Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hälsa’

Pruttens funktion

– Om man pruttar blir man inte tjock. Jag pruttar varje dag när jag går på toaletten, säger en elev och ler stolt.

Annonser

Read Full Post »

Sommarkroppar

Var nyligen på Ribersborgs Kallbadhus i Malmö. Av någon anledning blir jag lycklig av att se nakna kvinnor i stora mängder (har inte sett så stora mängder nakna män samlade). När jag är och badar i simhallen älskar jag att tjuvkika på de andra kvinnornas kroppar i duschen och förundras över mångfalden. Speciellt gillar jag att se de gamla rynkiga tanterna som inte verkar ett dugg obekväma med att visa sina härdade kroppar. Jag blir glad av att se de ständiga avvikelserna från normen om kvinnokroppen. Erotiska, vackra, fula, tjocka, spinkiga kroppar som inte ser ut som de kvinnokroppar jag ser i media. Det är befriande.

Men på Kallbadhuset, där ligger de uppradade som sälar på de fina trädäcken. Det finns ännu mer tid och möjlighet att verkligen titta på dessa skapelser och pränta in det i minnet: majoriteten av kvinnorna ser inte ut som modeller. Men det betyder inte att de är fula. En del är det.

Som osäker tonåring med orimliga krav på min stackars kropp kände jag hur pressen minskade en aning i duschen i simhallen. Jag vet inte om det funkar på alla men jag tror ändå att unga flickor i allmänhet skulle må bra av att få se en annan bild av kvinnokroppen. Om inte annat som en lektion i biologi och anatomi. Dock skulle de behöva få se män också, lite svårare att ordna…

Något som också gett mig en annan syn på kroppen är att måla/rita kroki. Att rita kroki är att rita av en nakenmodell, ofta snabbt och skissartat. När jag ritar kroki är de tjocka kvinnorna mina favoriter, gärna med en fläta också. Ibland när jag träffar människor kan jag ibland tänka ”åh vad jag skulle vilja rita av dig naken!”. Dock är det sällan läge att säga det… Kroppen är ett så fantastiskt motiv. Det finns så mycket vinklar och vrår och huden kan ha alla färger i sig, allt beroende på ljuset.

Read Full Post »

Jag läser med stor igenkänning serien om glidarkillar och prestationsprinsessor i DN och följer debatten om detta hos Mats. Jag var i grundskolan och gymnasiet en prestationsprinsessa och jobbar nu för fullt på att hitta ett nytt sätt att vara som inte förstör mig.

Genom min skolgång har lärarna förmanat, hotat och pressat mina olika klasser i fåfänga försök att få de slappa killarna (men också tjejerna) att ta sig i kragen. Inte har de lyssnat. Men jag däremot, och alla mina prestationsprinsessor till vänner har lyssnat och tagit åt oss och tänk ”oj, är det så hårt? ja men då får jag nog plugga ännu mer då…”. Om jag hade gått om grundskola och gymnasium idag hade jag slappat mycket mer. Skolkat från det som inte gav mig något. Jag skulle behövt höra, helst av en lärare, att jag måste sänka kraven några snäpp. Och inte vara så hård mot mig själv. Samma sak skulle jag behövt höra på högskolan ett antal gånger. En av mina lärare har påpekat detta, inte specifikt till mig, utan till hela klassen, att vi inte ska lägga för mycket tid på skolan. Annars hör jag bara att man MÅSTE läsa alla böcker, att den här kursen FAKTISKT kräver 40 timmar i veckan, att det är självklart att lägga skolarbete på helgen ibland osv. Jag upplever samma sak som i grundskolan, nästan enbart snack riktat mot dem som är slappa. Tack och lov är jag väldigt mycket mognare nu än då och kan himla med ögonen och tänka ”självklart lägger jag 40 timmar i veckan på studierna, minst, vem tror du att jag är?”.

Då som nu lämnas jag väldigt ensam med mitt duktighetssyndrom. Tack och lov har jag nära och kära som stöttar mig och hjälper mig. En del av mina klasskamrater som också har detta problem har det inte lika väl förspänt. Senaste stora läxan i detta ensamarbete var i julas när jag gjorde min SAG – det självständiga arbetet på grundnivå. Det är en slags förberedelse för examensarbetet som i mitt huvudämne är uppdelat i tre delar. Sammanlagt ska det motsvara 15 hp. Över julen skrev jag den sista delen som också är något större än de andra då det ingår sammanfattning av resultatet från alla delar och en metareflektion.

Jag hade alldeles för mycket material. Det var mer lagom för ett helt examensarbete. Men det var ju så mycket mer spännande att använda allt än att bara välja en liten del. Min handledare sa att det nog skulle bli svårare för mig om jag använde allt material eller nåt sånt. Men jag hade behövt en större varning. Inte heller i efterhand fick jag i responsen från min examinator höra att jag gjort mycket mer än nödvändigt. ”Nu kan det arkiveras.” Jag fick beröm men jag skulle velat få ett STOPP! Vill du lägga ner så här mycket jobb på skolan? Du måste inte!

