Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘identitet’

Plötsligt stod de där framför mig med öppna armar. Två hela dagar. Alldeles tomma och fria och dessutom med tal om sol och värme. Jag fnittrade nervöst. Kan det verkligen vara sant?, frågade jag mig. Och det var det. Jag har en ledig helg!

Jag bestämmer mig för att göra det omöjliga och efterlängtade. Jag ska läsa en bok. En skönlitterär bok. Och visserligen har den koppling till kursen jag läser men det är inte obligatorisk läsning. Det känns fantastiskt lyxigt att ha tid att läsa den. Under terminstid!

Jag brukar inte läsa om böcker. Det är nog bara Muminböckerna jag återkommer till år efter år. Därför är det speciellt att läsa om denna bok. Jag läste den när jag gick på gymnasiet, på den tiden då jag ständigt läste. Ofta en bok i veckan eller mer. Livet var jobbigt och böckerna var dörrar till andra världar. Inte för att de världarna alltid var trevliga men det var i alla fall inte min vanliga värld. Denna minns jag som ganska jobbig att läsa.

Det var långt innan jag ens tänkt tanken att bli lärare och långt innan jag hade varit i Malmö och fick idén att flytta dit. Jag läste tekniskt program och trodde jag skulle bli civilingenjör samtidigt som jag hela tiden kände nånstans i magen hur fel det var. Malmö visste jag låg långt ner och så var det nånting med en bro.

Nu ser jag andra saker än jag såg då. Jag läser med stort intresse om kampen om pedagogiken genom de två extremerna Palin med sin fascistiska disciplin och Tompan som försöker bli kompis med eleverna och upptäcker att det omöjliggör det ledarskap som krävs i ett klassrum. Jag ser mitt Malmö och dess historia genom de välbesökta gatorna och de beryktade områdena.

Men det jag såg nu liksom då och som båda gångerna gett mig den där obehagskänslan är den sociala skolan som huvudpersonen Johan genomgår. Den drivs inte av mamma Bodil eller de olika lärarna utan av kompisarna. Och den skolan är hård. Jag känner igen mig och värjer mig för minnena från det där osynliga trycket från alla och ingen som påverkade mig åt håll jag inte ville gå. Jag minns frihetskänslan på examensdagen. Då släppte trycket och allt förändrades. Skolan är en speciell plats och att lära sig att umgås med andra människor är en svår sak.

Att läsa om en bok är lite som att hälsa på en plats jag besökte för länge sedan. När jag var cirka 4-6 år åkte jag och min familj till en stuga i fjällen som vi hyrde av en liten mysig gubbe för en liten peng. Vi gick upp på fjället och oftast till den vita stenen. När jag var tonåring åkte vi upp till stugan igen. När jag kom fram till den vita stenen uppe på berget kom jag också tillbaka till senaste gången jag var där. Då när den var jättestor. Då när jag till slut hade lyckats ta mig upp på den frågade jag min mamma vilket hål barnen kom ut genom, kiss- eller bajshålet. Svaret var omvälvande. Det finns ett till hål! Allt det kom tillbaka till mig på samma sätt som min gymnasietid kommer tillbaka till mig nu när jag läser Underdog en andra gång. Boken är en del av mig precis som den vita stenen och precis som alla andra platser, böcker om människor jag mött.

Det är fint på något sätt att återupptäcka en del av mig. Och då syns det hur jag har förändrats, där i jämförelsen mellan då och nu.

Read Full Post »

Jag följer Jamies drömskola och funderar på detta med disciplin. Hur jag som lärare får eleverna att göra vad de ska. Hur jag får dem att vara schyssta mot mig och varandra. Jag tycker att det är svårt.

Jag som elev behövde aldrig en hård röst för att förstå. Det räckte med att säga till mig med vanlig röst. Eller så minns jag det i alla fall. Det var jobbigt med allt det hårda tyckte jag. Då stängde jag in mig ännu mer. Allt det där skället och allmänna kraven på alla som inte gällde mig var så jobbigt och fick mig att må dåligt.

