sedan. Jag sjöng en psalm, visade ett kottdjur och gestikulerade vilt. Två små förlopp har fastnat i huvudet som gör att det känns bra i magen.

1. En elev undrar om han där kungen på en av våra sedlar (Gustav Vasa) levde då när berättelsen utspelar sig. Jag skriver upp årtalen då Gustav Vasa levde och när barnen jag berättar om levde. Men när han dog då, föddes dom då?, frågar eleven. Om Gustav Vasa hade levt i 300 år hade det varit så, svarar jag. Ooooj!, utropar eleverna. Jag försöker förklara hur mycket tid det skiljer på olika sätt. Pannor rynkas. De tänker och tänker. Det ser ut som att de inte riktigt kan greppa det här med hundratals år. Jag förstår dem. Det är svindlande även för mig.

Jag blir glad över att deras antaganden utmanades då de försökte göra kopplingar till sådant de tidigare lärt sig. De vågade bli lite omtumlade.

2. Eleverna förstår att levnadsförhållandena för majoriteten av befolkningen i Sverige var sämre än de är idag. De frågar och frågar och försöker hitta på lösningar för hur barnen i berättelserna ska kunna komma ur sin fattigdom.

– Men varför var det så att dom var så fattiga och inte kunde köpa leksaker och så kan vi liksom göra det? Varför är vi rikare än dom var?

Jag svarar något om att jag nog inte kunde svara på det. Jag säger att det är en så bra fråga att det är väldigt svårt att svara på det. Men. Denna fråga är för mig ett bevis på att denna elev har börjat reflektera och ser sig själv i en historisk kontext. De andra eleverna lyssnar och rynkar på pannorna. Undrar. Funderar.

Jag klappade mig själv på axeln och sa: Det är min undervisning som gett möjligheterna till dessa frågor och tankar hos eleverna. Och så försökte jag förstå vad det var som skapade de där möjligheterna.

Mitt koncept i detta sammanhang är berättande som kretsar kring en huvudperson som eleverna kan känna igen sig i. Det ska gärna vara lite sagoliknande med spänning och dynamik. Och så måste det få ta tid och sväva ut åt de håll som elevernas tankar flyger. Men samtidigt inte bli för lång historia. Eleverna ska helst få röra sig under någon del av historien. Och de ska få prata med varandra och fundera. Så tänker jag.

Read Full Post »

Drama utforskar begreppen

Under senaste dramalektionen gjorde vi olika statusövningar. Deltagarna tilldelades hög respektive låg status och utarbetade rollfigurer utifrån det för att sedan interagera med varandra. Varje gång jag själv deltagit i eller lett övningar som dessa funderar jag på att skrota begreppet. Vad då hög status? Vad är det? Vem bestämmer det? Är det något relationellt och därmed relativt eller finns det status som är fast? Är det samhället som ger status eller människan själv som beslutar om sin egen status? Hur visar sig status?

Hög status?

Varje gång tvivlar jag eftersom begreppet är så vagt och tvetydigt. Varje gång blir jag också övertygad om att det faktiskt är användbart att arbeta med status eftersom det leder till just dessa frågor. Men det kräver att man pratar om det!

Drama framstår då som ett ypperligt sätt att undersöka komplexa begrepp. När deltagarna tvingas att gestalta blir deras funderingar kring begreppet konkreta. När vi sedan pratar om gestaltningarna och deras tankar kring det för vi se en stor variation av tolkningar och min och deras syn på begreppet förändras och utmanas. Drama + språk = utmanande lärande.

Read Full Post »

Estetiska läroprocesser del 3

Lärarförbundets tidning Fotnoten om drama-,teater-, musik- och danspedagogik fortsätter sin följetong om estetiska lärprocesser med Ambjörn Hugart, lektor i musikpedagogik på Kungliga musikhögskolan i Stockholm (läs här).

Egentligen, menar Ambjörn Hugardt, är estetiska lärprocesser jätteflummigt och att försöka förklara det är som att försöka förklara kreativitet. […]

Att använda estetiska ämnen för att ”bli bättre i matematik” går absolut, menar han, bara man vet varför man använder det och inte tror att man kan lära sig matte snabbare.

Och att en estetisk lärprocess inte heller kan snabbas på; ibland går den fort, men lärande generellt tar tid om det ska sjunka in. Man måste också veta att ett ämne inte kan vara hjälpämne åt ett annat, båda måste få lika utrymme och tas på lika stort allvar. Gör de det kan man gifta ihop kunskaper i olika former, estetiska ämnen och icke-estetiska. Fast Ambjörn Hugardt menar att alla ämnen är estetiska och att en estetisk lärprocess inte enbart måste ske i ett estetiskt ämne, utan att det kan förekomma i alla ämnen. Eller snarare ser han ordet ”ämnen” som problemet. […]

– Jag tror att om vi går till botten med vad estetiska lärprocesser är, om vi rensar bort alla ord och förklaringar, då kommer vi till det som är mänskligt. Kom ihåg att ”play” betyder både spela och leka på många språk.

