Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘högskolan’

Youtube har börjat smyga sig in i min utbildning, tack och lov! Där finns så mycket kul och användbart att hitta. Bäst är det när vi måste använda Youtube som källa och bibliotek för då tvingas alla att använda sig av det.

Jag väntar ivrigt på den dag då vi ska hitta en TED-föreläsning kring det aktuella ämnet och använda det på något sätt. Eller söka artiklar och blogginlägg kring ämnet. Varför inte slänga ut en fråga på twitter och undersöka de olika svar vi får?

Fast det skulle kanske blir obehagligt. Då skulle ju väldigt många olika perspektiv kunna bli synliga. (Måste högskolan predika om det som är i ropet just nu, just här, bara? Har det alltid varit så? Kommer det alltid vara så?)

Read Full Post »

Sven-Eric Liedman skriver klokt om skolan i SOS. Han skriver att skolan inte är ett snabbköp och att det är en av skolans svåraste uppgifter att lära eleverna att de viktigast kunskaperna tar tid att tillgodogöra sig.

Det är även något som högskolan får kämpa med. Framför allt första terminen var de flesta rätt frustrerade av den stora förvirring som rådde i huvudet på oss. Lärarna bad oss ha tålamod och menade att sakerna kommer falla på plats med tiden och att alla kurserna i utbildningen ger en helhet som vi en dag kommer kunna greppa. Kanske. Men det är fullt förståeligt att det känns virrigt just nu, sa de. Andra terminen började vi vänja oss vid förvirringen och när jag accepterade att jag inte hade koll på allt började hjärnan äntligen jobba effektivt. Tredje terminen såg jag ständigt kopplingar mellan kurserna, det som jag läste då, det vi pratade om då, det jag funderade över då. Jag har också lärt mig att förvirring och lite obehag är vanligt när jag ställs inför något helt nytt som jag inte får ihop eller ser en lösning till. Men nu ser jag (oftast) den känslan som något positivt. Den känslan viskar om att jag kommer utvecklas om jag vågar gräva i det där nya.

Denna terminens dramakurser har handlat mycket om personlig utveckling med syftet att hitta den ledarstil som passar mig, att utvecklas då det gäller kommunikation och konflikthantering samt få förståelse för gruppdynamiska processer. Det är tunga saker och jag har fått många insikter om mig själv. Det har dock inte slutat bara för att skolan har sommaruppehåll.

En av de senaste stora jobbiga insikterna började växa den sista lektionen i skolan. Jag sa något som fick mig att inse att jag intar offerposition i en viss situation. Genast när orden hade lämnat min kropp hörde jag hur mycket offer jag lät som. Jag skämdes först och tyckte det var pinsamt att inse det sista lektionen när vi arbetat med dessa roller under hela terminen. Men efter ett tag kunde jag släppa den onödiga skammen och vara tacksam och nöjd med mig själv för att jag vågar inse något så jobbigt. Efter några dagar hittade jag en till situation där jag ofta går in i offerrollen. En vecka senare såg jag ännu fler mönster och tankebanor som får in mig i denna position. Det kändes jobbigt. Inte särskilt kul att inse.

Som lärare är det viktigt att våga ifrågasätta sin egen undervisning och det kräver en hel del av personen att stå ut med det. Det är sjukt svårt att se sina misstag och framgångar med klar syn. Det kräver god självkänsla, en realistisk självbild och ett sunt självförtroende. Jag har denna termin fått möjlighet att utveckla dessa delar av mig själv och fått chans att öva mig på att hantera såna där svåra jobbiga insikter.

Därför kan jag nu se (några av) mina brister utan att jag behöver plåga eller straffa mig själv. Innan när jag upptäckte något stort obehagligt om mig själv blev jag väldigt upprörd och ville genast hitta en lösning och ett nytt sätt att fungera. Nu vet att det inte går så snabbt och lätt. Jag hindrar mig från älta alltför mycket och låter mig tänka på ”problemet” lite då och då bara. Efterhand agerar jag oftast annorlunda och när jag väl hunnit glömma det stora ”problemet” upptäcker jag att det inte längre är något problem. Men det är en lång process.

Jag är tacksam och glad över att jag får möjlighet att utvecklas inom dessa områden med hjälp av högskolan.