Kan ni vara TYSTA nu! Nu SKÄRPER ni er!

Det gällde aldrig mig men jag lyssnade ändå. Nej det var helt fel för mig. (Såhär var det) Jag var hämmad och ofta uttråkad och understimulerad i skolan. Det skapar en del problem för mig nu. Jag vill så gärna skapa den undervisning som skulle fått mig att lyfta och utvecklas, våga tro på mig själv och i slutändan faktiskt våga prata med de där arga vuxna. Men det finns ju så många andra barn i skolan som inte är som jag var! Många behöver tydliga gränser som gör det tryggt och hanterbart för dem.  Många behöver träna i att ta ansvar för sitt eget beteende och de behöver hjälp i att göra det.

Jag behöver hitta det där hårda och ibland till och med arga. Det känns fel. Det är inte jag. Inte nu i alla fall. Men jag vet att jag måste hitta något sätt att vara hård och arg på. För ibland behövs det.

Jag är sällan arg. Det är först på senare år jag har lärt mig att skrika. Fast det känns fortfarande lite konstlat. En av de första gångerna var på en dramalektion då vi skulle skrika i någon lek. Det var fantastiskt och sorgligt samtidigt. Jag hade ett sånt uppdämt behov av att skrika! När jag gick i lågstadiet retade de andra barnen mig och kallade mig musen för att jag var så tyst.  Barn kan vara väldigt träffsäkra. Det har hänt en del sen jag gick i lågstadiet men jag märker att det finns några små delar av den där musen kvar i mig. Jag var livrädd för att någon skulle skälla på mig. Det var det värsta jag visste. Därför blir det så svårt för mig att skälla på barn idag. Dessutom är jag inte riktigt van vid att ens bli arg. I min familj blev man inte arg. Men det har jag tack och lov börjat lära mig!

Jag minns när en av mina underbara dramalärare besökte mig på min praktik (länk till inlägg) och gav mig den bästa feedback jag nånsin fått. Då sa hon till mig att hon förstod att jag inte ville bli en sån där surkärring som bara skäller. Men att jag aldrig skulle bli det och därför inte behöver vara så himlans rädd för det heller. Hon sa att jag var så mjuk och inbjudande och därför gott kunde våga ha lite vassare kanter ibland så att mitt ledarskap blev tydligare för eleverna.

Hennes ord har jag burit med mig och försökt odla de där kanterna. Det blir bättre men det är svårt. Det är en process. En läroprocess.

Jag ville bara berätta det. Att det är jobbigt och svårt att bli en bra lärare men jag jobbar på det!

Read Full Post »

Det här med sammanhang.  Att få tillhöra. Vara en del av något. Vara viktig genom sitt deltagande. Bli synlig genom att vara viktig del av något. Det är grundläggande mänskligt och viktigt att minnas i pedagogiska sammanhang.

I olika sammanhang kan jag som människa bidra med olika saker. Jag fyller min samhörighetskvot på olika håll och blir då mindre sårbar mot förändringar. Vissa samhörigheter är små och specifika; de har bara en funktion. Andra är mångfacetterade och tillfredställer flera sidor av mitt jag. När en samhörighet försvinner gråter min själ och jag söker efter nya sätt att höra samman och finnas. Jag minns när jag bytte stad. Som nyinflyttad hade jag nästan inga samhörigheter. Jag fanns väldigt lite. Jag grät och förstod inte varför det var så svårt att leva. Nu förstår jag. Med för få samhörigheter känner jag mig instängd, låst och frustrerad.

Jag finns i mina samhörigheter. Jag syns, identifieras och bekräftas. Speglas och växer fram.

Jag gör samhörigheter. Samhörigheter gör mig.

Read Full Post »

När jag var på min praktikplats och träffade min handledare såg jag att hon hade en. Hennes kollega hade förstås en också.

