Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gruppdynamik’

Jag måste vara svältfödd på positiva bilder av lärare.

Jag ser på tv-serien Battlestar Galactica (den nya). Det handlar i kort om att människorna har skapat smarta robotar som gör uppror mot människorna och lämnar dem. Efter ett tiotal år kommer de tillbaka och attackerar människorna. De flesta dör men några få skepp lyckas fly från attacken och försöker få människorasen att överleva och hitta en ny planet att bo på.  Presidenten dör och den otippade ersättaren blir skolministern, en tidigare grundskollärare. Hon blir först misstrodd ”inte kan väl en lärare vara president”, men hon arbetar långsamt upp en bred väljarbas som tror på henne.

Det viktiga för mig är att hon klarar jobbet som president bra. Att hennes kunskaper som lärare visar sig värdefulla. Hon har genom sitt tidigare yrke stora kunskaper om relationer, gruppdynamik, ledarskap och människors utveckling och långsamma förändring. Hon framstår som väldigt klok.

I was a teacher long before I was Secretary of Education, and causes are only lost when we give up.

Det gör mig så glad att se dessa kunskaper, som jag menar är en viktig del av läraryrket, som viktiga och faktiskt värdefulla även utanför skolan. Jag lägger till några trevliga associationer till ordet lärare: klok, kunnig, eftertraktad och bra ledare.

Annonser

Read Full Post »

Jag skulle egentligen packa mina väskor, städa mitt rum eller ta en skidtur men så hittade jag en bok. Av någon anledning hade jag börjat läsa första kapitlet tidigare, fast jag egentligen tyckte att det var ganska tråkigt. Idag bläddrade jag dock fram till det femte kapitlet med den spännande titeln En talande tystnad. Bo-Arne Skiöld skriver där om talängslan. (I: Tal och samtal, Siv Strömquist, red.)

Bild från toaletten på På Besök av Nils Sandström

Han skriver att de som tycker sig tala för mycket ofta är rädda för tystnaden. De upplever den som pressande och obehaglig och börjar därför att prata. Jag tycker om tystnaden och blir väldigt frustrerad om tystnaden inte får vara med i samtalet. Tystnaden ramar in, skapar möjligheter till nya vägar och associationer och låter det som sagts landa och växa. Jag ler när jag läser Skiölds tankar om tystnaden eftersom det är något jag undersökt med mina klasskamrater när jag läste dramapedagogik. Det är en otroligt viktig del av all kommunikation.

Han skriver också att de roller som vi tar och får då det gäller sättet att tala i olika grupper är något som skapas gemensamt. Då är det svårt att byta roll. Gruppen motarbetar oftast omedvetet förändring och hjälper dig gärna att komma tillbaka till din vanliga roll. Jag upplever det som allra svårast i familjen. Där har vi jobbat så otroligt länge med att befästa mönster och roller att det kan kännas hopplöst ibland att försöka förändra. Även detta är något vi arbetat mycket med inom dramapedagogiken.

För att få alla att prata i en grupp är det viktigt att ledaren/läraren får alla att säga något så snart som möjligt, menar Skiöld.  Ju längre man väntar ju svårare blir det. Det var något som mina dramalärare poängterade alldeles i början och sedan påminde oss om flera gånger. När man har varit tyst i en grupp tillräckligt länge slutar man att finnas till. De andra tittar inte längre på en. De väntar sig inget svar från den tysta. Omvänt gäller samma sak: den som pratar mycket förväntas prata och får många blickar.

Jag har varit väldigt tyst och blyg. När jag var liten var jag riktigt dålig på att prata. Jag gjorde inte det så mycket. När jag föddes hade min syster precis börjat prata. Och som hon pratade. Det var som en flodvåg som aldrig tog slut. Jag såg nog inte riktigt någon anledning till att prata. Hon skötte det.

Det har tagit väldigt lång tid för mig att lära mig prata och känna mig bekväm med att prata i olika situationer. Nu är jag pratglad, framför allt i klassrumssituationer och framför allt i rollen som elev.

När jag en kort tid läste idé- och lärdomshistoria upplevde jag detta med förväntningar väldigt tydligt. Jag pratade på som vanligt. Kände mig bekväm fast jag inte kunde något om ämnet. Då vi skulle sitta i smågrupper och diskutera någon text hade jag ingen aning om svaret på frågan läraren hade gett oss. Ändå tittade alla på mig som att jag skulle säga något. Så jag hasplade ur mig lite hypoteser. Som var helt felaktiga. Jag förstod ganska snart att mina funderingar nog var sprungna åt helt fel håll men det konstiga var att de andra fortfarande tittade på mig som att jag skulle säga något. Förstår ni inte att jag inte kan något om detta?, tänkte jag. Flera av de andra var otroligt pålästa och förstod nog genast hur lite jag kunde om allt vi pratade om. Men det handlade inte om vad jag kunde. Deras blickar berodde på hur jag kommunicerade. Självsäkert och avspänt. Och att jag nog var den första i klassen som sa något den där första lektionen.

Läraren måste ta ansvar för att skapa ett bra diskussionsklimat och då måste alla få tid att säga något. Annars kommer bara folk som jag prata.

Skiöld tar upp annan aspekt som också för mina tankar till drama. I sitt program för att hjälpa talträngda använder han övningar där deltagarna får tala eller berätta om olika saker. Då har han märkt att de fiktiva berättelserna är förlösande. De skapar inte samma prestationsångest hos deltagarna eftersom det är på låtsas. Samtidigt lever de sig in utan att tänka på det och plötsligt är känslorna äkta och talet naturligt. Det är ju drama!

Grundtankarna bakom hans kurs mot talängslan sammanfaller med vad jag har som grundtankar i min dramaundervisning: undervisningen utgår från deltagarna, innehållet är deltagarna medan läraren ger ramar och gruppen hjälper utvecklingen.

 

Read Full Post »