När jag läser Per Acke Orstadius artikel i SOS blir jag glad eftersom jag ser att de kurser jag just läst innehåller det som Orstadius efterlyser och som jag känt saknats i utbildningen tidigare och jag känner mig stärkt i mitt beslut att fortsätta läsa drama till hösten. Jag vill ha mer!

Mot nya höga höjder!

Read Full Post »

Jag är frustrerad över att vi startar så många intressanta diskussioner, nosa på så många metoder, övningar, böcker och dilemman men sällan hinner gå på djupet med allt jag vill gräva i. Vi har alldeles för få lärarledda timmar. Jag vill ha mer av allt! Jag vill att de som bestämmer hur mycket pengar min utbildning får ska inse hur otroligt komplext och svårt läraryrket är. Jag vill att de ska förstå att det kräver stor personlig mognad och mycket handledning för att jag ska bli en bra lärare. Jag vill också att skolorna ska få mer pengar så att jag kan få handledning av olika kunniga människor som yrkesverksam (psykologer, specialpedagoger, lektorer?). Som lärare ger jag så mycket av mig som person att jag behöver utvecklas som person. Det räcker inte med ämneskunskaper.

Många studenter efterfrågar mer kunskaper om konflikthantering och ledarskap. Det är saker som inte går att läsa sig till, därmed inte sagt att man inte kan bli hjälpt av böcker. Men det måste enligt mig kombineras med praktik på något sätt. Vi arbetar just med dessa frågor i min kurs och jag känner att teorin tillsammans med övandet i den trygga högskolevärlden har gett mig en medvetenhet som gör mig tryggare i mitt fortsatta övande och sökande efter min ledarstil. Men jag vill ha mer. Och jag vill få hjälp på vägen.

Svårt storföreläsningisera

När min klass tagit upp dessa önskemål när jag läste mitt huvudämne suckade lärarna och menade att detta lämnades åt praktikperioderna. För mig har det varit svårt att diskutera min ledarstil och ibland även mina pedagogiska val med en främmande människa (min handledare) som jag arbetar med under en kort period och som dessutom ska bedöma mig. Handledning är väldigt svårt och kräver en bra relation mellan student och handledare. Det tar tid att skapa bra relationer. Jag nöjesstuderar Pedagogens inre rum – om betydelsen av känslomässig mognad om bland annat handledning med verksamma lärare och att författaren menar att handledningen bör ske regelbundet under minst ett år för att verkligen kunna utveckla och hjälpa lärarna. Den långsiktigheten skulle jag vilja se på högskolan.

När jag ska på praktik är jag inte orolig över vilken klass/grupp jag kommer till. Jag är orolig över vilken handledare jag ska få. Kommer hon (nästan alltid hon) vilja diskutera både mina och hennes pedagogiska val? Är hon beredd att förklara och ifrågasätta sin egen praktik? Kommer hon ge mig frihet att göra på mitt sätt eller ska jag behöva strida för att få tid och rum att få testa mina idéer? Kommer jag att betraktas som ännu en besserwisser-fiende från högskolan eller en sökande student som faktiskt har lite koll på senaste skolforskningen och en chans att få nya tankar?

Read Full Post »

Jag har försökt ta mig igenom den nya propositionen till en ny lärarutbildning och förstår, mest tack vare mina upprörda lärare, att drama inte ska ingå i varken utbildningen till förskole- eller grundskolelärare och ska heller inte kunna väljas till. Varför? För att drama inte är ett skolämne, det har ingen egen kursplan. Och för att Björklund vill satsa på skolämnena. Är allt annat flum för vår käre Jan månntro?

Vilka ämnen får vara med?

I Lpo 94 står det:

Eleverna skall få uppleva olika uttryck för kunskaper. De skall få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form skall vara inslag i skolans verksamhet. (s.7)

Skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången grundskola kan utveckla och använda kunskaper och erfarenheter i så många olika uttrycksformer som möjligt som språk, bild, musik, drama och dans. (s.10)

I Lpfö 98 läser jag:

Att skapa och kommunicera med hjälp av olika uttrycksformer såsom bild, sång och musik, drama, rytmik, dans och rörelse liksom med hjälp av tal- och skriftspråk utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande. (s.7)
Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik, dans och drama. (s.9)
Drama finns alltså med i styrdokumenten men lärare behöver enligt Björklund inte utbildning i detta. Jag väntar ivrigt på att mina lärare, med all sin erfarenhet och kunskap, ska skriva och protestera mot detta. Jag mest känner att detta är viktigt, i hela min kropp känner jag att detta behövs i skolan. Jag minnes-känner också att jag skulle velat ha drama i skolan när jag var elev.