Jag har alltid skrivit ut från Skolverket tidigare, del för del liksom. Men nu när jag snart är färdig. Då måste jag ju ha en sån där fin själv. Som en riktig lärare.

Den kom för några dagar sedan. Den är fin. Jag har redan börjat stryka under och skriva kommentarer i marginalerna.

Från och med nu ska den alltid finnas nära.

Read Full Post »

Idag har jag varit på mentorsträff. Det betyder att jag träffat den som från högskolans sida är kontaktperson och ansvarig för min verksamhetsförlagda del av min utbildning samt de andra studenter inom samma partnerområde med denna mentor. Detta dokument finns då alltid med (länk):

Lustigt nog kommenterade Anne-Marie Körling detta dokument (länk). Den innehåller många stora meningar om vad lärare gör och ska göra. Vissa som känns självklara och andra som känns mer fantastiska än rimliga. Exempelvis ser jag i en matris där högsta nivån förutsätter att studenten ”ser mönster i konfliktsituationer, är uppmärksam på maktstrukturer och försöker hitta långsiktigt hållbara lösningar som är giltiga i hela verksamheten.”

Puh! Jag försöker att läsa denna text så lite som möjligt innan min praktik. Det känns bara så omöjligt och onödigt med de där meningarna. Jag som har lätt att bli överambitiös får jobba hårt för att sänka kraven på mig själv. Då hjälper det inte mig att läsa detta. Jag som håller på och svamlar och fumlar och letar efter någon sorts yrkesroll måste vara snäll mot mig själv. Det har jag lärt mig under utbildningen. Det grundläggande, exempelvis att fånga eleverna den där första minuten, är sånt som jag övar på under praktiken. Och det är bra så.

Jag sätter upp konkreta mål, ibland med viss hjälp av min mentor, att arbeta mot för en termin. De är min sköld mot de stora meningarna. De är rimliga, hanterbara och skrivna av mig. De ger mig hopp och gör att jag slipper känna mig misslyckad hela tiden. De hjälper mig att se vad jag gjort istället för vad jag inte gjort.

Läraryrket är ett visst hantverk, ett görande, som är så otroligt komplext. Kanske det är därför meningarna blir så fantastiska i det lilla häftet. Efter praktiken kan jag läsa i häftet igen. Då brukar jag märka att jag nog gjort en del av det där som bara kändes så orimligt avancerat och krävande. Att det ska vara så svårt att beskriva det som en lärare gör.

Read Full Post »

Jag välkomnas tillbaka till mitt gamla liv i Malmö med en rejäl bihåleinflammation. Så fick jag en urladdning och kan bara vila. Mina dagar fylls därför av huskurer och tv-serier. Idag smög sig dock en dokumentär in. Pangpangbröder (ligger ute till den 7 februari).

Den handlar om två tvillingbröder. Deras morbror filmar dem från att de är nio år gamla fram till att de blir nitton. Det känns som den perfekta filmen för att undersöka människors olika associationer. I början blir jag irriterad och vill ha den där berättarrösten som förklarar, binder ihop och översätter allt till en berättelse. Men så glömmer jag det och accepterar bilderna och att jag får tolka själv.

Filmen för mig att sväva ut i stora tankar. Jag känner igen mig i jämförandet syskon emellan. Sökandet efter en identitet. Ofta i kontrast mot ens syskon, för att de är närmast. Jag känner igen alla de där små ensamprojekten. Jag var mycket ensam som barn och mina föräldrar tyckte nog att jag skulle må bra av att vara mer med andra barn. Det tyckte nog jag med men jag var så kass på att umgås med andra så det blev så svårt allt det där.

Enligt en recension i SvD handlar det om handlar filmen delvis om manlighetens kris. Det ser inte jag. Jag ser samma mödosamma väg mot en egen person som alla människor går igenom. Visserligen bor de på landet och åker moppe. Det gjorde inte jag. Men de ställer samma frågor som jag ställde och fortfarande ställer. Vad ska du bli när du blir stor? Vad är en god människa? Vad är ett liv?

