Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘känslor’

Det är omvälvande. Skrämmande. Spännande. Och otroligt roligt. Jag ska börja jobba den sjunde januari.

När jag sökte jobb iklädde jag mig en självsäker kavaj som fick mig att lugnt berätta om allt jag kan och allt jag vill åstadkomma som lärare. Jag löneförhandlade och valde mellan olika erbjudanden. Jag blev mer och mer stursk när jag förstod att arbetsgivare faktiskt verkade intresserade av att anställa mig. Och så tackade jag ja.

Allt gick väldigt snabbt och jag förstod inte riktigt vad som hände. Ena stunden var jag överlycklig. Andra stunden var det bara tomt i mig. Det var som att kroppen sa ifrån ibland, att nu får det räcka. Nu är det paus.

Medan jag höll lektioner, planerade lektioner och gjorde hemuppgifter till högskolan låg tankarna och känslorna och bodde in sig. Efter ett tag hade jag vant mig vid tanken att jag faktiskt fått en anställning. Det var signalen för alla andra känslor att inta scenen. Då kom osäkerheten, rädslan, pirret, tvivlet, tröttheten och oron. Hur ska det gå? Vad kan jag egentligen? Kommer jag klara det?

DSCN4252-001

Där i alla gråa känslor söker jag mig tillbaka till min slutpraktik. Alla lyckade lektioner. Känslan av säkerhet. Känslan av att jag är kompetent. Och min underbara handledare som alltid hjälpte mig att se det positiva. Hon sa ”Se, du kan detta och detta och detta.”, ”Du gör såhär, det är bra, fortsätt med det!”. Jag log lite och sa ”Men det här var ju rätt misslyckat…”. Då diskuterade vi och hon hjälpte mig att se det positivt. Det var som det bästa utvecklingssamtalet om och om igen. Bästa för mig alltså. Andra kanske behöver hjälp att se det som inte fungerar. Andra kanske behöver hjälp att anstränga sig mer. Andra kanske behöver hjälp att våga prova osäkra saker. Inte jag. Jag behövde hjälp att se min utveckling och att vara nöjd och glad över vad jag lärt mig. Utifrån det fick jag kraft och mod att pröva, lära och våga mer hela tiden. Och ja, så är det nu också. Med positivt stöd blir jag lugn, klok och litar på mig själv. Det är bra att veta sånt: vad som kan hjälpa mig att bli en bra lärare. Vad behöver du för stöd?

Annonser

Read Full Post »

Jag läser Theodor Kalifatides Ett nytt land utanför mitt fönster (som kurslitteratur) och jag häpnar över alla storslagna filosofiska poetiska små stycken. De bara kommer fler och fler. Jag undrar om det är en sån bok som långsamt kommer att växa i mig utan att jag märker det, tills den dag då det plötsligt blir tydligt att det blivit en självklar referenspunkt. Eller så bara försvinner den bland alla andra ord.

Kalifatides skriver om hur det kan vara att lära sig ett nytt språk och jag minns och känner igen trots att jag inte bytt land på samma sätt som han gjort.

Att lära sig de nya orden var en sak, att lära sig deras betydelser var en annan. Det låter kanske en smula paradoxalt, men det är enkelt. Man kan lära sig orden först som namn och det kräver endast ett gott minne. Men dessa namn är inte neutrala, de är täckta av århundradens lava av mänskliga erfarenheter, känslor, upplevelser och värderingar. Att lära sig ett nytt språk blir på det sättet en genomgripande resa in i ett annat medvetande om världen och livet. […]

En av de längsta resorna är den in i oss själva och den börjar alltid med att lära sig något nytt, något annat, något främmande. […]

Hur skall man lära sig ett språk, om man inte älskar det?

Språket är en del av livet och språket påverkar livet. Jag är bara på det här sättet som det känns här, när jag lever på svenska. Jag har prövat att leva på engelska lite grann och på spanska ganska mycket. Det är något helt annat. Jag är inte riktigt samma person på spanska. Det är både fantastiskt underbart och lite obehagligt. Engelska känns inte alls lika dramatiskt. Snarare funktionellt och samtidigt instängt. Det är för att jag älskar spanska men inte engelska.