Read Full Post »

Nu har lite mer än halva kursen i drama gått och jag kan inte låta bli att prisa upplägget ännu mer. Jag har tidigare skrivit om hur vi klassen gör övningar och på det sättet upptäcker hur det känns för just mig och via det få en massa material för att leda dramaövningar. Det var första steget: att deltaga. Men vi har också fått pröva att

1. Själva leda övningar i klassen utan lärare med och få respons av deltagarna,

2. Själva leda övningar i klassen med lärare och få respons från lärare och deltagare,

3. Med sin basgrupp leda ett kortare pass med dramaövningar och få respons från lärare och deltagare.

När jag själv får pröva att leda blir allt tydligare: vad som är svårt, vad som är lätt och vad jag inte förstått. Jag ser också mina talanger och svagheter liksom andras talanger och svagheter. Jag trodde jag förstod men nu ser jag att jag bara uppfattade en del av ledarskapet och syftet med övningen. Jag ser vad som behöver utvecklas och jag ser oändligt fler möjligheter och val i övningen än jag såg när jag satt och planerade (eller snarare gick och pratade för mig själv). Jag ser hur fruktansvärt svårt detta är men också att det är möjligt. Att jag faktiskt nog kan lära mig detta och hitta mitt sätt att göra detta. Det är långt kvar, det krävs mycket mycket träning och reflektion men jag ser ljuset och flera möjliga vägar dit. Och samtidigt undrar jag om jag förstått något alls av de kurser där vi mest läst hela tiden. Och skrivit. Och läst. Och diskuterat. Och tänkt, frågat, undrat och reflekterat.  Men inte prövat. Jo visserligen på praktiken men det är en annan sak än att pröva på högskolan.

Hela idén med att ha praktik och få möjlighet att pröva är fantastisk. Men samtidigt är systemet sårbart. Jag tycker det är svårt att skapa en relation till min handledare på några dagar och sen diskutera MIN lärarroll, mina arbetssätt och tankar.  Ska jag göra detta känsliga med en okänd människa? Kanske att det är lättare efter tio år i yrket att diskutera sin undervisning med en okänd människa men efter vad jag sett verkar de flest tycka att det alltid är jobbigt. Jag håller dessutom på att BÖRJA forma mitt sätt att vara lärare (man blir kanske aldrig färdig?) och jag är väl kanske inte den mest öppna människa då det gäller viktiga saker. Ibland funkar det och ibland inte. Därför älskar jag att få träna på högskolan!

Jag - en växande lärarplanta?

På Malmö Högskola kan man läsa 6 kurser i pedagogiskt drama (i nuläget alltså, i den nya utbildningen verkar det inte finnas mycket alls). Det är först i den tredje kursen som studenterna anses redo att få gå ut i skolorna och pröva att leda dramapedagogiskt arbete där. I de första två kurserna övar man hela tiden på högskolan. I mitt huvudämne har jag inte fått pröva att undervisa i högskolans trygga värld en enda gång! Det ska göras på praktiken…

Read Full Post »

Sura, gnälliga och bittra människor lägger sin negativa energi som en matta över mig och jag känner inte längre vad JAG känner utan bara deras gnäll. Blir alltid lika besviken på studenter och lärare som inte är engagerade (har dock inte mött någon oengagerad lärare på Malmö Högskola, men väl på min praktik) och inte är beredda att lägga ner tiden det krävs för att göra en uppgift ordentligt. Så se nu lät jag mig hamna här och själv bli en bitter jävel. Ursäkta. Jag ska försöka sluta och se det positiva i att utmanas och försöka samarbeta och göra examinerande uppgifter med människor som kväver mig med sin surhet. Den erfarenheten lär jag behöva när jag kommer ut och jobbar som lärare. Jag tycker ju att det här är jätteroligt! Det skulle vara så fantastiskt mycket roligare och lättare om ni också tyckte det!

Flyg med mig

Read Full Post »

Diskutera mera!

