Drama utforskar begreppen

Under senaste dramalektionen gjorde vi olika statusövningar. Deltagarna tilldelades hög respektive låg status och utarbetade rollfigurer utifrån det för att sedan interagera med varandra. Varje gång jag själv deltagit i eller lett övningar som dessa funderar jag på att skrota begreppet. Vad då hög status? Vad är det? Vem bestämmer det? Är det något relationellt och därmed relativt eller finns det status som är fast? Är det samhället som ger status eller människan själv som beslutar om sin egen status? Hur visar sig status?

Hög status?

Varje gång tvivlar jag eftersom begreppet är så vagt och tvetydigt. Varje gång blir jag också övertygad om att det faktiskt är användbart att arbeta med status eftersom det leder till just dessa frågor. Men det kräver att man pratar om det!

Drama framstår då som ett ypperligt sätt att undersöka komplexa begrepp. När deltagarna tvingas att gestalta blir deras funderingar kring begreppet konkreta. När vi sedan pratar om gestaltningarna och deras tankar kring det för vi se en stor variation av tolkningar och min och deras syn på begreppet förändras och utmanas. Drama + språk = utmanande lärande.

Read Full Post »

Potatisbröllop

I lördags var det inte bara prinsessan som gifte sig. Scenkonstnätverket PotatoPotato anordnade ett massbröllop i Moriskan i Folkets Park i Malmö och jag var där. Tanken var att ge ett alternativ till prinsessbröllopet och att undersöka hela grejen med äktenskap genom att låta frivilliga gifta sig med en främling för att samma dag skiljas från densamme.  Här kan du se de väldigt fina vigslarna med utmärkte ceremonimästare Kåge Klang på Bambuser (dock dålig kvalitet). Här kan du se ett kort inslag i sydnytt där en av arrangörerna berättar om att projektet har lett till nya tankar. Och ett till inslag från tidigare på lördagen om projektet.

Här kan du se massor av jättefina bilder från bröllopet på datumet 21 juni.

Jag var från början skeptisk till det hela och tackade genast nej till erbjudandet om att gifta mig. Det kändes som en plojgrej, oseriöst och fånigt. Men efter att ha varit glad bröllopsgäst under hela lördagen har jag ändrat åsikt.

Katrin Byréus skriver i boken Du har huvudrollen i ditt liv om hur forumspel ger möjlighet till deltagarna att genrepa livet. Jag fick i lördags chans att genrepa ett bröllop, nej tio bröllop! Många intressanta tankar väcktes, mycket tack var Kåge Klangs utmärkta val av ord vid vigslarna. Han belyste flera viktiga sidor av nära relationer och blandningen av asgarv och dödligt allvar kändes igen från dramalektionerna.

Vad innebär det att leva ihop ett helt liv? Hur får man en sådan nära relation att hålla i 5, 10, 30, 50 år? Måste det finnas en sexuell attraktion i ett äktenskap? Kan man få leva som i en familj med en god vän? Och ha sex med andra/annan? Vad skiljer en vän från en partner? Vad är de viktigaste beståndsdelarna i ett äktenskap? Vad tycker jag är viktigast hos en partner? Vad har jag emot bröllop? (Jag har svårt för bröllop och allt det fantastiskt gulliga fina romantiska, antagligen på grund av alla filmer jag sett med människor och situationer jag inte kan se mig själv i. Jag kan inte se mig själv i en bröllopsklänning. Lola menar att det är för att jag har lillasysterkomplex, alltid har varit liten och söt och därför kopplar ihop detta med att vara underlägsen.)

Till artiklarna jag länkat till har folk kommenterat och visat missnöje över att detta kallas konst och att skattepengar används till projekt som detta. Vad jag vet har nätverket fått lite bidrag från staten för sin verksamhet men finansierats till största delen av bröllopsgästerna (det var inte gratis att vara med) och brudparen (det var ännu mindre gratis att gifta sig) och eftersom jag känner en del arrangörer vet jag att det knappt gick runt. Men visst, klaga ni på att staten har bidragit med en liten del.