Kalifatides, du får mig att minnas och förstå hur känsloladdat och betydelsefullt för identiteten det är med språk. Tack!

Read Full Post »

Omkring ett uppträdande, innan, under och efter, kan mina känslor flyga omkring en hel del. De kan vara otroligt starka och framkalla destruktiva tankar. En gång för några veckor sedan mådde jag dåligt i mer än en vecka efter mitt framträdande och jag funderade starkt på möjligheten att sluta sjunga. Jag har skrivit om situationen här och här. Det var så fruktansvärt obehagligt att jag kände att jag kunde satsa väldigt mycket, även sången som jag tycker om så mycket, för att slippa känna det jag kände då.

Såhär tuff kände jag mig.

I ungefär en och en halv vecka grät jag tre gånger om dagen ungefär. Värt att nämna är att jag inte brukar gråta tre gånger om dagen. Det var som att jag hade drabbats av en stor sorg fast jag visste inte vad sorgen var för något. Känslorna jag fick efter att jag sjungit för klassen hade skapat en sorgeskål full med tårar som var tvungen att tömmas några gånger om dagen för att jag skulle kunna göra något alls. Jag fick kämpa med mig själv varje morgon för att ta mig till lektionerna. Jag orkar inte!, skrek kroppen. Men oftast var det ganska skönt att träffa mina klasskamrater och få känna deras lust och glädje över att sjunga. De lyfte mig utan att veta om det.

Jag fortsatte att sjunga inför folk men var ständigt rädd för att jag skulle råka ut för samma obehagliga upplevelse. Jag upplevde mig själv som opålitlig. Under mitt vuxna liv har jag långsamt byggt upp en mental grundplåt att stå på. Den brukar vara att lita på. Den kan säga till korkade tankar att de har fel, att de inte är sanningen. Men nu fungerade inte det och jag blev väldigt väldigt rädd och otrygg. Vad har jag att luta mig på nu?, tänkte jag. Vilken känsla som helst kan ju bara ta tag i mig och dra ner mig i skiten, när som helst!

När jag hade gråtit och gråtit och förundrats över det underliga som hände i mig sökte jag upp en psykolog. Hon gav mig råd till hur jag kan hantera scenskräcken och hur jag kan se på de där tunga känslorna. Så gott som allt som jag skrivit i min serie om scenskräck bygger på hennes råd som hon gav mig utifrån mina problem och min person.

Känslor kommer fortfarande och attackerar mig. Men nu är jag inte rädd för dem. Jag försöker inte undvika dem eller motarbeta dem utan välkomnar dem. Men jag ger dem alltid en etikett. Jag säger till mig själv: Just nu tänker jag… Eller: Just nu känner jag…. Jag kan också tänka som att jag möblerar ett rum eller en stad med mina tankar och känslor. Ibland blir de vägskyltar jag kör förbi. Allt detta gör jag för att distansera mig från känslorna och tankarna. Om jag inte gör det är det lätt att de blir sanningar och leder vidare till ännu större ”sanningar”. När jag distanserar mig från dem för de vara vad de är: en tanke eller en känsla. Det stannar där. Jag kan bli stor och klok och det finns plötsligt plats för andra tankar och känslor.

Om jag till exempel efter att jag sjungit tänker: ”Jag glömde texten igen på andra versen. Fan.” och inte distanserar mig från den tanken kan den lätt leda vidare till tankar som: ”Jag är så himla himla dålig.” Men om jag distanserar mig från den finns det möjlighet för tankar som: ”Men vilket riv det var i tredje versen. Och jag kom ihåg texten på hela första versen!”

Jag märker att när jag får en väldigt stark känsla och försöker distansera mig från den får jag ibland stå ut med att vara kvar i den ett tag. Men sen när det händer något omkring mig som kan få mig att byta fokus är det mycket lättare att göra det när jag har suttit och försökt se på mig själv utifrån. Ibland måste jag också gråta en skvätt och det är bra om jag då gör det. Sen kan jag lämna den känslan. Det känns väldigt användbart att kunna hantera starka känslor i läraryrket där man snabbt behöver kunna byta fokus.

Säg hej till känslan och beskriv den för dig själv.

