Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hjälp’

Det är ett nytt år och på många sätt ett bokslut för mig. Min 3,5 år långa lärarutbildning som blev 4 år utspritt på 4,5 år är slut om knappt tre veckor. På måndag börjar jag på mitt första heltidsjobb som lärare. Och jag känner att det är dags att tacka. Jag vill tacka de som hjälpt mig att utvecklas som lärare. Det är väldigt många. Här nämner jag de som betytt extra mycket i den lilla sammanfattning som jag gör idag. Imorgon kanske det är andra människor.

DSCN4132

Först vill jag tacka alla mina lärare på Malmö Högskola. Till och med de få som jag inte alls tyckte om. Alla har ni lärt mig något och jag är så tacksam över att ha fått vara en del er värld på högskolan. Jag trivdes med er. Jag vill framför allt tacka mina dramalärare Tina Palm, Lisa Hallberg och Anneli Einarsson som nog är de som mest fått mig att komma underfund med hur jag är och vill vara som lärare. Vissa möten sätter varma stora spår. Grammatiknörden Camilla Thurén har omfamnat mig i mitt lärande och alltid sett mig och mina klasskamrater som viktiga och kloka. Och så har vi alltid fått ringa och mejla hur mycket som helst. Elisabeth Jennfors är ovanlig bland mina svensklärare eftersom hon fortfarande har en fot i läraryrket utanför högskolan. Hon var positiv när jag upplevde alla andra som enerverande kritiska. Och så kändes det som att hon såg mig och vi gillade varandra. Jag känner hopp när jag tänker på Elisabeth.

Jag vill också tacka mitt kära bibliotek Orkanen och alla som jobbar där. Det är mitt andra hem. Tack!

Jag vill tacka alla min handledare på de skolor jag har haft min praktik. Ni har alla försökt guida mig. Lagt tid på mig. Låtit mig ta över era lektioner. Tack för det. Allra mest tack till min senaste handledare som fick mig att känna mig redo för att börja jobba som lärare!

Jag vill tacka mina klasskamrater. Ni har varit så otroligt viktiga för min utveckling. Er har jag alltid kunnat ringa, byta böcker med, diskutera med, skratta med, ängslas med och uppröras med. Jag vill speciellt tacka er som jag gick drama med. Vi skapade en grupp där det var okej att misslyckas, undra och pröva läskiga nya saker. Och alla ville. Där kunde man inte vara för ambitiös. Det var skönt. Vi skapade en stark gruppidentitet och ibland kändes det nästan som att allt engagemang och all energi fick oss att få superkrafter.

Jag vill också tacka mina två sångpedagoger: Anna Larsson Frid i Malmö och Maria Röjås i Malung. Aldrig trodde jag att lite sånglektioner skulle påverka mig så radikalt. Men nu vet jag bättre. Min röst är en viktig del av mig och mina sätt att uttrycka mig är en stor del av min identitet.

Jag vill tacka min familj för allt stöd jag fått under min utbildning. Tack till min sambo som stått ut med känslostormar, konstiga scheman med extrema uppsatsperioder och som dragit mig ut ur skolvärlden när jag tappat perspektiven. Tack till min mamma som med sin stora lärarerfarenhet varit en betydelsefull samtalspartner. Tack till farmor som med sin lärarerfarenhet gett mig tillgång till skolans historia. Tack till systern som alltid trott på att jag skulle kunna bli en bra lärare.

Sist vill jag tacka mitt utvidgade kollegium. Det är de som jag hittade först som har betytt allra mest.  Lärarkandidaten (som nu finns här) vars blogg fick mig att inse att jag också skulle kunna blogga eftersom jag fann hennes funderingar intressanta. Jag vill tacka Mats och Morrica för deras kloka bloggar och ständigt vänliga och välkomnande ton i både bloggvärlden och på twitter. Jag har också alltid tyckt om och på nåt sätt känt stöd av att läsa bloggen Metabolism. Tack för att ni finns! Och slutligen vill jag tacka min stora idol inom skolan: Anne-Marie Körling. När jag läser hennes blogg blir jag glad. Jag känner hopp. Gemenskap. Kraft. Glädje. Precis sånt som jag vill känna.

Tack alla!