Vad som är konst är en knivig diskussion. För mig blev detta konst. Jag tycker att konsumenten, deltagaren, musiebesökaren precis som läsaren och betraktaren är med och skapar verket. Jag blev tagen, berörd, intresserad, fascinerad och fick många nya tankar av detta evenemang. Vi genrepade, prövade och undersökte, njöt, skrattade, funderade, tvekade, undrade och gick hem fulla med nya intryck. Det kallar jag konst.

Read Full Post »

Lola och jag

Efter allt modellande har Lola börjat gå i bitar och jag knådar varsamt tillbaka henne. Fast det blir ju aldrig riktigt som förut.

– Varför ger du mig alltid så korta ben? Har du korthetskomplex eller?

– Hm. Ja det har jag nog. Speciellt när jag är ute på praktik och andra lärare skojar om att de trodde jag var en ny elev. Det är som att de inte fattar att åldersskämt neråt inte är roligt förrän man är typ…40?…eller jag vet inte när det är kul. Ville skoja om att jag trodde de var klassmormorar  eller besök från PLO men jag höll tyst.

– Hoppsan. Öm punkt. Men alltså, get over it! Och ärligt, du måste ju stå på dig och säga ifrån när sånt händer.

– Jo jag vet. Idag skulle jag nog säga ifrån.

Ibland behöver man prata med någon utomstående för att se det självklara. Tack Lola. Ibland behöver man också få pröva att göra det, att säga ifrån eller vad det nu är. Det är därför jag är så frälst av rollspel och forumspel eftersom jag där får gå in i en roll i tryggheten av att det är på låtsas vågar jag pröva grejer jag tycker är jobbiga ”på riktigt”. Men det helt knäppa är att det liksom blir lite på riktigt ändå!

Lola får lite längre ben. Lite. Jag tänker på när jag skapade henne. Först var hon värsta snyggot. Eller nej först var hon nästan ett monster och sen blev hon supersnygg. Men det kändes helt fel. Hon skulle inte vara nån barbiedocka. Så hon fick lite för korta ben, lite mer mage, bröst som var ihoptryckta som i en sporttop och så en sådär lagom snygg rumpa, vanlig liksom. Jag funderade mycket på vad det säger om mig. Och jag undrar mer och mer vem denna Lola är? Jag förstår att hon är någon slags spegling av mig. Resten lär visa sig när vi umgås och leker tillsammans…

Ett tag trodde jag hon var mig som privatperson, som Mrs T gör på sin blogg. Men så är det nog inte. Lola är inte riktigt jag. Ibland är hon en skruvad form av mig, ibland motsatsen och ibland precis jag.

– Men alltså ärligt, det här handlar väl inte om skolan, förutom din lilla kommentar om forumspel?

– Men jag är sjuk! Eller jag menar, det är därför jag har dig, så att bloggen blir lite lek och flams också.

– Kallar du detta flams? Jag tycker mer att det är det vanliga identitetsarbetet som du får in i precis allt du gör. Eller i alla fall i det mesta.

– Hm. Jaha. Jaså. Ja det har du nog rätt i. Det skulle jag inte sett själv.

– Ha! Det är ju du som skapat och ständigt omskapar mig (precis som du gör med dig själv), men låtsas du bara att det är Lola som talar. Jag tar gärna åt mig äran.

– Du gör mig förvirrad.

– DU gör DIG förvirrad.

– Nu får du sluta.

En liten lek med en lerfigur ger mig perspektiv. Är detta estetik? Hm. Spännande och fascinerande. För tillfället liknar Lola Lilla My en aning. Är sådär rakt på sak. Eller så har jag bara blivit Muminmarinerad av allt sjukläsande i pappas gamla Muminsamlingar.

