Nästa steg

Det är omvälvande. Skrämmande. Spännande. Och otroligt roligt. Jag ska börja jobba den sjunde januari.

När jag sökte jobb iklädde jag mig en självsäker kavaj som fick mig att lugnt berätta om allt jag kan och allt jag vill åstadkomma som lärare. Jag löneförhandlade och valde mellan olika erbjudanden. Jag blev mer och mer stursk när jag förstod att arbetsgivare faktiskt verkade intresserade av att anställa mig. Och så tackade jag ja.

Allt gick väldigt snabbt och jag förstod inte riktigt vad som hände. Ena stunden var jag överlycklig. Andra stunden var det bara tomt i mig. Det var som att kroppen sa ifrån ibland, att nu får det räcka. Nu är det paus.

Medan jag höll lektioner, planerade lektioner och gjorde hemuppgifter till högskolan låg tankarna och känslorna och bodde in sig. Efter ett tag hade jag vant mig vid tanken att jag faktiskt fått en anställning. Det var signalen för alla andra känslor att inta scenen. Då kom osäkerheten, rädslan, pirret, tvivlet, tröttheten och oron. Hur ska det gå? Vad kan jag egentligen? Kommer jag klara det?

Där i alla gråa känslor söker jag mig tillbaka till min slutpraktik. Alla lyckade lektioner. Känslan av säkerhet. Känslan av att jag är kompetent. Och min underbara handledare som alltid hjälpte mig att se det positiva. Hon sa ”Se, du kan detta och detta och detta.”, ”Du gör såhär, det är bra, fortsätt med det!”. Jag log lite och sa ”Men det här var ju rätt misslyckat…”. Då diskuterade vi och hon hjälpte mig att se det positivt. Det var som det bästa utvecklingssamtalet om och om igen. Bästa för mig alltså. Andra kanske behöver hjälp att se det som inte fungerar. Andra kanske behöver hjälp att anstränga sig mer. Andra kanske behöver hjälp att våga prova osäkra saker. Inte jag. Jag behövde hjälp att se min utveckling och att vara nöjd och glad över vad jag lärt mig. Utifrån det fick jag kraft och mod att pröva, lära och våga mer hela tiden. Och ja, så är det nu också. Med positivt stöd blir jag lugn, klok och litar på mig själv. Det är bra att veta sånt: vad som kan hjälpa mig att bli en bra lärare. Vad behöver du för stöd?

Read Full Post »

Handledarna och jag

Förrförra gången handlade #skolchatt om samarbetet mellan lärarutbildningarna och skolorna. För att läsa debatten klicka här. Jag började fundera på detta med handledare. Någon tyckte att handledare skulle vara särskilt skickliga lärare utifrån vissa kriterier. Jag minns ämnesdidaktisk skicklighet som en av dessa. Jag håller inte med. (Kanske det har att göra om man är ämneslärare i de högre åldrarna eller klasslärare i de lägre?)

När jag började på lärarutbildningen skulle jag hållit med. Då vara jag förvirrad och vilsen. På högskolan fick vi teori och kritik av den nuvarande skolan. Jag kom ut på praktik och ville se någon som kunde förverkliga och exemplifiera allt det som vi hade fått höra på högskolan. Så blev det inte. Min första handledare var skicklig på många sätt. Hon var en demokratisk och tydlig ledare och hade stora kunskaper inom sina ämnen. Men hon undervisade inte alls på det sätt som högskolan propagerade. Och inte alls så som jag ville göra. Men hon lät mig ta över undervisningen. Jag slängde ut mängder av idéer som jag tänkte att hon skulle rata. Men hon sa ”Pröva!” och jag provade. En av de saker jag provade var drama. Jag kunde inget om det men hittade en hemsida med några övningar som jag gjorde med eleverna. Vi läste en bok och eleverna fick spela upp en scen ur den.

Min handledare och jag klickade inte. Vi lyckades aldrig småprata. Jag var lite rädd för henne. Hon gav mig mycket konstruktiv kritik. Hon lät mig jobba hårt. På kvällarna och helgerna planerade jag för det hanns inte med på skolan för alla dessa mållösa möten. Hon gjorde två viktiga saker för mig: 1. Hon lät mig hålla i många lektioner som jag skräckslaget genomförde. 2. Hon såg att det hände något med mig när jag höll i drama, att jag blommade ut. Hon sa att drama var något jag skulle satsa på. Tack för det! Utan den kommentaren hade jag kanske inte valt att läsa mitt hjärteämne drama!

