Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kommunikation’

Nu är mitt examensarbete godkänt och klart. Här är det:  ”Nej alltså han förvandlades till en blomma” Eleverna tar ordet i klassrummet i utforskande samtal om varandras berättelser

Syftet med denna studie är att undersöka samtal som sker vid elevinitierade berättarstunder där elever berättar historier för varandra och eleverna ställer frågor till berättaren om innehållet i berättelsen. Forskningsfrågan är: Hur ser rollfördelningen ut i samtalen under berättarstunderna och vad har det för konsekvenser för elevernas kommunikation och interaktion? Studien skedde i en andraklass jag under perioder vistades i under vårterminen 2012. Insamlandet av materialet, i form av ljudinspelningar och observationsanteckningar, skedde under en sexveckorsperiod och består av 10 berättarstunder med sammanlagt 30 berättelser och efterföljande frågestunder. Eleverna berättade, oftast en och en, berättelser som de själva hade valt och förberett. När de hade berättat klart uppmanade jag klassen att ställa frågor till berättaren om innehållet och det är dessa samtal som undersökts i studien. Resultatet visar att rollfördelningen är icke-hierarkisk, som i ett samtal mellan vänner, vilket leder till att kommunikationen och interaktionen är dynamisk och varierande. Berättelsen som material skapar förutsättningar för alla att bidra då det inte finns något rätt och fel. Klasskamraterna, som vill förstå sin klasskamrats berättelse, ställer frågor där både berättaren och klassen hittar svar och samtalen är därför utforskande. Berättaren utmanas språkligt utifrån sin nuvarande nivå genom klasskamraternas frågor vilka i sin tur får stöd av läraren. Den dynamiska interaktionen och den språkliga utmaningen utifrån elevens kunskapsnivå tyder på att samtalen är språkutvecklande.

Nyckelord: berättande, flerstämmighet, språkutveckling, roller, kommunikation, interaktion

Read Full Post »

– Vi har det bra i klassen, säger eleverna. Inget bråk.

– Men på fritids bråkar vi och är elaka. Där är det inte alls bra i klassen.

– Varför är det så?, frågar läraren.

– Dom ser inte där [på fritids]. Här gör vi inte sånt för du tittar ju.

Read Full Post »

Idag har jag varit på mentorsträff. Det betyder att jag träffat den som från högskolans sida är kontaktperson och ansvarig för min verksamhetsförlagda del av min utbildning samt de andra studenter inom samma partnerområde med denna mentor. Detta dokument finns då alltid med (länk):

Lustigt nog kommenterade Anne-Marie Körling detta dokument (länk). Den innehåller många stora meningar om vad lärare gör och ska göra. Vissa som känns självklara och andra som känns mer fantastiska än rimliga. Exempelvis ser jag i en matris där högsta nivån förutsätter att studenten ”ser mönster i konfliktsituationer, är uppmärksam på maktstrukturer och försöker hitta långsiktigt hållbara lösningar som är giltiga i hela verksamheten.”

Puh! Jag försöker att läsa denna text så lite som möjligt innan min praktik. Det känns bara så omöjligt och onödigt med de där meningarna. Jag som har lätt att bli överambitiös får jobba hårt för att sänka kraven på mig själv. Då hjälper det inte mig att läsa detta. Jag som håller på och svamlar och fumlar och letar efter någon sorts yrkesroll måste vara snäll mot mig själv. Det har jag lärt mig under utbildningen. Det grundläggande, exempelvis att fånga eleverna den där första minuten, är sånt som jag övar på under praktiken. Och det är bra så.

Jag sätter upp konkreta mål, ibland med viss hjälp av min mentor, att arbeta mot för en termin. De är min sköld mot de stora meningarna. De är rimliga, hanterbara och skrivna av mig. De ger mig hopp och gör att jag slipper känna mig misslyckad hela tiden. De hjälper mig att se vad jag gjort istället för vad jag inte gjort.

Läraryrket är ett visst hantverk, ett görande, som är så otroligt komplext. Kanske det är därför meningarna blir så fantastiska i det lilla häftet. Efter praktiken kan jag läsa i häftet igen. Då brukar jag märka att jag nog gjort en del av det där som bara kändes så orimligt avancerat och krävande. Att det ska vara så svårt att beskriva det som en lärare gör.

Read Full Post »

– TYST!, skriker läraren.

Man kan tro att det måste vara tyst då. Men det betyder inte tyst. Det betyder att om man ska prata måste man göra det snyggt och smidigt. Diskret så att ingen störs. Men då tycker jag man kan säga det.

– SITT STILL!, skriker läraren.

Man kan tro att man då måste sitta helt stilla på sin stol. Men så är det inte. Bara man rör sig tyst så att ingen störs kan man röra sig ganska mycket. Men då tycker jag man kan säga det.

