Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘grupp’

Det här med sammanhang.  Att få tillhöra. Vara en del av något. Vara viktig genom sitt deltagande. Bli synlig genom att vara viktig del av något. Det är grundläggande mänskligt och viktigt att minnas i pedagogiska sammanhang.

I olika sammanhang kan jag som människa bidra med olika saker. Jag fyller min samhörighetskvot på olika håll och blir då mindre sårbar mot förändringar. Vissa samhörigheter är små och specifika; de har bara en funktion. Andra är mångfacetterade och tillfredställer flera sidor av mitt jag. När en samhörighet försvinner gråter min själ och jag söker efter nya sätt att höra samman och finnas. Jag minns när jag bytte stad. Som nyinflyttad hade jag nästan inga samhörigheter. Jag fanns väldigt lite. Jag grät och förstod inte varför det var så svårt att leva. Nu förstår jag. Med för få samhörigheter känner jag mig instängd, låst och frustrerad.

Jag finns i mina samhörigheter. Jag syns, identifieras och bekräftas. Speglas och växer fram.

Jag gör samhörigheter. Samhörigheter gör mig.

Annonser

Read Full Post »

– Vi har det bra i klassen, säger eleverna. Inget bråk.

– Men på fritids bråkar vi och är elaka. Där är det inte alls bra i klassen.

– Varför är det så?, frågar läraren.

– Dom ser inte där [på fritids]. Här gör vi inte sånt för du tittar ju.

Read Full Post »

Det här med lek återkommer ofta i mina kursböcker. Framför allt inom drama. Nästan varje dramabok har ett kapitel om lek. Senaste numret av Pedagogiska Magasinet får mig att undra varför denna tidning aldrig har varit med på någon litteraturlista.

I dramaböckerna brukar det stå mycket om likheterna mellan lek och drama. Att det liksom rör sig i samma rum och har liknande beståndsdelar. Jag läser Kjetil Steinsholts artikel I lekens ingemansland och upplever att han med Gadamers ord fångar aspekter av leken som jag erfarit i drama.

Det är leken själv, den aktiviteten eller spelet de lekande är försjunkna i, som är lekens subjekt. Vi är aldrig oss själva nog. Leken är mer och större än de individer som leker eller deras mentala tillstånd. Vi blir lekta av något som är större än oss själva – nämligen leken själv. […] Det är genom att hänge oss åt leken som vi i verklig bemärkelse blir ”utspelade”. Och att bli utspelad, satt ur spel, är en förutsättning för all lek. […]

Den [leken] har sitt eget aktiva liv och drar den som leker in i sig. Lek är därför i mindre grad något vi gör. Den är snarare något som blir gjort med oss. Det handlar om en händelse som vi fångas in i. All lek är att bli lekt. Lekens ordning griper tag i den som leker och ger deltagarna en känsla av lätthet och frihet.

Det är inte alltid lätt att bli lekt. Det är riskfyllt eftersom jag överlåter mig själv åt leken. Ibland orkar jag inte öppna mig åt leken utan trivs bättre i en trygg bestämdhet om mig själv, mitt beteende och världen. Leken däremot är osäker och kan förändra snabbt. Men när jag orkar och vågar och är beredd kan det få mig att flyga långt bort utanför mina vanliga konturer. Jag kan gå utanför mig själv.

Den där känslan av gränsöverskridande och att vara i en annan dimension kan jag även känna i andra former av skapande men det är starkast i grupp. Som i drama.

I drama över vi mycket på att kunna gå in och ut ur denna sortens lekvarande. I övningarna måste du vara i det, annars fungerar det inte. Sedan behöver du kunna gå ur det sättet att fungera och distansera sig från det du upplevt. Just att kunna kontrollera och själv bestämma när jag vill vara lekande och inte lekande är något som visat sig vara användbart i många delar av livet. Även att förstå när jag är lekande, vad det gör med mig och hur jag kan hantera det har fått mig att  förstå mig själv mer.

För mig som vuxen har drama hjälpt mig att komma tillbaka till lekandet men för mina elever tror jag att drama kan handla om andra saker. För en del tror jag att det kan hjälpa dem att förstå hur man kan leka med andra. För andra kan det kanske vara en hjälp att lära sig att gå ur lekandet när de själva vill det.

Men de eviga frågorna består: Var går gränsen mellan drama och lek? Är all drama lek? Vad är drama?

Read Full Post »

Jag tittar på de fina lärarhyllningarna från För Det Vidare och minns lärare jag med.

Det var inte bara undervisningen och lärarens sett att se på mig som spelade roll. Läraren visade också upp sig själv på en scen (med olika grad av entusiasm i publiken) och lät sig skärskådas. När någon leder hamnar mycket fokus där. Varje knapp, hårtest och skiftning i ansiktsfärg granskas. Hjärnan tar in så mycket intryck. När läraren pratar och eleverna ska lyssna finns det alltid så mycket plats kvar i varseblivningen för eleverna förutom det som sägs.

Jag minns min biologilärare på högstadiet. Hon hade rykte om sig att vara lite kufig, precis som den andra biologiläraren som det sades fortfarande bodde hemma hos sin mamma. Min biologilärare skelade. Mycket. Det var ofta svårt att veta vem det var hon tittade på. Min lärare i engelska på gymnasiet använda inte b-h och hennes bröstvårtor syntes lite genom tröjan. Åh, vad äckligt, sa mina klasskamrater. En vikarie jag hade några veckor använde monokel fast han bara var 25. Han hade heller inget telefon. En annan lärare var tjock och ful men verkade inte ha några som helst problem med sitt utseende. Hon hade inte alls det undvikande kroppsspråk som de tjocka eleverna hade. Och tänk, hon hade pojkvän!