Just det där med att jag gillar Mumin tycker jag är lite läskigt. Jag har läst dem så mycket att jag ibland refererar till någon figur för att exempelvis beskriva en relation. Någon gång gjorde jag det på högskolan och fick då veta att Tove Jansson är populär inom svenska-sektionen på skolan och att det forskats på Det osynliga barnet. På något sätt kändes det obehagligt att jag passar så bra in i mallen. Jag har rätt kulturellt kapital… Men jag undrar, har Lola det?

Read Full Post »

Lerlek utan prestation

Jag funderar mycket på vad som gör att jag ibland fastnar i prestation och då det blir det enda viktiga och ofta gör det svårare att nå ett bra resultat och framför allt gör det svårt att njuta av, acceptera och lära mig av processen till produkten. Tack och lov arbetar jag nu med en grupp som kämpar med samma saker som jag och är väldigt intresserade av processen. Det var faktiskt så vi hittade varandra när vår lärare lät oss skapa arbetsgrupper. Det blev vår första uttalade norm: att fokusera på processen.Vi fick ett tips om en övning med lera som de flesta upplever som ganska prestationsbefriad och som jag gärna vill uppmärksamma.

Den går till enligt följande: 3-5 personer sitter runt ett bord och får varsin lerklump. Beroende på ämne/syfte ger läraren/ledaren instruktion om att forma leran till något eller avstår helt från det. I vårt fall skapade vi varelser utom den första gången som du ser på bilden.Varelsen ska formas UNDER bordet. När deltagarna har knådat några minuter (för oss var det lagom med 2-4 minuter) skickar de skapelserna, utan att visa dem, ett snäpp i klockans riktning dvs. till nästa person runt bordet. Deltagarna får då de bytt förändra kompisens skapelse, inte förstöra och göra om men de ska alltid göra något med den. Man gör sammanlagt ett byte mindre än det finns personer runt bordet alltså om fyra personer är med blir det tre byten. Efter tre byten får alla samtidigt sätta upp varelserna på bordet, återigen ett snäpp i klockans riktning så att man får tillbaka den man började skapa.

Här utan krav på att skapa levande väsen. Men det blev ändå människor då vi gjorde en staty: den vita är ny i klassen, den blå är nyfiken, den gula klampar på och den lila är åskådaren.

Vi använda sedan våra varelser för att undersöka status och normer men det finns oändliga möjligheter. Vi gjorde denna övning på en examination med klassen och en tjej som berättade att hon tyckte att det vanligtvis är jobbigt att arbeta med lera (hon tycker att hon inte kan) kände ingen prestation och obehag när hon gjorde detta. Alla verkade tycka att det var hemskt roligt, knöt an till sina gubbar och lekte som små barn. Jag rekommenderar övningen starkt!

Read Full Post »

Gestaltning

Är nu inne på min andra kurs i drama och har är inne i en intressant men något tröttande process där jag tillsammans med mina fyra gruppmedlemmar ska skriva om den nyss genomförda examinationen vi gjort. I instruktionerna stod det att vi skulle göra en gestaltning med utgångspunkt i litteraturen och vår grupprocess (ett ord som just nu överanvänds otroligt). Vi har i tidigare kursen fokuserat mycket på att utforska tillsammans genom övningar och diskussioner  och det kändes därför konstigt att vi skulle producera något att visa för de andra. Prestationsspöket svepte över oss och när vi experimenterade med olika uttryck mötte vi nervösa klasskamrater som sa ”Det är helt annorlunda att jobba med en gestaltning!”. Gestalta som egentligen bara betyder att ge form används på högskolan oftast för att beskriva något, nästan vad som helst, som ska visas upp på något sätt.

