Emelie, som är danslärare skriver (länk) om att dans liksom rytmik arbetar med spännvidden mellan ensamhet och gemenskap appropå en artikel i Pedagogiska magasinet om rytmikläraren Cecilia Hofsten (länk). Hofsten säger:
– Det är naturligt att jag gör, du gör, vi gör – och ni tittar! Hur mycket plats kan jag ta i förhållande till andra? Blir vi alltid starkare tillsammans? Vad händer med mig själv om jag bara står tillbaka? Det är centrala mänskliga frågor som man ofta talar om och som får en kroppslig aspekt genom musiken.
Just dessa frågor har för mig varit väldigt centrala under min utbildning till dramapedagog. Jag har även upplevt att dramaövningarna personligen har hjälpt mig att hantera dessa ständigt närvarande aspekter av livet. Att hitta platser jag är nöjd med i olika sammanhang samt att hantera grupper och grupppsykologiska fenomen i vardagen känns tryggare idag än innan jag blev dramapedagog. I någon av alla dramaböcker står det att drama är en genrepetition av livet. Och jag är så tacksam för att jag har lärt mig redskap för att genrepa livet. Det gör att jag vågar mer och till större grad förstår vilka möjligheter jag har. Min förståelsevärld och handlingsutrymme utökas.
Sökarens skoltankar 