Vi studenter uppmanas ständigt att diskutera utbildningsinnehållet. På wikipedia hittar jag en förklaring som jag kan hålla med om:

Diskussion (substantiv) samtal, överläggning, debatt. Ordet kommer från det latinska verbet discutare, där förleden är dis- (i sär) och efterleden ärquatere (skaka). Det har med tiden fått betydelsen ‘undersöka, pröva’. [1]

Tre ofta sammanblandade ord: debattdialog och diskussion. I en debatt har varje part en agenda som drivkraft. I en diskussion eller dialog kan det i stället vara sökandet efter kunskap eller konsensus som är målet.

I alla eviga basgruppsdiskussioner, litteraturseminarier, studentrådsmöten osv. märker jag att det är en konst att diskutera. I varje ny grupp krävs ett nytt sätt att samspela och diskutera och jag får utforma en ny roll för mig själv så att jag kan bidra med så mycket som möjligt till diskussionen. En del människor har fastnat i debatten, där de redan bestämt sig för hur allt ligger till. Andra är så försiktiga att jag inte förstår vad de vill och vad de tycker och med sin ”det spelar ingen roll”-attityd dämpas och ibland till och med dödas samtalet.

På Malmö Högskola har jag än mer förstått vilken fantastisk läropotential en bra diskussion rymmer. Men det kräver mycket träning för att bli bra på att diskutera i olika grupper. När jag möter andra studenter som gått på skolan lika länge märks det tydligt vilka som låtit de där lärarlösa (och därmed långt ifrån obligatoriska och av lärarna kontrollerade) basgruppsdiskussionerna. Jag möter studenter som tycker att det går långsamt när man ska prata om allting så mycket. Och visst går det långsamt. Speciellt i en ny grupp där vi ännu inte känner till varandras gränser och hittat vårat sätt att samtala. Dessa studenter ser oftast inte poängen med att diskutera. Och jag blir hemskt frustrerad. Ungefär lika frustrerad när vissa lärare på litteraturseminarium inte alls får oss studenter att bidra till diskussionen utan helt tar över och gör det till en monolog. Fy på er! Lika glad blir jag när lärare lyckas engagera alla i ett samtal.

Dessa studenter, som inte vill diskutera, saboterar oftast samtalet genom att ständigt vilja gå fram för snabbt, inte lyssna på de andra, blir sura när deras förslag eller synpunkter inte genast tas emot med öppna armar. Och jag vet inte hur jag ska göra för att förändra detta. Nu kör jag på en ganska aggressiv stil där jag inte tillåter deras sabotage. Det leder förstås till att de blir ganska sura på mig. Men det är också en del av den viktiga diskussionskompetensen: att våga säga ifrån och ta konsekvenserna av det. Jag tycker det är otroligt viktigt som lärare att få eleverna att samtala och diskutera och då måste jag börja med att behärska det själv. Jag blir rädd över hur många lärare jag möter som själva vad jag sett helst inte alls diskuterar och ännu mindre får sina elever att diskutera. Jag ska göra vad jag kan för att de runt omkring mig ska ta del av diskussionens goda frukter.

Det finns så det räcker till alla!

Read Full Post »

Läsa kurslitteratur

Funderar på studieteknik och att läsa kurslitteratur. Det pratas mycket om att lära sig studieteknik. När jag söker på nätet om detta hittar sidor som beskriver det som ETT sätt att göra som är bra och som passar alla, den sanna studietekniken liksom. Andra visar på att det finns olika sätt att lära sig.  Jag har testat olika sätt att läsa litteraturen och förstår att varje person måste hitta sitt sätt att läsa och anteckna och bearbeta budskapen. Det finns ingen mall.

Ibland går det inte att läsa...

Det går upp och ner med läsande och effektiviteten. Ibland går det bara inte att läsa, jag läser en sida och har ingen aning om vad där stod. Ibland kan jag plöja en bok på en dag och samtidigt göra flera mindmaps och massor av olika anteckningar, får inspirerad och kollar upp saker på nätet som kan kopplas till boken. Men jag vet inte riktigt hur jag gör. Ibland vill jag ha det tyst och ibland vill jag ha musik på hög volym. Ibland går det bäst på morgonen men oftast på kvällen och natten. Oftast vill jag helst anteckna i boken men oftast är den lånad…