Idag när vi satt och diskuterade och skrev om vad vi upplevt upptäckte vi något som förvånade oss. Under den sista examinationen i förra kursen var det flera grupper, däribland min egen, som gjorde olika gestaltningar som en del av våra examinationspass. Men då fanns inte spöket! Min grupp gjorde ett rollspel som var betydligt mer krävande och ”skådespelaraktigt” än den gestaltning jag gjorde nu. Uppgiften var väldigt fri och vi valde att göra en gestaltning (utan att nämna ordet) för att det passade till vårt syfte. Som tillfrisknande prestationsprinsessa är det spännande att undersöka vad som skapar prestationsångest hos mig och mina klasskamrater och vad som tar bort det.

Read Full Post »

Dagens ord: uttrycka

Jag smakar på ordet uttrycka. Ut-trycka. Jag gillar det. (fnissar åt att man ju kan läsa ordet som utt-rycka vilket ger mig konstiga associationer) Känner att det handlar om att det först finns något som befinner sig lite längre in än ute men som sen trycks ut på något sätt. Eller kan det ske simultant, att uttrycket skapar eller i alla fall omskapar det där inuti?

Jag gillar att ordet inte bara kan kopplas till verbala uttryck utan alla möjliga. Det är ett fritt ord på det sättet. Ett ord som passar in i mitt tänk om hur människan kommunicerar. Man kan trycka ut genom ögonen, med en handrörelse, med ett magkurr, med hela kroppen, med ljud ur näsa, mun, mage, leder osv. Man kan trycka ut med det talade och skrivna ordet, med musik, bilder, installationer, teater, stillhet och tystnad, rörelsemönster, bilkörning, klädval, kompisval, yrkesval och alla val. Osv. osv.

Lola form-i-lerar men vet inte riktigt vad. Lerkompisarna trycktes ut medan vi såg på den omtalade (i alla fall i lilla skolbloggvärlden) svt-dokumentären Hon ville ju inte lyda! och kanske fann hon inspiration i kopplingen mellan Nannyprogrammen och hunduppfostringsprogammen. Obehagligt att barn ibland behandlas som djur (dvs. som de djur som inte är människor). Som lägre stående varelser som inte förtjänar riktigt lika mycket respekt och förståelse som vuxna.

Kanske vill hon säga något med skapelsen i bakre raden i mitten som är definitivt svårare att kategorisera in i någon ras. Eller så är det bara kul med lera. Kanske hon inte formulerar utan bara gör form i lera?

Read Full Post »

Kreativa redovisningar

Jag har stött på det flera gånger i grundskolan och någon gång på gymnasiet. Nu har jag även fått uppleva det på högskolan. På den distanskurs jag går fick vi studenter i uppgift att på en av de obligatoriska träffarna på skolan redovisa en uppgift med hjälp av rollspel.

Klassen förbereds inte på att gå in i olika roller och rollspela, klassen känner inte varandra mycket alls och har endast träffat läraren en gång för åtta veckor sedan. Det är tidsbrist och en stor mängd fakta ska presenteras i det lilla rollspelet. Rollspelen avbryts ibland av läraren som sticker in frågor och kommentarer. Publiken fnissar åt de överdrivna rollerna men går inte in i de intressanta problem och konflikter som gestaltas.

Jag förstår inte detta konstiga och okunniga sätt att använda rollspel. Det är svårt att spela roller och jag lämnar ut mig själv då jag gör det. Då kräver jag förståelse, hjälp och respekt av lärare och elever. Jag vill inte spela upp en rolig scen utan jag vill använda rollspelet för att se olika perspektiv och föreställa mig olika situationer. Kanske jag har blivit snobbig på grund av att jag har en del teorier och kunskap om drama i undervisningen men jag tycker så illa om när lärare endast använder rollspel och andra estetiska uttryckssätt i redovisningar (här examinerande), och då som ett krav. Vi behöver ju få öva först och komma överrens om en gemensam definition om vad rollspel är. Vi behöver få se vad läraren menar med rollspel och göra det tillsammans så att vi är beredda på hur det kommer gå till. Vi behöver vänja oss.

