Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hållning’

Jag är sommarvikarie på ett för sommaren nytt jobb. Snart har jag varit där i två veckor och förundras över hur olika det känns att vara där olika dagar. Nästan allt beror på vilka jag jobbar med. Som ny, okunnig, osäker och lätt förvirrad över alla rutiner jag inte riktigt förstår och alla detaljer jag inte hunnit lära mig ännu är jag så sårbar och beroende av mina kollegors samarbetsvilja.

En del vill helst göra själva. Stänger dörren för mig och låter mig vänta utanför. Tittar irriterat på mig och ser samtidigt nöjda ut över deras egen förträfflighet. Det känns som att de inte vill att jag ska lära mig att göra deras jobb. För då kan inte de känna sig lika duktiga. Men jag tycker inte att de behöver vara oroliga. Jag är helt på det klara med att de kan göra jobbet bättre än jag, jag har ju precis börjat! Ibland när jag råkar göra något som de själva hade tänkt göra får jag en arg blick. ”Försöker du ta min plats, eller!” Ojojoj det är som att kryssa i en skärgård full av grynnor och alla sinnen är på helspänn hela tiden. Och när jag missar något som de inte sagt till mig men som jag BORDE förstå ändå får jag samma onda blick. Jag är ensam i mitt lärande och jag Borde Redan Kunna! Jag blir rädd att fråga och riskerar därför ännu mer att göra fel. Jag förstår mindre eftersom de inte vill berätta för mig. Jag blir trött trött trött.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, känns jobbet hopplöst tråkigt och jag känner mig värdelös. Som ett sånt där hopplöst fall som aldrig kan lära sig. Det inte är ens värt att försöka. ”Hon är lite trög…” Min hållning blir ihopsjunken, min blick flackar oroligt omkring och min andning blir lätt och högt upp i bröstet. Jag går tyst, försöker göra mig osynlig. Tittar på klockan. Snart är det slut.

Andra dagar blir jag omsluten, välkomnad och accepterad som en del av gänget. Mina frågor får snälla svar. Jag vågar prata lite strunt. Jag vågar ta initiativ och är mindre rädd för att det ska bli fel. De andra är lite mer noga med rutinerna för att jag ska förstå. Det finns ingen konkurrens om vem som ska göra vad. De öppnar dörren och låter mig vara med hellre än att göra det själva. De ger mig lagom svåra arbetsuppgifter jag inte gjort tidigare, så att jag lär mig något nytt. De visar uppskattning mot varandra och även mot vad jag gör. De tar hand om och guidar mig som är okunnig och framför allt räknar de med mig.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, är jag positiv och sorglös. Jag oroar mig inte över allt jag inte kan utan tänker att jag lär mig tids nog. Jag ser vad jag kan och vad jag gör och är stolt och nöjd över det. Min hållning är hälsosam liksom min andning och mitt sätt att röra mig. Jag finns. Vi finns tillsammans. Det finns ett vi som jag är en del av.

Den okunniga behöver omfamnas, guidas och uppmuntras. Den okunniga behöver bli sedd för det hen kan. Den okunniga ska få göra det hen kan och guidas att göra det hen inte kan, gärna tillsammans med andra. Då kan det bli riktigt roligt och trevligt för alla. Och den okunniga blir kunnig.

Annonser

Read Full Post »

Lotta Juhlin skriver i Den goda kommunikationen att:

Rösten är bron mellan själ och kropp. En människas personlighet speglar sig i rösten. Hennes sätt att vara avslöjas i rösten. Det innebär att om man anmärker på någons röst, känner den personen sig sårad och tar det som en anmärkning på sitt sätt att vara. Därför blir anpassningen till en ny röstteknik inte bara en fråga om att ändra sin röst. Det handlar snarare om att ändra hela sitt beteende.

Detta gäller självklart både tal- och sångröst. Talrösten är dock något som alla använder dagligen i kommunikation med andra människor. Det är inte lika vanligt i dagens samhälle att använda sång som ett sätt att kommunicera i vardagen. Därför tror jag att det är lättare att fila på sångrösten. Ungefär som att träna sina muskler för att kunna hoppa på en bock eller springa efter en boll. Men det är fortfarande jag och mitt uttryck.

Det är spännande att jämföra med de som spelar fiol på skolan. Deras instrument ser ganska lika ut. De har i och för sig väldigt olika klang och utövarna har olika kroppar som skapar olika förutsättningar för att spela på fiolen. Men instrumentet är avtagbart från deras kroppar. Det går också att se vad de gör med fiolen.

När det gäller sång är det krångligare. Hela kroppen är instrumentet: strängar, stråke, harts, resonanslåda, armen som håller upp stråken, hakan som håller fast instrumentet osv. Allt finns inuti och det mesta av arbetet syns inte på utsidan. Det hörs dock vad för arbete som försiggår där inne men det krävs en tränad pedagog för att veta i vilken ände man ska börja för att förändra rösten. Exempelvis har jag haft problem med spända käkar som omöjliggör en stor klang där hela kroppen är med. Då kan det bero på hållning som kan bero på otränade muskler, överspända muskler, självbild som ger en ohälsosam hållning, förväntningar som gör att jag inte kan slappna av, en livsstil som är stressig, något själsligt problem som hålls i schack av en spänning i kroppen osv. Det kan bero på andningen som kan härledas av felaktigt använda muskler, en önskan att inte visa runda magen, spänningar i kroppen, oro och nervositet, dålig hållning osv. Vart ska man då börja att peta?

När vi hade en logonom som gästlärare arbetade hon mycket med hållning men hon tvingade aldrig på någon en förändrad hållning. Hon sa att det är viktigt att man själv känner sig redo att förändra sin hållning. För personliga råd lät hon därför oss komma till henne och inte tvärtom. Det är krångliga saker det här med röst och kropp och det kan hända att man hamnar i lägen man inte var beredd på och inte är redo att hantera.Vägledningen måste därför ske varsamt och inkännande. Den lärande måste även våga vara öppen och acceptera vad som händer för att det ska ske någon förändring. Du kan aldrig tvingas att ändra ditt beteende.

När du väl är sugen på att förändra kan det vara bra att vara medveten om vilket stort jobb du faktiskt gör och att det kan leda till en hel del dramatik i känslorna  (säger jag till mig själv). Det är en del av läroprocessen.

Read Full Post »

Alltid denna ständiga hållning! Att det ska vara så svårt att stå och sitta på ett sätt som är gynnsamt för sång!

Idag var första dagen med vår nya gästlärare. Vid det här läget borde jag ha lärt mig men jag blev ändå alldeles trött och förvirrad av allt petande och mixtrande med kroppen. Varenda sånglärare jobbar med hållningen! Det är fundamentalt för all sång men också något som sitter djupt i muskelminnet. Jag har ju alltid gjort såhär!

Något som jag dock lärt mig är att det lönar sig att hålla ut. Det är otroligt svårt att ändra sin hållning liksom sättet att använda sin röst men trägen vinner! Förvirringen är något jag får stå ut med. Och snabba resultat kan jag glömma. Min lärare berättade att det tog några år för henne att ändra sin hållning. Några ÅR!

Read Full Post »