Vad gör jag då alltid? Jag försöker finna kopplingar till det jag läst innan och till egna erfarenheter. Ibland skapar ett stycke en känslostorm, ett gammalt minne, en insikt eller bara en stark känsla. Då pausar jag och undersöker detta som händer med mig. Om det är något jag vill utveckla detta skriver jag i min loggbok, annars gör jag bara en lite notering för att påminna mig om att detta hände. Jag försöker läsa boken utifrån kursmålen och mot eventuell examination. Jag söker efter det budskap som lärarna vill att jag ska se och funderar över om jag köper det. Det brukar hjälpa att ha någon eller några frågor som jag vill ha svar på. Jag försöker vara kritisk och omvandla teorin till praktik. Jag läser den bok jag är mest sugen på först. Kollar källförteckningen, innehållsförteckningen, läser sammanfattningen om det finns. Försöker bedöma om jag behöver och vill läsa hela boken och på vilket sätt jag ska läsa den. Om boken är hemskt tråkig försöker jag hitta genvägar för att slippa ta mig igenom den, fast det är ovanligt. Det är ju faktiskt väldigt kul det här. Men om jag tycker att boken är dålig säger jag det till mina lärare, så att de vet, och kanske få mig att se en annan sida av boken. Jag läser andra böcker som intresserar mig utöver kurslitteraturen, ibland är de kopplade till kursen och ibland inte. Då jag läser annat, gärna också sånt som motsäger skolans syn på ämnet, får jag en bättre helhetsbild och kan lättare själv ta ställning. Jag läser bloggar, använder wikipedia i massor, läser examensarbeten för att få en kort inblick i olika ämnen. Jag mailar mina lärare (även fast de inte alltid är så glada åt alla studenters mail) om jag har funderingar som jag tror att bara de kan svara på. Och så pratar jag med mina klasskamrater, men även andra, om vad jag läser och vad jag tänker om det.

Ja det var ju ganska mycket som jag alltid gör. Men varför går det då ibland så bra och andra gånger inte? Kanske jag borde föra läsdagbok och undersöka hur jag gör och när det funkar. Och skulle gärna vilja höra om andras sätt att läsa fackböcker! Helst skulle jag vilja att min skola anordnade diskussionstillfällen för att tala om sånt här. Jag känner mig rätt så lämnad ensam med denna stora uppgift. Och jag har ändå en historia som plugghäst så jag kan tänka mig att många har det rätt så mycket tuffare med detta än jag.

Read Full Post »

Tvättar, bloggar, pluggar, äter frukost och minns gårdagen med ett leende på läpparna. Jag fick nämligen bekräftelse!

Det började med att min lärare i början av kursen frågade oss, i halvklass hur vi ställde oss till kursen, hur det kändes osv. Alla fick tala och alla blev lyssnade på av både läraren och studenterna. Ibland svarade hon med ord, ibland med en bekräftande blick. När vi pratat om olika inriktningar inom pedagogiskt drama har vi också fått berätta för henne och gruppen vad som spontant intresserar och attraherar oss mest. Då fick vi börja med att prata två och två.

Igår frågade hon oss vad vi brottas med i kursen och i litteraturen. Det var otroligt spännande att höra vad alla andra tänkte på, vad de tyckte var svårt och lätt och fantastiskt hur alla vågade öppna sig! Läraren spann vidare på vissa saker som hon tyckte behövde lyftas. Men det bästa bästa för mig var förstås att JAG fick prata om vad jag tänker och känner. Och alla lyssnade! Jag berättade om att jag lider av duktighetssyndromet vilket gör att jag i dramaövningarna har väldigt nära till att bedöma vad jag och andra gör i termerna bra och dåligt. Det ledde till en lång och stundvis hetsig diskussion om bekräftelse. Jag tänkte på Jesper Juuls tankar och sågning av vuxnas vanliga sätt att bedöma och säga att saker är bra och att man är duktig då barn visar saker. Det är det jag är van vid men vet också att det inte fungerar. Jag blir inte nöjd! Det är så ointressant att få höra hur duktig jag är. Igår fick jag den bekräftelse jag vill ha. Det handlar om att bli sedd och uppskattat för att jag är jag. Inte för att jag är så sjukt unik men det finns nog ingen som är precis som jag och som upplevt precis samma saker. Därför är det intressant att höra vad jag har att säga. Eller se vad jag hittar på i dramasalen.