Read Full Post »

Lola diktar

Efter gårdagens poserande som prestationsprinsessa kräver nu min nya skapelse att få bli presenterad. Hon skapades i samband med att jag såg filmen Lola Rennt ännu en gång.

Skapelsen blev en kaxig typ som genast bestämde sig för att heta Lola. Hon gillar till skillnad från mig att vara med på bild och har gått med på att gestalta allt möjligt som jag bestämmer. Eftersom hon också är väldigt frisinnad och inte bryr sig alls om vad andra tycker ställer hon gladeligen upp på att stå för allt det som jag vill publicera men inte riktigt vågar.

Idag skrev Lola en dikt. Utan titel. Det tycker Lola är tufft.

Luften sprakar av funderingsspänning

magen tjatar om pastan i kylen

ögonen rör sig exemplariskt diagonalt över sidan

fångar de fundamentala ordbilderna

som frammanar bokens pulserande maskin

tror jag

men nej

det som skapas

är en maskin (pulserande, visst)

av min reaktion på bokens signaler

de som jag valt ut

Maskinen får ett uppdrag: Examination 3

de faktaspäckade mångtydiga meningarna slukas

massakreras

samlas kategoriseras förenklas formas förtydligas utvecklas förstås

maskinen är så upptagen av att uppfostra orden

att den inte märker sin egen samtidiga förvandling

Snart går bussen!

Maskinen sätts i stand-by och arkiveras

Nästa gång den får komma fram

har den glömt hur den var

den försöker likna sin tidigare version men är ändå omvälvande ny

för varje sekund

Read Full Post »

Estetiska läroprocesser

Målningar av Harri Skoglund

I min allra första kurs på lärarutbildningen stötte jag i min kursplan på begreppet estetiska läroprocesser. Hos Mats kan du läsa mer utförligt om kursplanen och olika definitioner på begreppet. Mina lärare kunde förklarligt nog inte ge en kort och tydlig definition på detta begrepp och tack vare detta hittade jag till Mats blogg…och kände mig något klokare. Inte mycket. Men jag blev godkänd så jag antar att jag, utan att märka det, gestaltade en estetisk läroprocess.

Nu läser jag Skolan och den radikala estetiken och har precis läst ett litet stycke om det omtalade begreppet. Och jag är fortfarande ganska förvirrad och skeptisk till det hela. Vad är estetik egentligen? Ord som jag läst i samband med estetik är exempelvis kultur, gestaltning, skapande. Och alla är såna stora övergripande ord som jag tycker finns i allt nästan. Tal- och skriftspråket är också gestaltningar av verkligheten som man talar om att konst och estetiska gestaltningar är. Våra ord är försök att beskriva livet men jag upplever ofta att de inte räcker till. Det är bara försök, det är inte sanningen. Det finns inte en sanning. Behöver vi begreppet estetik för att vårt samhälle låst fast sig vid en sorts gestaltning som blivit det enda seriösa? Och läroprocesser, det låter ju verkligen som något dynamiskt och över lång tid med tusen olika delar som påverkar. Har jag verkligen gestaltat detta under en examination på min första kurs på högskolan? Tveksamt. Kan man gestalta en läroprocess? Jag tror att läroprocesser pågår hela tiden och förhoppningsvis aldrig tar slut. Och hur ska man kunna urskilja en läroprocess som är estetisk eller som bygger på estetik från andra läroprocesser? Finns det teoretiska läroprocesser? Eller som Austring och Sörensen här föreslår, empiriska läroprocesser? Eller finns alla dessa delar med i alla läroprocesser?

Jag blir lite irriterad på begreppet och jag är rädd att det ännu mer skiljer ut det där ”konstiga” och ”speciella” estetiska. Som att det bara finns med i vissa speciella läroprocesser. Hm, jag blir inte klok på det här. Jag kommer nog inte använda det här begreppet i någon större utsträckning. Men det har gett mig väldigt mycket tankar.

Read Full Post »