Sedan dess har jag haft tre handledare och alla har lärt mig olika saker. Ingen har varit den där som undervisar så som jag vill göra. Ingen har exemplifierat forskningen från högskolan. Men det finns så många dimensioner av läraryrket och alla har gett mig något. Någon visade att man kan vara avslappnat och sätta tydliga gränser för sitt yrke. Någon var fantastiskt bra på att lösa konflikterna på rasten. Någon mötte föräldrar på ett sätt som jag tog med mig. Någon hade ett tydligt sätt att prata med sina chefer. Någon kunde möta eleverna i alla deras känslor på ett underbart sätt. Men ingen hade allt. Ingen var perfekt. Och jag har äntligen slutat leta efter min drömlärare hos någon annan. Nu letar jag hos mig själv.

Jag har börjat förstå vad jag vill ha av en handledare. Jag vill ha just det som min första handledare gav mig: plats att pröva. I det ingår också att handledaren alltid finns där för att rädda mig om något händer som jag inte kan hantera eller om jag plötsligt inte orkar vara lärare en liten stund. Jag vill också ha respons. Jag brukar ofta kunna se vad som inte gick så bra och lite grann av det som gick bra. Men det är mycket som jag inte alls märker och där kan handledaren göra en stor insats. Hon kan berätta om det självklara, de där små detaljerna som jag inte tänker på. Pauserna i genomgången, hur jag ställer frågor, hur jag väljer vem som ska få svara, hur jag bemöter elevernas svar, hur jag reagerar när någon kommer försent eller glömt pennan eller är ledsen för något från rasten. Undervisningen har jag oftast tänkt igenom noga. Men mitt förhållningssätt  till eleverna och allt som händer i klassrummet, eller kanske det förhållningssätt jag vill ha till detta, kan jag behöva hjälp med att sätta ord på. Och det är ju det som grunden till allt. Tänker jag.

Det är fint om vi tycker om varandra och har lätt att prata med varandra, som det är med min nuvarande handledare, men det är inget jag kan begära av en handledare. Men det är viktigt att kunna diskutera tillsammans. Och då när vi diskuterar underlättar det om handledaren inte ser sig som färdiglärd. För då blir det svårt att diskutera. Men om vi båda pratar med inställningen att vi vill lära oss, gärna både av och med varandra, kan det bli riktigt spännande.

Tack till alla handledare i skolsverige som öppnar sina klassrum för lärarstudenter med darriga ben!

Read Full Post »

Relationerna på högskolan då?

Min mamma utbildade sig till lärare på 1990-talet. För ett år sedan gick hon en kurs för lärare på högskolan och träffade en av sina gamla lärare. Hon berättade att han minns alla studenter från hennes generation av lärarstudenter. Han hade tid att utveckla relationer med alla studenter. Nu är det stora klasser och mycket mindre lektionstid och därför minns han nästan inga av sina studenter från de senaste kullarna. Lärarnas tidning skriver om lärarutbildningen (länk):

Lärarnas tidning har tagit del av en intern rapport från Högskoleutredningen 1992 som visar att en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka. 1990 hade den genomsnittliga schemalagda undervisningstiden sjunkit till 14 timmar.

Och 20 år senare, 2010, fick enligt TCO:s mätningar en klar majoritet av lärarstudenterna mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet är temat Relationer (länk). Anne-Marie Körling skriver om hur relationerna är grunden för allt lärande (länk) och att lärare alltför sällan diskuterar kvaliteten i dessa relationer, hur vi är ansvariga för dem och hur vi kan utveckla dem. Jesper Juul säger (länk) att relationskompetensen är lärarens första och viktigaste kompetens.

Jesper Juul tycker att debatten om skolan handlar om fel saker. Vi fokuserar på struktur och om det ska vara fler undervisningstimmar i matematik eller språk. Men det vi egentligen borde lägga kraft på är att utveckla lärarnas relationella kompetens.

Jag har funderat mycket på detta. Jag har under min utbildning fått upp ögonen mer och mer för hur viktiga relationerna är för att det ska finnas möjligheter till lärande. Hur viktigt det är att bli sedd som elev. Inte bara som vilken elev som helst utan som den individ hen är. Och jag chockeras över hur lite av det som jag lär mig på lärarutbildningen genomsyrar den undervisning jag där utsätts för. Lärarna försöker så gott de kan med relationsskapande och gemensamma övningar där samtal, diskussioner och möten står i fokus. Men med så lite undervisningstimmar som vi har nuförtiden på lärarutbildningarna är det svårt att komma någon vart med relationerna och därmed även med lärandet. Värst tycker jag det är med mentorsuppdraget.