Alla dessa lärare var lite konstiga på ett eller annat sätt (tyckte vi). Om de hade varit elever hade de kanske blivit retade för sitt sätt (aldrig att någon av tjejerna skulle våga gå till skolan utan b-h!) Men de var självsäkra och goda ledare. På lektionerna var de respekterade och de visade mig att man kan vara normbrytande och samtidigt respekterad. Det fick mig att ana att det utanför skolan finns många olika grupper, där normerna skiljer sig från de som rådde i min klass. Det gav mig hopp. Att dom vågar vara sådär konstiga!, tänkte jag. Och det verkar inte ens som att det är jobbigt. Det verkar liksom så självklart för dem.

Alla dessa lärare som var så olika och ändå bekväma med sig själva var förebilder för mig. De visade hur man kan tycka om sig själv och respektera sig själv, hur man än är. När jag var liten träffade jag inte så många andra vuxna än mina föräldrar, deras vänner och några släktingar. Det var väldigt få av de vuxna som jag egentligen kände att jag hade någon meningsfull relation med. Därför blev mina lärare mycket betydelsefulla som representationer för samhället och vuxenvärlden. Som mallar. Såhär kan man vara. Och såhär. Och såhär. Och…

Tack för det!

Lärare som lyfter: sångpedagogen

Read Full Post »

Idag har jag träffat ett gäng glada dramapedagoger och vi har lekt tillsammans.

Jag har varit en orm, hittat på sånger och dansat. Skrattat.

Vi delade erfarenheter och hjälpte varandra att se det positiva. Stöttade. Hittade tillbaka till den sköna vi-känslan. Och jag kände att här just i denna lilla bubbla hittar jag en pedagog jag vill utveckla. En sån som jag vill vara. Hon är oslipad och oerfaren. Men så engagerad och hon sprutar av idéer.

En dröm föddes. Glada förväntansfulla blickar.

Idéer. Inspiration. Energi!

Lärare behöver också inspireras.

Read Full Post »

Idag var första lektionen på nya kursen Kultur, identitet och samhälle. Helgens snö och minusgrader hade ordnat en isknöl  i nyckelhålet på mitt ena cykellås. Jag får springa till bussen och kommer sju minuter försent till min första lektion. Jag hatar att komma för sent. Speciellt första dagen.

Jag söker efter en ledig stol och kikar försiktigt på mina nya klasskamrater. Inte ett enda ansikte känner jag igen. Plötsligt känns allt otryggt och jag undrar om jag är på rätt plats. Tänk, jag har kanske gått in i fel klassrum! Men nej, efter ett tag förstår jag att jag måste kommit rätt. Och så känner jag igen en och sen två gamla klasskamrater. I pausen pratar jag med dem och magen lugnar ner sig. Två nya bekantskaper hälsar på mig och jag försöker hitta något naturligt att säga. Det är läskigt att vara ny. Spännande också.

Läraren skriver upp studenternas tankar kring ordet kultur på tavlan. När jag tvingar mig att säga något, mest för att ha sagt något, skriver han inte upp det på tavlan.

Jag försöker greppa situationen och ta in alla orden från läraren.

Avancerad nivå.

Enklavisering.

Socioekonomisk grupp.

Denaturalisera.

Självreflexivitet.

Postmodernism.

Diskursanalys.

Jag lyssnar på de andra studenternas kommentarer och frågor. Skrattar försiktigt med i skratten. Försöker förstå kulturen i denna grupp. Det luktar gammal banan och många människor som andas. Och jag ritar i kanten på blocket.

Read Full Post »

På bloggarna i högerkanten här har det förts diskussioner om relationspedagogik. För mig börjar det i en medvetenhet om att det mesta lärandet på något sätt sker tillsammans med andra människor, speciellt i skolan. Därför blir relationerna mellan de människorna viktiga. När det är ett utmanande,  j0bbigt och omvälvande  lärande är det än mer viktigt med de där relationerna.

Alla är vi lärande. Elever, studenter och lärare, barn, föräldrar, partner, vänner, chefer och arbetskamrater. Jag ser mer och mer hur viktigt det är för mig som blivande lärare att få uppleva lärande på det sätt som jag vill göra med mina elever. Lärande i grupp, i en trygg gemenskap med lärare jag känner.

En vän till mig blev färdig med sin lärarutbildning nyss i Stockholm och hon berättar att hon inte hade någon klass. Varje kurs var med en ny grupp. Det är hårresande! Jag blir så ledsen bara av tanken på att inte få möjlighet att lära känna ens studiekamrater. Hur mycket lär vi oss tillsammans då?

För några veckor sedan var min lärare ute och observerade mig ute på praktik. Jag har tidigare under min utbildning haft besök av två mentorer på min praktik (egentligen vill man att lärarstudenter på Malmö Högskola ska ha samma mentor under hela utbildningen) som observerat mig och gett mig feedback. Jag har dessutom haft tre klasslärare och förskollärare som handledare som gett mig feedback på min undervisning. Alla som hittills har gett mig respons i klassrummet har känt mig ganska dåligt och har även varit där för att bedöma mig. Nu har jag äntligen varit med om att få respons av en lärare som känner mig väl, som jag också känner väl och som inte är där för att bedöma mig. Aldrig ska jag glömma denna respons.

Det var alldeles idealt. Jag förstår hennes pauseringar, referenser, metaforer, blickar och kroppsspråk och hon förstår detsamma hos mig. Jag kände mig trygg. Hon betonade allt det goda och stakade ut en väg där jag ska pröva vidare.

Det skedde med värme, inte för att bedöma utan för att hjälpa. Det var ett möte mellan två människor. Det kändes ”på riktigt”, nära, äkta och ärligt. Så vill jag göra! Så vill jag vara som lärare och lärande!

Read Full Post »