– SITT PÅ DIN PLATS! SKRÄPA INTE NER! GÖR SJÄLV! SPRING INTE!

Oj vad mycket regler som verkar enkla men egentligen är väldigt oklara och luddiga. Det är otydlighet i kommunikationen. Det tycker jag inte om. Den lilla jag som går i skolan hatar det. Hon tycker att vuxna kan säga vad dom menar om dom nu ska ha all den där vuxenmakten.

Read Full Post »

Jag välkomnas tillbaka till mitt gamla liv i Malmö med en rejäl bihåleinflammation. Så fick jag en urladdning och kan bara vila. Mina dagar fylls därför av huskurer och tv-serier. Idag smög sig dock en dokumentär in. Pangpangbröder (ligger ute till den 7 februari).

Den handlar om två tvillingbröder. Deras morbror filmar dem från att de är nio år gamla fram till att de blir nitton. Det känns som den perfekta filmen för att undersöka människors olika associationer. I början blir jag irriterad och vill ha den där berättarrösten som förklarar, binder ihop och översätter allt till en berättelse. Men så glömmer jag det och accepterar bilderna och att jag får tolka själv.

Filmen för mig att sväva ut i stora tankar. Jag känner igen mig i jämförandet syskon emellan. Sökandet efter en identitet. Ofta i kontrast mot ens syskon, för att de är närmast. Jag känner igen alla de där små ensamprojekten. Jag var mycket ensam som barn och mina föräldrar tyckte nog att jag skulle må bra av att vara mer med andra barn. Det tyckte nog jag med men jag var så kass på att umgås med andra så det blev så svårt allt det där.

Enligt en recension i SvD handlar det om handlar filmen delvis om manlighetens kris. Det ser inte jag. Jag ser samma mödosamma väg mot en egen person som alla människor går igenom. Visserligen bor de på landet och åker moppe. Det gjorde inte jag. Men de ställer samma frågor som jag ställde och fortfarande ställer. Vad ska du bli när du blir stor? Vad är en god människa? Vad är ett liv?

Read Full Post »

Jag fascineras av den lilla boken Konsten att berätta en historia. Jag vill hålla den nära mig. Det är en sån där bok som kommer att finnas kvar i mig. Vi möttes i precis rätt tillfälle.

Boken fångade mitt intresse i vårt gammelboksdoftande lilla skolbibliotek. Det var något med olika sorters berättandet som jag ville åt. Och det fick jag. I boken får man möta, författare, poeter, översättare, lurendrejare, sportjournalister, komiker, skådespelare, musiker, konstnärer, manusförfattare och krigsjournalister. Men det jag framför allt har fått från boken är inte olika sätt att berätta utan olika människor och deras sätt att leva. De har alla valt ett uttryckssätt som yrke och undersöker det på olika sätt.

Jag blir glad och inspirerad. De har låtit mig vara med i deras tankar en liten stund och jag är så tacksam för det.

De är alla engagerade i kommunikation och har gjort en mängd olika val utifrån vilka de är som personer. Det är viktigt för mig, just nu i alla fall, att söka modeller att jämföra mig med. Människor som rör sig inom de uttryckligen kommunikativa yrkena. De har något att säga mig fast jag vet inte riktigt vad. Folke Isaksson säger som tips till de som vill bli poeter men passar nog för de som vill bli människor (om man byter ut läs mot sök, titta, pröva, härma):

– Läs så mycket du kan! Det spelar ingen roll om man blir osjälvständig: det självständiga tränger fram så småningom.

Det finns ett sug i mig nu att möta öden, livshistorier och förslag på livsvägar. Jag samlar. Härmar. Prövar. Ställer mig bredvid den nya bekantskapen och funderar. Hur ser jag ut egentligen? Vi kanske är ganska lika?

Det finns ett visst spelrum just nu i mig. En fri och anpassningsbar våning som bara väntar på att bli möblerad. Då gäller det att passa på. Låta det vara lite tomt och läskigt för att ge plats åt något okänt. Kom in bara!

Read Full Post »

Under senaste dramapasset sa jag att vi skulle arbeta med fantasi. Det där ordet kom sedan och bet några av deltagarna i rumpan och sa:

– Jag är vääääldigt speciell. Och du har ju faktiskt ingen fantasi. Det är bara stooora artister och såna som inte är som du som har fantasi. Och förresten ska det kännas alldeles särskilt när man är fantasifull och det tror jag då inte att DU har känt!

Jag tror att det där ettriga lilla ordet ställde till det för en del och krånglade till det. Det var nog dumt av mig att släppa ordet löst och låta det få alla där vanliga missuppfattningarna med sig. Nej jag tror det hade varit bättre att använda andra ord som smakar mer vanligt och opretentiöst. Kanske att fantasin hade fått komma in på slutet som en förklaring på det vi gjorde. Eller inte.