Annonser

Read Full Post »

Morricas kommentarer till mitt senaste inlägg om serien Den övervakade skolan fick mig att se tydliga bilder i huvudet.

Det hände förra veckan. Jag vikarierade i en klass. Jag märker att det hela tiden är lite bråk under ytan kring en flicka. En annan flicka tar demonstrativt hennes plats. Flickan utan plats springer gråtande ut i korridoren. Då väcks frågan. Ska jag lämna klassen helt ensam? De har å ena sidan uppgifter som de kan arbeta med själva, men det går å andra sidan inte särskilt bra för alla. Det är kanske sju stycken som skulle behövt en vuxen som guidar dem och hjälper dem. Samtidigt är det en snäll klass som jag inte tror skulle göra några alltför stora hyss om jag försvinner en liten stund. Fast helst vill jag inte göra det eftersom jag faktiskt bara hade känt dem i några timmar. Men skulle jag annars lämna den stackars flickan att gråta i korridoren ensam? Jag väljer att springa efter henne. Det tar ungefär fem minuter och det gör att jag förstår grunden till alla konflikter med henne och kan hjälpa henne att må lite bättre. Andra elever kommer sedan och pratar med henne och till slut kommer hon tillbaka in i klassrummet. Då har större delen av lektionen gått.

I en annan klass jag var i för några dagar sedan sprang en pojke ut i korridoren när han blev arg. Där var det orolig stämning och jag kunde inte lämna klassen för att springa efter honom. Det gjorde ont i mig att helt enkelt strunta i att han sprang ut.

Det är många gånger undervisningen får brytas för att någon eller några behöver hjälp att reda ut ett bråk eller få ordning på sina känslor. Ibland kan jag som lärare ta hand om det och ofta tror jag att det är bra att jag gör det. Men andra gånger blir det väldigt svårt att lägga tid på det och ibland tror jag att det kan vara bra att någon annan än jag går in och hjälper till.

För den typen av problem tror jag att systemet de använder på Passmore skulle vara en stor trygghet. Då finns det alltid en annan vuxen att gå till om man behöver prata med någon. Då kan fler vara insatta i en utsatt elevs situation.

Jag tänker på min första praktikplats. Där träffade jag en elev som hade det väldigt jobbigt. Plötsligt fick min handledare veta saker som gjorde att hon var tvungen att gå till rektorn med eleven samt kalla på förälder och socialen. Hon lämnade klassen och var borta och tog hand om denna elev resten av dagen medan jag skötte undervisningen. Jag undrar hur hon hade gjort om jag inte hade varit där. Jag upplever att det ofta egentligen inte finns plats och tid för att ta hand om sådana situationer. Om man inte jobbar på Passmore.

Jag tänker på en lärare jag mött. Hon jobbade på lågstadiet och var entusiastisk men lite trött. ”Tur att mina barn är utflugna och att jag har tid att jobba så mycket!”, sa hon. Skolan hade bara en parallell i varje årskurs. Tidigare hade hon alltid samarbetat med den andra parallellen och fått hjälp av den andra läraren att se alla elever. Men nu var det tufft. Hon menade att det var ett så otroligt stort ansvar att både hålla koll på alla elevers kunskapsutveckling OCH deras sociala utveckling. Liksom hålla i alla trådar. Med Passmores modell skulle läraren inte vara lika ensam med att hantera de elever som behöver mycket hjälp.

På Passmore finns ett skyddsnät av människor som tar hand om alla som behöver mer hjälp. Ibland har jag sett liknande åtgärder som på Passmore men alltid för sent och på ett sätt så att andra elever drabbas. Som eleven jag berättade om sist. Han fick en mentor, likt de bråkiga eleverna på Passmore, som pratade med honom varje dag och fanns som stöd för honom. Men han skulle ha behövt det ett år tidigare. Den fritidspedagog som stöttade honom fick dessutom ge upp alla sina andra uppdrag under skoltid och vara med honom vilket gjorde att flera klasser fick en mindre vuxen. Nej, Passmores system är bättre. I den del av Malmö där jag har varit mest (där många elever behöver extra hjälp på olika sätt) skulle det passa utmärkt med detta system tror jag. Hoppas att rektorer och skolpolitiker tittar!

Read Full Post »