Ju mer jag läser om hur man kan tolka begreppet estetiska lärprocesser ju mer komplex bild får jag av det. Två parallella processer sker i min förståelse av det: den ena handlar om att förståelsen stoppar ner fler och fler delar, bilder, områden, aspekter och perspektiv och närmar sig begreppet genom att bredda och förlänga förklaringen medan den andra processen handlar om att misslyckas med att få ihop de vitt skilda kopplingarna och hänfalla till en trött förvirring.

Jag tycker om att Hugardt jämför estetiska lärprocesser med kreativitet, ett begrepp som jag ständigt arbetar med att försöka förstå men på något sätt accepterat att jag kanske aldrig kommer hitta en fullständig förklaring till. Jag lockas av Hugardts tankar om stark och svag estetik men börjar genast tvivla. Vem bestämmer vad som är vad?

Ambjörn Hugardt och många andra har skrivit och talat om svag respektive stark estetik. Svag estetik är estetik som redan finns och som kan sägas vara ”utsmyckande”. Stark estetik kan vara att man skapar något själv, eller estetik som ifrågasätter rådande normer eller förväntningar, kanske till och med är olagligt.

Kanske bara människan som själv skapar kan säga om det är stark eller svag estetik? Samtidigt behöver jag som lärare undersöka och försöka förstå vilka förutsättningar som gynnar respektive missgynnar stark eller svag estetik och vilken det är jag vill gynna i ett specifikt lärotillfälle.

Read Full Post »

Konkret vs. abstrakt

Idag såg jag och min klass på filmen Crash som är en film med många bottnar. Influderade av kursens innehåll som vi är såg vi i filmen frågor om fördomar, identiteter, etnicitet, integration, gruppdynamik och mycket mycket mer. Efter filmen var jag rädd att vi i helklass skulle sitta och diskutera utifrån exempelvis integration som jag är van vid. Det är så otroligt svårt att diskutera i helklass och dessutom om något så stort, abstrakt och svårt som integration. Tack och lov blev det inte så. Vi fick välja ut en konflikt ur filmen och visa upp den för klassen. Utifrån det fick vi sen diskutera och visa olika lösningar på konflikten. Den utgångspunkten fick oss att i smågrupper faktiskt diskutera stora svåra frågor. Exempelvis:

Hur ska jag reagera på någon som fäller rasistiska kommentarer? Med vilket syfte vill jag reagera, för att visa och få bekräftat vad jag anser, för att starta debatt eller för att vinna över min meningsmotståndare?

Hur hantera maktmissbrukande överordnade som jag är i beroendeställning till?

Hur motverka förtryck i ett samhälle genomsyrat av förtryck  och som inte uppmuntrar samarbete, tolerans, förståelse och empati?

De KONKRETA situationerna fick oss att engagerat och utvecklande diskutera mer ABSTRAKTA och GENERELLA frågor. Vi kunde använda våra personliga erfarenheter och våra egna tolkningar av filmen för att diskutera generella frågor. Vi hade mycket intryck och känslor med oss från filmen och det var därför otroligt skönt att få sitta i smågrupper och prata. I helklassen är det svårare att komma igång, att våga tala utan att vara PK och ha tänkt ut något ”smart”, jobbigt att behöva vänta länge på att få säga något, men bra för att få fram flera olika synvinklar. Det finns mycket att säga om diskussion i liten och stor grupp och en viktig fråga att ta med i planering. Passar denna diskussion för stor eller liten grupp med just de individer jag arbetar med?

En annan intressant sak jag märkte i den lilla grupp jag tidigare arbetade i var att de mest givande och nytänkande diskussionerna enligt mig skedde då vi egentligen inte alls skulle prata om just det vi pratade om. Då vi hade rast, lunch, skulle prata om något annat och då vi skulle pröva och inte diskutera. Då fanns inte samma press och krav på att komma fram till något. Då var mina tankar inte lika fokuserade på en sak utan kunde löpa fritt och koppla till vad som helst som dök upp. Då kunde jag reflektera i grupp och tala utan att tänka så mycket innan. Tanken ordnade upp sig enligt ordens system samtidigt som jag gav den ljud.

Read Full Post »

Good enough

Läser Samspel och ledarskap av Gunilla O Wahlström. Hon berättar om när hon på åttiotalet gick en kurs i Kalifornien, om vad får vi inte veta. De fick läsa mycket litteratur och varje vecka hade de i uppgift att lämna in ett ”paper” där studenten skulle förhålla sig till innehållet och koppla det till sina erfarenheter. De skulle även skriva vad de skulle gjort annorlunda i sitt förflutna om de hade haft den kunskap de skaffat sig denna vecka och vad de tror de kommer göra med kunskaperna i framtiden. Jag tycker det låter som an fantastiskt spännande uppgift. Svår men personlig vilket jag ibland saknar i min utbildning.

Läraren graderade sedan uppsatserna på en skala mellan 1 och 5. Målet var att få en 3:a. Om de fick en 5:a hade de arbetat för mycket och om de fick en 1:a hade de arbetat för litet. Oj vad jag skulle gilla att bli bedömd på det sättet! Jag behöver ständigt öva mig på att göra lagom mycket. Visserligen väcks frågor vad som är lagom, är inte det beroende på person och allt möjligt annat? Skulle vara intressant att utsättas för detta och se hur jag reagerar. Har någon varit med om något liknande och hur reagerade du då?

mer än 3 är för mycket!

Read Full Post »