Det finns några såna där stora ord som jag är kompis med men som kanske mina kursdeltagare kanske inte är lika tjenis med. Fantasi. Kreativitet. Konst. Teater.

Jag minns så väl den tiden då jag fruktade ordet teater (ca två år sedan) och hur allt blev svårt när ordet slank in i en instruktion till en övning. Men kanske det var just det att jag vande mig vid ordet och att det uttalades som gjorde att jag nu har en mer avslappnad relation till ordet.

Hur som helst är det dags för mig att fundera över hur jag använder de stora ordet så att de inte sätter hinder för mina deltagare.

Read Full Post »

Igår skrev jag om vilken njutning det är att träna på, studera och analysera den ordlösa kommunikation som finns inom dans. Jag såg kopplingar till drama, sång och ledarskap. Men jag glömde att ta upp den mest vardagliga och självklara koppling vilket är kopplingen till det talade ordet. Där finns allt det finstilta och svårfångade och vi alla gör det varje dag!

Små små nyanser visar oss vad samtalet egentligen handlar om och berättar det som orden inte kan rymma. Den kommunikation som människor med autism ofta har svårt att uppfatta och förstå.

I drama utgår jag ofta från det talade ordet och leker med nyanserna. I sången börjar jag mer och mer utgå från talet och försöker härma min frasering och betoning från talet. I dansen finns frasering och betoning med liksom i talet och idag upplevde jag att dansen drevs och styrdes av dessa komponenter. En annan dag känns andra delar mer drivande. Dansen och det talade ordet är komplexa och personliga. När jag hittar till något som känns naturligt eller ser någon annan göra det spritter det i alla delar av kroppen och de jublar unisont!

Read Full Post »

Jag har dansat hela dagen!

Vi fick  bland annat titta på varandra när vi dansade och märkte då att musiken låter olika beroende på vilket par du tittar på. Det ena paret får musiken att låta långsam och tung medan ett annat par får den att låta lätt och snabb. Men det allra roligaste var att se hur dansarnas personligheter syns i deras dans.

Kommunikationen är subtil och svårgreppbar med ord. Med symboler, bildspråk och poesi kan jag snudda vid helheten. De svårfångade kräver kreativitet och nytänkande för att låta sig fångas och jag njuter av utmaningen.

Jag tycker om att se att det är samma subtila kommunikation  jag arbetar med inom dansen som inom drama, sång och ledarskap. Och egentligen all kommunikation. Det är som att min själ gläds åt att det där komplexa synliggörs och analyseras.

Det är något kittlande. Kanske det är min kropp och själ som säger till mig att detta, DETTA! är det viktigaste, roligaste och mest spännande som finns. Detta skall du leka med. Hela ditt liv. Annars kommer jag sura så fruktansvärt mycket. Så egentligen har du inget val. Du måste helt enkelt göra det du vill. I alla fall nu när du fattat att du vill det.

Hur du än gör, vad du än gör, så kommer detta finnas med.

Bara så du vet. Sa jag till mig själv.

Read Full Post »

Rösten. Den avslöjar det du inte säger med orden liksom kroppen läcker ut viskningar om tankarna.

Framför allt till små barn blir kommunikationen mycket mer effektiv om du använder stora gester både i kropp och röst och lägger in känslor och själ i det du säger. På så sätt kan du prata med barn som inte förstår det språk du talar: tonläget och kroppsspråket berättar (till viss del) vad det handlar om.

Att träna på det icke-verbala

Jag försöker hitta mitt ledarskap på förskolan jag jobbar på och märker hur det är process som involverar hela kroppen men i synnerhet rösten. Allt måste hitta sin plats och sin stil, passas ihop med det andra och slutligen finna trygghet i att rösten, kroppen och tankarna funnit ett grundläge. Det är svårt.

Både nu, på mina praktikplatser och då jag varit springvikarie på olika skolor och förskolor har jag stött på ett fåtal lärare vars röster gnagt i mig. Inte för att de haft pipiga eller gnälliga röster utan för att det kändes falskt. Det var som att rösten inte hängde ihop med hela människan. Som att rösten var en pålagd Yrkesröst. Ofta har de låtit alltför käcka eller gullande. Inte för att man inte kan vara det. Men det måste stämma med personen i fråga. Det går bara att låtsas till en viss grad även fast man visserligen måste trycka undan många känslor när man arbetar. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, det där som gnager. Men jag vet att barnen märker mitt sökande och att jag inte kan köpa någon Yrkesröst och tro att det kan fungera i längden. Den måste jag skapa själv. Det gör mig trött. Det är ansträngande att skapa.

Read Full Post »

Older Posts »