Jag har varit på cirkus. En sån där klassisk cirkus med elefanter och sjölejon och en tjock cirkusdirektör som pratar på det där speciella cirkusdirektörssättet. Jag tyckte det var lite obehagligt att se de stora djuren springa runt på scenen, akrobatnumren var visserligen fina men väldigt typiska och clownerna var bara helt okej. Kanske det beror på att jag nyss läste den konstiga boken Vi är luftens drottning om ett cirkusskepp där konsten utvecklas så långt att några av artisterna lär sig flyga. Nej numren var precis det som jag såg på cirkus när jag var tio år. Det som imponerade på mig var allt det omkring. Inramningen.
Jag skrev om ritualer och då främst om hur början och slut av en lektion ser ut. På cirkusen funderade jag vidare på inramningen. Jag och mitt sällskap fick gå in först av alla. En finklädd cirkuskille ledde oss under de spända linorna runt tältet och in bakvägen. Han pratade knagglig engelska med oss och med sina kollegor övergick han till något slaviskt språk. Det kändes exotiskt och jag påmindes av den skumma HBO-serien Carnivale och magiken där. I tältet var det alldeles tyst, bara några cirkusarbetare tasslade omkring och gjorde små viktiga saker. Det fanns en spänning i luften, en sån där förväntansenergi som det är innan en föreställning. Det var mörkt. De bärande pelarna var belyste och fick våra blickar att färdas uppåt mot den högsta punkten i tältet. Jag kände mig liten. Och lite lite rädd.
Efter att vi suttit en stund i det dallrande mörkret började resten av publiken välla in och rummet fylldes av klampande fötter och upphetsat skrikande barn. Vi kände oss lite speciella eftersom vi hade fått komma in tidigare än de andra. Vi var lite mer kompisar med cirkusen. Vi visste lite lite mer. Det såg ut som att vi bara var vem som helst i publiken. Bara vi visste att det inte var så. Vi bar på hemligheten tillsammans och smålog mot resten av publiken. Det var en fin början på föreställningen. Kanske allra bästa delen av föreställningen.
Andra delar jag gillade var det där mittemellan numren. Då sprang de finklädda cirkuskillarna in och slet supersnabbt ut mattan från scenen efter att de snabbt och snyggt vikt ihop den. Det tog några sekunder innan allt var ute och nya saker inne. Jag såg den nya mattan och den nya ställningen och nästan hoppade av nyfikenhet. Vad ska hända nu? Ska någon hoppa där? Kommer det in djur nu? Vad ska de göra?
Varje nummer fick på så sätt en fin start, en snygg paus där jag hann tänka många många nyfikenhetsfrågor utan att jag hann bli uttråkad.
Jag tänker på vad som händer i ett klassrum då vi ska byta aktivitet. Jag tänker på allt som kan gå fel. När det går för långsamt och eleverna blir uttråkade och då börjar vara kreativa och hittar på allt möjligt kul för att få tiden att gå men som helt går emot det som jag har tänkt ut. När det går för snabbt och jag tappar hälften. När jag inte lyckas sälja in det nya som ska hända. Jag tänker på hur rätt det kan gå. När jag läser av gruppen och lyckas beräkna just hur mycket introduktion det nya momentet behöver. När jag lyckas få med mig klassen så att de GÖR introduktionen. När allt klaffar och jag känner den där förväntansenergin.
Det funderar jag på. Pauser, intron, början och slut. Ser samma viktiga beståndsdelar i musiken, teatern, leken, samtalet, filmen, resan, dagen och lärandet.
Sökarens skoltankar 