Read Full Post »

Anne-Marie Körling skriver om att vi bör lyfta de lärare som en gång lyfte oss (länk). Jag har tänkt mycket på det där under min utbildning. I mitt minne har jag letat och letat, i både förskola, grundskola och gymnasiet, men inte hittat några särskilt stora lyft. Många smålyft men mest nedtryckninngar faktiskt. Det är en drivkraft för mig; att inte bli en nedtryckare utan en som lyfter. Jag vill vara den lärare som jag aldrig mötte.

Som vuxen har jag dock mött lärare som lyft mig ordentlig. Personligt. Jobbigt. Tungt.

Jag tänkte göra en serie om alla de lärare jag minns som lyft mig, mycket eller litet. För att påminna mig om att jag mött en hel massa underbara lärare. För att påminna mig om vad jag kan ta med mig av deras gåvor.

Först ut är sångpedagogen. Jag träffade henne för ett och ett halvt år sedan. Jag hade hoppat av kören jag gick i. Sökt till en ny kör som var mycket mer avancerad. Fick svidande kritik av körledaren. Du platsar inte, sa han. Jag kände mig förtvivlad och väldigt väldigt ledsen. Vad gjorde jag för fel?, tänkte jag. Det är något som är fel.

Egentligen hade jag funderat under flera år på tanken att ta lektioner hos en sångpedagog. Flera av mina vänner hade gjort det.

Det var inte de hutlösa priserna som skrämde mig. Det var tanken på att stå där alldeles själv och sjunga inför en lärare som är expert på sång. När jag såg den bilden framför mig började hjärtat slå hårt och snabbt och jag blev riktigt rädd. Men efter den hemska audition jag hade med körledaren kände jag att jag i den djupa sorg jag kände hade fått en stark motivation till att våga.

Jag hittade en sånglärare som hade sånglektioner i smågrupper. Jag mailade henne och ställde lite frågor, kanske mest för att börja skapa en relation med henne innan den första hemska lektionen. Hon rekommenderade att jag skulle ta privatlektioner med henne istället och jag gjorde så.

Första lektionen var verkligen hemsk men samtidigt underbar. Hon förstod mig precis och var så snäll och försiktig samtidigt som hon var tydlig med vart vi skulle. Jag gick till henne i ett år och hon utmanade, petade och retade mig att våga göra mer. Alltid med värme och engagemang. Utan hennes hjälp skulle jag aldrig ha kommit på tanken att gå på en kurs i folklig vissång på folkhögskola.

Ibland tyckte jag att hon var jobbig. Hon krävde och menade att jag kunde göra mer. Men jag kan ju inte! JAG kan inte göra sånt! Det är inte JAG! Men hon stod på sig och envisades och plötsligt hade hon fått rätt.

När vi höll på där och hon fick mig att låtsas vara både operasångerska och musikalartist upptäckte jag nya sidor av mig själv. Jag började klä mig annorlunda och märkte att jag plötsligt hade en större bredd i mina val av uttryck. Det fanns mer rum för mig att spela i. Jag hade vuxit och fått mer plats. Jag var mer. Hon såg det och påpekade det. Bara så att jag visste.

Jag är väldigt tacksam för den utveckling hon hjälpte mig att gå igenom. Det var hon som fick stenen att börja rulla. Hon sådde många frön som har vuxit sig till buskar under hösten. Om några år är de nog stadig träd.

Read Full Post »

Mellan teaterprojekt, lektionsplanering, läsning av böcker om läsinlärning, drama och vetenskapligt skrivande, organisering av mitt material från min undervisning och resten av mitt liv har jag läst den lilla godbiten Skola i normer. Konstigt nog har jag känt att det är väldigt avkopplande att läsa denna kloka bok trots att det är kurslitteratur. Den är lättläst, intressant och kontroversiell!

