Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘improvisation’

Jag läser med glädje temat Estetikens kraft i tidningen Förskolan. Eva Änggård får mig att fundera över barns skapande (länk):

– Många vuxna tycker att barns bildskapande bör vara individuellt och originellt. Den första bildfasen, den förschematiska, då barnen gör mer genuina bilder av huvudfotingar är förhärligad av vuxna. Men den andra fasen, den schematiska, då barnen ritar av och härmar anses inte lika fin fast det är då de tillägnar sig medlen för att utvecklas ytterligare, säger Eva Änggård.

När jag började läsa drama var det en dramatisk upplevelse för mig. Övningarna och gruppen fick mig att upptäcka en lekfull och, som det kändes, väldigt fri sida av mig själv. När jag det efter ett tag var dags för praktik ville jag ge barnen just det: de skulle göra samma resa tänkte jag mig. (Som att de var kopior av mig?!) Min grupp hade dock andra idéer och det blev ett relativt styrt äventyr där barnen var ganska passiva deltagare. Jag tyckte att det var fel och kände att det stred mot min övertygelse om vad drama är. När gruppen sen splittrades fick jag göra mer det jag hade tänkt mig. Då upptäckte jag att ju mer styrt, tydligt och faktiskt ofritt jag organiserade undervisningen, ju mer kunde barnen vara fria att upptäcka sina kroppar som uttrycksmedel och gruppen som en gemenskap. När jag gav mycket frihet ägnade sig barnen bara åt att befästa hierarkin i klassen. När det var fritt visste de heller inte vad de skulle göra och började därför bråka, spexa och leka andra lekar som motverkade syftet med min övning.

– Vuxna tänker att barn skapar inifrån men jag tänker mer att de upplever ett bildspråk runtomkring och behöver koder och konventioner för att kunna använda det, säger Eva Änggård.

Hennes forskning har visat att barn inte skapar särskilt fritt. Hon studerade en förskola och upptäckte att barnen själva såg teckningarna som ett kollektivt kamratligt projekt där de härmade varandra och ritade av befintliga bildschabloner.

Jag förstod att jag måste vara modell för dem. Ge dem en struktur och ordning som gör att de inte kan spela det sociala spel de gör då  jag inte tvingar dem att göra på annat sätt. Ge dem förslag på vad man kan hitta på med kroppen. Visa hur man kan leka inom de ramar jag satt upp.

Det var inte alls som jag trodde.

Hon tycker myten om det skapande barnet som inte ska styras av vuxna kan verka begränsande.

– Konstnärer har alltid ritat av andra, konst bygger alltid på andras konst. Det är accepterat bland vuxna konstnärer, men inte hos våra barn. Att inte låta barn härma och lära sig estetiska tekniker är som att säga att de ska kunna läsa och skriva genom att hitta på ett eget alfabet.

Ett tag senare förstod jag också att jag hade missförstått min egen utveckling. Jag trodde att drama, genom att vara så fritt, hade fått mig att förändras. Men så prövade vi i dramaklassen att ha fri improvisation inför ett stort teaterarbete. Det var katastrof! Aldrig har det varit så svårt att komma på något att göra eller säga. Det var plågsamt tråkigt och jag började tvivla på oss. DÅ förstod jag att jag också hade lärt mig med hjälp av en ledare som visat och väglett.  Aha! Jag märkte också att det var väldigt svårt att göra något i en spretig grupp med många viljor om ingen tog på sig att vara ledare. Då var alla tvungna att vara ledare lite grann och hann inte vara kreativa deltagare.

Ramar ger frihet. Verktyg, metoder och modeller ger möjligheter. En ledare ger frihet för deltagarna att vara deltagare.

Annonser

Read Full Post »

När jag har nu under hösten brottats med min scenskräck har jag många gånger undrat hur det kunde bli såhär. Varför ska just jag, som älskar att sjunga och som faktiskt är ganska bra på det, dras med den här skiten?

Jag har grävt och grunnat. Pratat med folk som kände mig som barn och andra som har liknande problem. Då har jag hittat henne. Hela skräcken och känslan kring sjungande har nämligen tagit form av min gamla körledare inuti mig.

Jag gick i musikklass årskurs 4-9 med inriktning mot körmusik. Vår lärare var den som startat musikklasserna och hon var något alldeles särskilt. Hennes fokus var att vi skulle sjunga bra som klass. Hon lyckades verkligen. Hon lärde oss att sjunga rent med en samlad klang och en precision som var fantastisk.

Men nu var det så att jag på den tiden var en fullfjädrad prestationsprinsessa. Jag oroade mig konstant för att inte vara bra nog och jag ansträngde mig såklart ännu lite extra på musiken eftersom det var kul. Och förstås oroade jag mig lite extra över hur jag skötte mig där. Varje liten minimal kommentar som min körledare sa till oss (inte till mig utan till kören) sög jag åt mig. Oj vad jag försökte. Det var jobbigt och skapade ångest. Ibland var det faktiskt inte alls roligt att sjunga eftersom jag var så extremt orolig hela tiden. Jag lyssnade för bra och var alldeles självupptagen. Jag trodde på fullt allvar att alla anmärkningar och ändringar min körledare bad oss om gällde mig, vilket de knappast kunde ha gjort. När man talar till en grupp så som man gör i en kör eller en klass gäller det att deltagarna är medvetna om sig själva och sitt beteende så att rätt personer lyssnar till rätt kommentarer. Mer om det här.

Under hösten har jag varit riktigt irriterad på den där körnörden som sitter i mitt huvud och är så enerverande petig. Jag har tyckt att hon bara saboterar och inte är ett dugg musikalisk. Bara insnöad och tråkig. Hon är så fokuserad på att min sång ska passa in i en kör. MEN jag sjunger inte i KÖR nu!, skriker jag till henne.

Långsamt har jag kunnat tillåta mig att leka med tonaliteter, sjunga kvarttoner, sjunka eller höjas, pröva att byta rytm och improvisera och röra mig på scenen och pratsjunga och allt möjligt. Och jag har gjort det mot henne. Som för att retas. Jag tänker inte göra som du vill!, fnyser jag. Jag tänker göra som jag vill!

Men nu på julkonserten, när vi faktiskt sjöng i kör hela klassen och jag sjöng i smågrupper, hände något med mig och min körledares relation. Jag märkte att allt det där som hon lärt mig var ganska användbart nu när jag skulle sjunga tillsammans med andra. Det satt långt inne att erkänna det men så var det. Och jag kunde äntligen förstå att det där lekandet jag hållit på med nu inte behöver vara en motsättning till det andra. Båda världarna är bra och viktiga och nu har jag tillgång till båda. Tillsammans blir det riktigt bra!

Nu har vi blivit vänner jag och min körledare. Hon gillar faktiskt när jag leker med musiken. Jag kunde inte förstå det innan bara. Och det är så skönt att inte behöva kämpa emot henne och bråka mer.

Se även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Bota scenskräck 3: njut

Bota scenskräck 4: the show must go on

Bota scenskräck 5: säg hej till känslan

 

Read Full Post »