Mentorn är en lärare på högskolan som har ansvar för den verksamhetsförlagda tiden. Jag träffar henne, i grupp, två till tre gånger per termin i två timmar (under termin 1,2,3,6 och 7). Då hinner vi hetsa igenom det praktiska, snabbt diskutera målen och ytligt diskutera några dilemman som kan uppstå i klassrummet. Hon har besökt mig på min praktikskola två gånger, i termin 2 och 6. Hon ska också besöka mig en gång i termin 7. Under termin 3 hade jag en annan mentor eftersom jag då var på förskolan. Hon besökte mig en gång. Besöken har varit bra. Jag har fått givande återkoppling. Men samtidigt har det känts ganska meningslöst. Det är så futtigt med tre besök under 4,5 års utbildning. Det känns som ett hån. Som att min utveckling till att bli en bra lärare är så oviktig att jag inte förtjänar rimlig hjälp från högskolan med detta. Det blir istället något som ligger på mig tillsammans med handledare på skolorna som egentligen inte har varken tid eller utbildning i detta.

Jag läser i Skolverkets föreskrifter om introduktionsåret (länk):

4 § Introduktionsperioden ska syfta till att
1. ge stöd på ett yrkesmässigt, personligt och socialt plan,
2. stimulera till professionell utveckling,
3. bidra till att skapa en trygg och utvecklande arbetsmiljö för läraren eller
förskolläraren, och
4. utveckla lärarens eller förskollärarens förståelse för skolan eller förskolan
som arbetsplats samt för dess roll i samhället.

[…]

7 § Rektorn eller förskolechefen ska ansvara för att introduktionsperioden
planeras på sådant sätt att läraren eller förskolläraren ges tillräckligt stöd utifrån
tidigare kunskaper, erfarenheter och förmåga att fungera självständigt
i sin yrkesroll. Rektorn eller förskolechefen ska även se till att mentorn har
tillräckligt stöd för att kunna fullgöra sin uppgift.
Planen ska ge läraren eller förskolläraren möjlighet att systematiskt planera,
följa upp och utvärdera undervisningen. Läraren eller förskolläraren ska
själv kunna påverka hur det egna utvecklingsbehovet under introduktionsperioden
bör tillgodoses.

Introduktionsperioden ska alltså anpassas till individen. Den kan se olika ut. Olika lärare ska få olika stöd. Det tycker jag är bra. Då ser man lärare som lärande individer på samma sätt som eleverna enligt läroplanerna ska ses som individer som behöver olika stöd och utmaningar. Det tycker jag saknas på min lärarutbildning. Och jag tycker inte att det är min högskolas fel, som gör vad den kan med de resurser som finns, utan regeringen som inte tycker att lärarutbildningen är värd att satsas på. En regering som pratar om mer undervisningstimmar i matematik men inte mer undervisningtimmar för lärarstudenter (och även mindre verksamhetsförlagd tid). Det gör mig ledsen.

Vuxnas lärande är precis som barns lärande beroende av relationer.

Read Full Post »

Examensarbetet och lugnet

Nu när jag skriver examensarbete gäller det att hitta balans i lugnet.

Det är farligt när jag blir för lugn och kaxigt tänker att ‘jag kan det här, för jag har skrivit en c-uppsats’. Det var den uppsatsen. Det här är en annan. Den är ganska olik. Det kanske är som med att skriva en bok eller möta ett barn. Varje bok, barn eller uppsats är olik den andra och jag kan aldrig vara förberedd på hur det blir att möta just denna. Dessutom förändras ju jag samtidigt, hela tiden, och gör det hela än mer komplicerat.

Det är inte heller bra att bli alltför uppstressad och tro att jag inte kan något. För en hel del har jag ändå lärt mig på att göra något liknande en gång innan. Som att det är en lång process att skriva en uppsats och att det under många stunder är svårt att se helheten. Ibland känns det då som att allt jag gör är skit, men det är bara så det känns just då. Att tänka att mitt material är värdelöst ingår också i processen, liksom att alla andra delar av uppsatsen är lika dåliga.  Det går över. Men det gäller att ha tålamod och att fortsätta jobba och kämpa, vad som än händer, känns och tänks.

Något som skiljer sig från förra gången jag låg begravd i uppsatsarbete är att jag nu har en fantastiskt bra handledare. Hen är stöttande och jag upplever hen som väldigt kunnig. Jag känner att jag kan lita på det hen säger. Det är som att jag har min alldeles egna forskningsexpert som verkligen kan vägleda mig. Det är tryggt och samtidigt utamande. Hen tar mig och min forskning på allvar och litar på att jag kommer att göra ett bra jobb. Svarar alltid på mail. Snabbt. Läser noga. Talar noga. Funderar.

Jag tycker om min handledare.

Read Full Post »

Min nya idol

Det är fredag och jag har varit en vecka på min nya partnerskola. Jag börjar lära känna mina elever, har varit med på flera möten och pratat mycket med min handledare.

Jag hade en bra känsla från första gången jag träffade henne. Det kändes lätt att prata med henne på ett sätt som det inte varit med mina tidigare handledare. Jag har tänkt att det nog är jag som kanske inte är så öppen som person. Kanske är det så. Men nu är det i alla fall bättre än någonsin tidigare.