Jag läser om hur läraren bland annat beskrivs som en representant för ett obligatorium, som en förlängning av staten, samt en representant för föräldrarna (Didi Khayatt 1992).

Dessa två aspekter gör att många upplever att läraren ska representera normen, en allmänt accepterad föreställning om vad en neutral lärare och människa ska vara. Konsekvensen, skriver Khayatt utifrån sitt kanadensiska perspektiv, är att lärare antas vara bland annat heterosexuella. (s. 63)

Författarna fortsätter att beskriva och analysera hur skolan fungerar som en ytterst normerande verksamhet. Läraren får under sin utbildning och i Skolverkets dokument läsa om hur man ska arbeta med värdegrundsarbete. Där ska läraren vara upplyst, tolerant och arbeta för att motverka de traditionella könsrollerna. Subjektet är läraren som ska vara neutrala och visa vägen för och föra över värderingar åt det stackars objektet eleven. Författarna önskar en medvetenhet om att lärarna i sig utgör en stor bredd av människor som inte kan betraktas som neutrala. De menar också att  normbrott sker i hela samhället, både bland lärare och elever. På detta sätt avslutas boken:

Målet för dekonstruktioner och ifrågasättandet av dominerande normer är inte att skapa en ny värdegrund som alla kan vara överens om. Som vi skrev i inledningen innebär iscensättningar och materialisering av normer alltid att något eller några kommer att bli uteslutna, betraktade som onormala eller marginaliserade. Därför är det också omöjligt att uppnå fullständig enighet om en viss uppsättning av normer så som giltiga och värdefulla för alla. Tvärtom, menar vi, att det är viktigt att aldrig ge upp den normkritiska blicken, och att hålla normstriderna vid liv och göra dem legitima, inte minst i skolan.

Författarna motsätter sig därför de genusprogram där flickorna ska lära sig att ta mer plats och killarna att prata om känslor. De menar att upplägget förstärker den gängse normen genom att säga att ”ni som flickor/pojkar är (ska vara) dåliga på detta” och ger dem samtidigt en ny norm att försöka passa in i: ”alla flickor ska ta mer plats och alla pojkar måste prata mer om känslor”. De ställer många nyttiga frågor att ta med sig:

Vem manas att handla?

Vem görs till subjekt i de här normupprepningarna?

Är det den heterosexuelle som ska fås att ”tolerera” den homosexuelle – och vad ligger det för makt i en sådan ambition?

Vad gör man själv till norm i sitt sätt att arbeta och vara?

Jag tackar för den intressanta förvirring boken har försatt mig i. Fortfarande vet jag inte hur jag ska arbeta praktiskt med normer men jag känner att det är något som växer någonstans i kroppen och som just fick utmärkt växtnäring. Flera stora droppar.

Read Full Post »

Jag lyssnar på radio när jag diskar. Aldrig att jag kollar tablån. Aldrig att jag är förberedd på vad som kommer. Det gör det hela mycket spännande. Under senaste disken fick jag höra berättelsen om en till Danmark bortadopterad grönländsk pojke som i vuxen ålder sökt upp sin familj på Grönland. Hans mamma ville aldrig adoptera bort honom men efter att han som vuxen sett vad som hänt hans hemland och familj menar han att det nog var bäst att det blev som det blev. Han pratade på danska och en svensk man översatte till svenska. Även fast jag inte förstod ett ord av vad han sa (även fast jag bor så nära Danmark) så var jag glad att få höra hans röst. Hans röst och sätt att tala hjälpte mig att skapa en bild av honom i huvudet.

Jag fascineras över radion och hur den fungerar på mig. Hur nära människorna kommer mig. Jag blir inte lika underhållen av radion som av tv:n vilket gör att informationen går andra vägar. Bredare och fler vägar. Öppnare vägar.

