Nu har skolan även börjat för mig. Det känns alltid lite konstigt att jag inte börjar samtidigt som alla andra elever som går i grundskolan, på gymnasiet eller på folkhögskola. Men nu är det äntligen så. Och ja, jag har längtat. Kanske mest längtat efter att inte jobba mer på det där slitiga stället där ingen äter ordentligt och allt är gnäll och jag ständigt är klibbigt svettig och känner mig krasslig. Åh vad jag har längtat efter att inte jobba skift mer utan leva ett vardag-helg-liv, sådär praktiskt och förutsägbart. Och visst, studentlivet är ju inte riktigt så strikt, jag kommer nog plugga på kvällar och helger också, precis som jag brukar. Men grunden är ändå vardagar åtta till fem. Åh vad min kropp tycker det är bra. Men även fast jag längtat så är det alltid svårt när höstterminen börjar. Jag känner mig rostig i huvudet och allmänt förvirrad. Hur var det nu man gjorde? Då är det skönt att träffa klasskamrater.
Men så börjar denna termin så hemskt konstigt. EN föreläsning, sen inget mer. Jo två seminarier och fyra handledningsträffar. På TIO veckor! Resten av tiden ska jag sitta själv och forska eller göra något som liknar forskning i alla fall. Jag ska nämligen skriva mitt examensarbete.
Jag är visserligen väl förberedd. Har allt mitt material klart och en tidigare c-uppsats i bagaget. Men ändå! Jag har inte alls landat i detta att transkribera i all oändlighet för att sedan analysera, leta teorier och skriva en 30 sidor lång uppsats. Jag kan bara inte koncentrera mig. Kroppen vill inte sitta still, öronen orkar inte lyssna en gång till på ännu en elevs tysta sluddrande tal, ögonen orkar inte titta på skärmen mer än några sekunder och hjärnan vill bara tänka på annat. Jag tänker på alla de elever som alltid känner såhär. Och alla trötta vuxna som anklagande säger ”Men koncentrera dig då!”
Jag klappar mig lugnt på huvudet och säger: ”Det är lugnt. Snart vänjer sig kroppen. Tills dess kommer det vara rätt så jobbigt och inte så mycket blir gjort. Men det löser sig. ” Jag känner mig själv och vet att jag kommer komma in i min vanliga disciplin och fokus tids nog. Jag tänker på alla de elever som inte känner så. Som vet att de inte kommer kunna fokusera. Eller som kan men inte har någon aning om hur det går till. Det är tufft och då är det skönt om omgivningen är förstående.