Det blev ett riktigt bra arbete och jag var mycket nöjd. Dock lite bitter över att ingen kommer läsa det förutom de jag tvingar göra det. Men det tog nästan hela mitt jullov och efteråt var jag helt förstörd. I nästan en vecka var jag så trött att jag inte orkade prata med någon. Jag låg i sängen och tittade på tv-serier när jag inte stirrade i taket och lyssnade på tystnaden. Jag gick på mina föreläsningar men ville bara att det skulle ta slut. Allt som hade med studier att göra. Så att jag kunde få ligga i min säng och inte göra någonting.

Om jag hade kunnat göra om mina val hade jag valt mindre material och gjort ett sämre arbete. Och så skulle jag vilja ändra hela terminsuppdelningen så att jag kunde fått lite lov.

Jag lärde mig min läxa (bara tillfälligt eller på ett beständigt sätt, vem vet?) och nu är jag mycket bättre på att sätta gränser. Men måste jag göra allt detta själv? Skulle jag inte kunnat få hjälp i skolan med detta? Jag skulle vilja att min utbildning handlade lite mer om min personliga utveckling. Jag skriver frenetiskt i min loggbok om detta men det stannar där. Jag vet inte hur men jag skulle så gärna vilja experimentera fram olika sätt att få med detta i lärarutbildningen. Det är så grundläggande för all utveckling att förstå sig själv och se sin progression men på den ibland ganska opersonliga högskolan saknas kanske kompetens om hur man arbetar med detta?

Read Full Post »

Hälsa och ansvar

För några dagar sedan fick jag en störtförkylning och började fundera på smitta. En vanlig fråga när man blir sjuk är: Vem smittade mig? Jag anar vem som kan ha gett mig denna armé av basilusker men det spelar ingen roll.

Jag träffade en gång en tant som berättade om när hon bodde i Hong Kong och jobbade där. En morgon när hon tog tunnelbanan/tåget till jobbet nös en annan resenär henne i ansiktet. När hon kom fram berättade hon för sina kollegor om vad som hänt. De svenska kollegorna tyckte att det var oartigt och dessutom elakt att kanske smitta sin resenär med något. De kinesiska kollegorna höll med om att det var oartigt men förstod inte svenskarnas tal om smittorisk. De ansåg att det är kvinnans ansvar att hålla kroppen så stark och motståndskraftig att hon inte blir sjuk. Den nysande resenär hade enligt dem inget ansvar att skydda de andra från smitta. Jag vet inte om det är sant eller om jag minns berättelsen helt rätt men det är något jag brukar tänka på när jag är sjuk. Vad var det som gjorde att jag var svagare idag så att jag var mottaglig med denna förkylning? Nej jag tror att det är mycket mer komplicerat än att det bara beror på min allmänna kondition, men jag tycker det är bra att påminna mig om att den påverkar. Jag tänker på försiktighetsåtgärderna på de flest förskolor och hysterin kring svininfluensan. Nej, det är nog inte så enkelt. Jag tänker på en svensk familj med tre barn (som därmed vanligtvis hade många förkylningar varje vinter) som bodde i Centralamerika i ett år och slapp förkylningar hela det året. Smittskyddsinstitutet säger dock att vinterförkylningarna inte beror av kylan. Samma kvinna berättade också att hon hade upptäckt att hon i praktiken belönade sina barn när de blev sjuka genom att vara helt själv hemma med dem. Hon började därför vara hemma helt själv med barnen någon gång per termin, fast de var friska, för att hålla dem just friska. Jag vet inte om det fungerade heller.

Jag har alltid varit sjuk ofta genom hela mitt liv. Med åren har jag blivit mer medveten om vad min kropp tycker om och inte tycker om och är inte sjuk lika ofta. Men ändå oftare än de flesta jag känner. Det får mig att fundera över hur jag kan förebygga dessa små irriterande infektioner. Någon, säkert en mina lärare, slängde ut idén om att praktisk vardagsmedicin skulle kunna vara ett framtidsämne i skolan. Ett ämne där man arbetar med hälsa på olika sätt. Jag märker bland föräldrar på förskolan och bland vänner att många har väldigt lite kunskap om hur man tar hand om sig själv och vad som påverkar din hälsa. Jag läser i kursplanerna för Hem- och konsumentkunskap och Biologi att hälsa nämns men i Idrott och Hälsa hittar jag mer av intresse.

Ämnet ska”ge kunskaper om den egna livsstilens betydelse för hälsan.” och ”Skolan skall i sin undervisning i idrott och hälsa sträva efter att eleven utvecklar kunskap om vad som främjar hälsa”. ”Ämnet står för en helhetssyn på människan, dvs. att kropp, känslor, intellekt och tankar är beroende av varandra, och kan på så sätt medverka till att elevens kroppsuppfattning utvecklas.”

Det låter intressant. Kanske det är just det jag vill åt? Då jag gick i skolan minns jag att en engagerad gymnastiklärare på gymnasiet faktiskt höll en lektion om hur fysisk träning påverkar kroppen. Men det där med kroppskännedom och förståelse för kroppens reaktioner saknade jag. Redan då. Fast i de öppna formuleringarna i kursplanen skulle väl det kunna rymmas. Hm. Som klasslärare på grundskolan finns det stor chans att jag kommer hålla i även gymnastiklektionerna (utan att ha läst en enda poäng i ämnet) och då ska jag gräva djupare i detta. Kroppen är ett spännande mysterium.

Read Full Post »