Hur som helst, det jag ville skriva om var ett litet inslag i Vetenskapsradion om Katedralsskolan i Lund (länk). Programmet handlade om den spetsutbildning i historia som bedrivs där. Jag blev glad. Lärarna berättade att det roligaste och mest lärorika var och är att de två historielärarna som håller i den specialiserade historieundervisningen äntligen får arbeta tillsammans. För att lägga upp kurserna förde de först långa diskussioner om vad som är viktigast att ha med. De arbetar tätt tillsammans med historiaklasserna och berättade om hur mycket de får ut av att diskutera och reflektera över undervisningen med varandra. Om och om igen upplever jag detta och läser om samma sak: det är viktigt att få diskutera med sina kollegor!

Read Full Post »

Skolan är igång och de tidigare byggda vägarna, stigarna och broarna i hjärnan bestigs och ses från nya vinklar. Jag läser med lust Besjälat lärande – Skisser till en fördjupad pedagogik av Bo Dahlin, Rutger Ingelman och Christina Dahlin (2002).

Allt detta handlar om en inte oväsentlig aspekt av vad det innebär att vara pedagog: den som av rädsla underlåtit att utforska vissa delar av sin egen själ vill också gärna hindra andra från att göra det. (s. 9)

Människans medvetande är den plats eller den ”rymd” i vilken världen framträder, träder fram, uppenbarar sig. […] Pedagogen måste ta ansvar för sin egen själ och för den värld som framträder i denna själv, annars kan hon inte hjälpa barnens själar att växa. (s. 21)

Jag förundras återigen över ansvaret som läraren har över alla dessa elever.

Jag oroas över vilken stor människa som boken kräver i varje pedagog.

Jag lugnas över att jag går en kurs där jag får växa och känna trygghet i att jag är på väg att bli en pedagog jag kan stå för och är stolt över.

Jag är ledsen och oroad över alla lärarstudenter som inte får (eller tar) det jag får (eller tar) nu.

Jag tänker på den spännande boken Pedagogens inre rum – om betydelsen av känslomässig mognad av Margareta Normell. Metabolism har skrivit om boken angående skam och för mig var också delen om skam det som jag minns bäst. Ett bra tillägg till denna bok för mig var Det var inte mitt fel  – Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein som jag blev tipsad av hos metabolism (länk). Hon hjälper mig att separera skuld och skam och menar liksom Normell att skammen är destruktiv. Skulden är däremot något positivt enligt Heberlein.

Alltså: skuldkänslor indikerar att man tar sig själv på allvar, liksom att man har vissa förväntningar på sig själv – att man har en moralisk identitet. […] Känslor av skuld är också ett bevis på ansvarighet. (s.81)

Förutom att Heberlein rett ut många begrepp för mig har hon puffat mig i rätt väg bort från den mycket negativa offerrollen som jag märkt att jag ibland slänger mig ner i. Det är som en djup bekväm hängmatta i mörkret där jag har oändlig tid att tycka synd om mig själv och älta problemen som jag ”hamnat i”. Tyvärr finns där ingen plats för konstruktiva lösningar. I detta inlägg (länk) skriver jag om den obehagliga upptäckten.

Jag jobbar vidare på att slipa bort de negativa sidorna av mig själv jag vill ha bort och nånstans på vägen kanske jag hittar min själ. Eller? Jag har ingen aning men ler förtjust över att få läsa och diskutera själen.

Jag läser vidare om hur skolan bör hjälpa barnen att hitta sig själva och sin uppgift och plats i världen och livet. Jag suger åt mig varje ord och känner starkt hur denna bok är helt rätt för mig. Nya broar uppstår i huvudet och hela jag gläds åt att just dessa växer fram! Jag är så glad att jag inte tänkte taktiskt och läste något som ser bra ut utan valde en kurs jag vill läsa. Det är ju då jag har bäst möjligheter att bli den jag vill och passar bäst som och bäst möjligheter att hamna på den plats där jag kan göra mest nytta.

Read Full Post »