Se även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Bota scenskräck 3: njut

Bota scenskräck 4: the show must go on

 

Read Full Post »

Under hösten har jag följt mina klasskamraters utveckling och fått höra många många små konserter med dem. Då har jag fått träna på att vara en positiv och uppskattande publik. Jag skrev om saken här. Först nu förstår jag att den inställning jag då fick till mina klasskamraters sång är samma inställning jag måste ha till min egen sång när det är skarpt läge. Under övningspassen måste jag vara realistisk och öva på det som är svårt, fundera om jag kan låten tillräckligt bra och så vidare. Men på konsert är det för sent för sånt och då behöver jag vara en bra publik till mig själv.

När jag är publik vill jag att den som uppträder ska utstråla säkerhet. Det behöver inte betyda att personen inte är nervös. Men kroppsspråket måste säga: Jag klarar det här. Jag har koll. Annars blir jag som publik orolig och osäker. Som publik vill jag att den som uppträder ska ha en nonchalant inställning till sina egna misstag. Jag vill inte se en rynkad panna eller höra en liten svordom. Musiken är ett flöde som inte får avbrytas av att artisten blir besviken på sig själv. Om du glömmer ett ord fyller jag i det i mitt huvud. Om en ton blir fel ändrar jag den i mig eller upptäcker hur snygg melodin blev i denna variant. När jag lyssnar hör jag helheten. Detaljer hör jag visserligen också, men inte på samma sätt som en självkritisk sångare. Helheten vinner alltid över detaljerna!

När jag tränar på en låt som jag vet att jag kanske kommer sjunga fel på eller glömma text på brukar jag förbereda mig på det. Om jag sjunger fel ton där, spelar det då någon roll? Om nej, ja då är det bara att fortsätta. Om ja, så kanske jag kan lyssna på kompet eller klinka på pianot eller vinka upp min nödhjälpsperson som sjunger med mig en fras. Om jag känner att all text är borta trallar jag en stund tills texten kommer tillbaka. Eller tar en paus. Eller upprepar tidigare text. Eller hittar på egen. För det viktiga är helheten!  Musiken för mig måste vara i ett flöde, ett sammanhang, som en känslovåg och därför satsar jag hellre på att bygga vågen med improviserade delar än att försöka stanna den och börja om från början. Det kan man i och för sig också göra om det känns nödvändigt. Men då ska det verkligen gå illa. För att sen kunna göra om det bättre är det viktigt att vänta in hjärnan så att jag verkligen är i vågen när jag börjar om.

När jag har konsert försöker jag beskriva vad som händer utan att värdera. Om jag börjar tänka: ”Men åh vad fult jag sjöng”, är det så lätt att fastna i den tanken och alla de känslor som den för med sig att jag plötsligt står och utstrålar ångest till publiken. Nej jag kan tillåta mig att tänka: ”Det var inte riktigt de tonerna jag hade tänkt mig”, men inget mer. Den tanken får inte utvecklas utan fokuset måste genast tillbaka till flödet och musiken. Det är precis samma tänk som när jag spelar teater. Vad som än händer på scenen måste jag vara kvar i rollen. Jag kan inte gå ur min roll och förbanna att jag snubblade nu när det är premiär och jag ändå har övat på det här så många gånger! Om jag ska förbanna och uttrycka något måste det vara i rollen. Detsamma gäller när jag sjunger. Jag måste vara i musiken, vad som än händer. När jag sjunger brukar jag också tänka som att jag är i en roll av något slag. Innan konserten har jag tänkt ut en hel värld runt låten och vad den betyder för mig. Det är en scen som utspelar sig i mig och som jag berättar genom sången. Då kan jag ju inte plötsligt hoppa ur den och irritera mig på att jag uttalade en del av berättelsen på att oväntat sätt.

The show must go on.

Efter konserten kan jag tillåta mig att värdera mer men det första jag ska göra är att svara på frågan: Vad är jag mest nöjd med? Och det ska jag sen suga på ett tag. Om det sedan kommer andra känslor och tankar får de komma men det behandlar jag i nästa del i serien.

Läs även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Bota scenskräck 3: njut

Read Full Post »