Jag har fått en ny idol! (Nu är annars mina läraridoler Anne-Marie Körling och en av mina dramalärare som jag gett mig bästa responsen hittils och en massa inspiration.)

Min handledare är så bra på så många saker som jag känner mig osäker på och så gärna vill lära mig om. Eller kanske snarare, hon gör på sådana sätt att jag känner att jag delvis kan härma. Hon gör sådär som jag tänker mig att det kan vara (i  min framtida klass). Det är något med hennes förhållningssätt till eleverna. Många andra på skolan är väldigt hårda och arbetar mycket med bestraffningar. Det passar inte mig. Jag tror inte på det. Men min handledare arbetar med belöningar. Hon visar tydligt att det finns olika studieplaner för olika elever. Att de har olika förutsättningar och ska få rimliga utmaningar anpassade efter förutsättningarna. Då blir det olika i klassen och det är eleverna smarta nog att förstå. När hon pratar öppet om det blir det något självklart.

Min handledare hjälper eleverna att lösa konflikter om de behöver hjälp. Hon visar tydligt att de kan komma till henne. Hon vill veta. Det är inte alltid hon agerar i konflikterna men hon vill veta vad som händer i klassen och visar det.

Min handledare har skapat en trygg och tolerant stämning i klassen fast skolan betecknas av ett hårt klimat. Efter att ha praktiserat och vikarierat i otrygga och bråkiga klasser börjar jag förstå hur mycket läraren gör för klimatet i klassrummet vare sig det är genomtänkt eller inte.

Min handledare är tydlig och försöker alltid få med alla i klassen. Hon skapar möjligheter både för de som har svårt att förstå sammanhangen av olika orsaker och de som blir klara en halvtimme innan de andra.

Min handledare är beredd att diskutera sina val och kan se dem ur flera perspektiv.

Min handledare ger mig plats att göra på mitt sätt.

Jag möter henne vid precis rätt tidpunkt då jag är i behov av just det hon kan ge mig. Samtidigt är hon på många sätt olik mig som lärare och lyfter på så sätt fram det som är mina styrkor. Jag blir både lyft, bekräftad, inspirerad och hjälpt. Allt samtidigt.

Jag är innerligt tacksam för den generositet och öppenhet jag mötts av på min nya praktikplats. Det finns näring och sol. Jag växer. Ser mig själv. Definierar mig som lärare i prövandet. Känner hopp inför framtiden!

Tack!

Read Full Post »

Dagen med den ökända klassen

NEJ vilken dålig skoldag. Jag vikarierade i en ökänd klass. De andra lärarna tittade bekymrade på mig när jag berättade vilken klass jag skulle ha.

De var lite för många tuffingar som tyckte om att provocera vikarier. Jag visste inte vad jag skulle göra. Med mig i klassen hade jag en ledsen specialpedagog som längtade tillbaka till sina små grupper. Vi försökte tillsammans och det var fint att ha det tillsammanset i kaoset men vi var Vilsna.

Jag tycker synd om klassen som hade mig idag. Det var inte en klass jag skulle velat vara i och inte en vikarie jag skulle velat ha. Inte i den klassen.

Det kändes tungt att gå hem. Under dagen hade jag sjunkit ihop mer och mer under mitt misslyckande och alla muskler värkte efter all spänning från mitt försök till ledarskap. Trött trött trött.

Igår var jag i en annan klass och det var ganska stökigt och jobbigt där men jag kunde hitta så många förklaringar till det och som kändes okej. Idag  blev det för mycket och allt blev så svårt att stå ut med. Det kändes liksom ledsamt och lite hopplöst.

Hur kan det vara så svårt? Varför gick det så dåligt? Jag kanske inte ska bli lärare? Men nej där satte jag stopp för mina känslostormar. För jag vill ju faktiskt bli lärare. (Men helst inte i den klassen)

Men då kom jag på. Om några veckor ska jag ha praktik! Då ska jag få hjälp av en fin handledare. Få pröva och misslyckas och fångas upp av erfarna händer. Åh vad jag längtar.

Jag får höra om den ordinarie läraren. Att hon också är så trött och har det svårt med klassen. Hon kanske också skulle behöva handledning. Tänker jag.

Read Full Post »

Ögonen

Igår träffade jag min nya handledare. Vi pratade om klassen, våra utbildningar, skolan, skolledningen och en massa annat. Men det jag allra mest hörde var det som hennes ögon sa.

”Jag har det bästa jobbet. Jag är lärare och jag är lärande. Och nu ska du komma hit och vi ska lära tillsammans. Så kul det ska bli!”

Jag tackar ödmjukast över alla tillfälligheter som ledde mig till denna guldklimp.

Read Full Post »