Bekräftelse hjälper mig att se mig själv och stå i vinden

Bekräftelse hjälper mig att se mig själv och stå i vinden

Jag tänker att ett såna här samtala skulle jag velat ha i alla mina kurser. Kanske jag har haft det, men i så fall blev det inte lika bra. Vad är det då som krävs för att det ska bli som jag vill, öppet och lagom personligt?  Det krävs att läraren har skapat en relation till varje elev och att alla känner sig trygga i gruppen vilket nog kräver att alla elever känner varandra ganska bra. Så har det inte varit i alla kurser. Det kräver en undervisning där alla eleverna är delaktiga och där elevernas kunskaper är viktiga och ANVÄNDS. Jag kände en sån tillfredställelse när jag fick ta in min personliga tolkning och upplevelser av kursen och litteraturen och resonera kring det. Jag förstod mer var jag är och såg mer var alla andra är. Vi kunskapade.

Alla var väldigt positiva till kursen och jag tänker på kurser som min gamla klass var ganska missnöjda med. Om vi hade haft liknande samtal tror jag att det hade kunnat bli så mycket bättre. Men vi måste bjudas in. Läraren måste visa att det finns tid för att lyssna på studenter. Det är viktigt. Så har det inte alltid känts. Och jag är ledsen för det. Men glad att jag upptäckte det!

Read Full Post »

För några år sedan gick jag en resande kurs på en folkhögskola. Jag fick just ett mail från en av mina lärare där och påmindes om min tid där. Och jag började fundera över den pedagogik jag såg där med mina lärarstudentglasögon på. Jag fick där vara med om några av de bästa skolstunderna i mitt liv. Jag läser i en rapport från Ölands folkhögskola följande om folkhögskolepedagogik:

Folkhögskolornas pedagogiska arbete har alltid präglats av en holistisk kunskapssyn och en helhetssyn på människan. Demokratin och yttranderätten är central. Folkhögskolorna var de som gick i frontlinjen för nödvändigheten av att kunskaper och färdigheter sattes i ett sammanhang och var föregångare i utvecklandet av temastudier, projektarbeten, lärarlagsarbeten m m.

Långt innan begreppet ”aktivt medborgarskap” myntades förstod de främsta inom folkhögskolorna vikten av att stärka människors självförtroende och delaktighet i samhälls- och studiearbetet. Folkhögskolans arbetssätt har sin grund i att människan är forskande till sin natur, att människan har en inbyggd drivkraft att lära, inte bara under studie tiden utan ett lärande som pågår under hela livet.

I de estetiska kurser som växte fram under 70-talet på många folkhögskolor fanns en insikt om att de konstnärliga uttryckssätten gav oöverträffade möjligheter att levandegöra och synliggöra berättandet, kunskaperna och visionerna för att stärka demokratin och yttranderätten.

Jag häpnar. Det låter ju som min utbildning! Senare i rapporten nämns också att folkhögskolan har påverkat de övriga skolformerna. Konstigt nog kan jag inte minnas att vi pratat om detta alls på högskolan. Antagligen har vi det men säkert inte så mycket. (En annan gång när jag har mer tid vill läsa in mig på folkhögskolans historia och roll, kanske här, annars får någon gärna uppdatera mig om detta)
Vi har matats med litteratur om tematisk undervisning tills vi nästan storknat och sen kommit ut på våra vft-platser och (de flesta) har sett ytterst lite av tema, ämnesövergripande projekt eller holistiskt lärande. Flera har försökt att arbeta i teman under sin vft menvi önskar också att få SE någon professionell som försöker sig på tematisk undervisning. Och nu upptäcker jag att jag har ju varit med om det! I ett helt år! Jag minns att jag har tänkt tanken förut, men glömt det igen. Nu ska jag ta vara på denna erfarenhet lite bättre.
Vi arbetade hela tiden mot målet att ha så pass mycket kunskaper i språk, historia, bistånd, internationella relationer, mänskliga rättigheter och landets kultur för att få ut så mycket som möjligt av vår studieresa till ett u-land. Motivationen var på topp och den vanliga uppdelningen i ambitiösa MVG-elever och oambitiösa men (därmed) häftiga G-elever fanns inte.
Jag bedömdes efter detta år ha motsvarande kunskaper för godkänd nivå i steg tre i spanska, som jag tidigare bara hade läst en usel kvällskurs i. Detta på ett år! Snacka om bra undervisning och hög motivation! Och jag var verkligen inte den enda som utvecklades enormt snabbt. Stort tack till mina fantastiska lärare!
Något vi läser och pratar om mycket är hur grundskolan kan inspireras och lära sig av förskolan och tvärtom. Jag vill lägga till folkhögskolan som inspiration också! Där finns det äkta flum!

Read Full Post »

Older Posts »