Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘konsert’

Efter julkonserten

På tisdag och onsdag hade vi den stora julkonserten. Efter konserten på onsdag firade vi en aning jag blev rejält påverkad av den ytterst blygsamma mängd alkohol jag då intog. Det talar för att min kropp var rätt så utmattad.

Igår och idag har min kropp med ännu större tydlighet kommunicerat detta till mig. Vi har egentligen inte gjort särskilt mycket vettigt eller ansträngande i skolan dessa dagar men ändå har jag varit så otroligt trött. Och det verkar inte spela någon roll hur mycket jag sover. Jag är trött ändå. Det kan vara bra att påminna mig själv om detta inför framtiden: en konsert kan leda till absurd trötthet, men det går över.

Det har strosat förbi några elaka tankar och jag har hälsat artigt på dem. Då har de inte trivts. De vill inte få så mycket uppmärksamhet, inte på det sättet. De vill smyga in och liksom flyta ut över allt och försiktigt ta över kroppen. När de hälsas vid dörren och tvingas få en tydlig kontur tappar de stinget och vänder tillbaka som små avslöjade och besvikna busfrön.

Read Full Post »

Julkonserten

Idag drog vi av den första konserten med publik bestående av tre mellanstadieklasser. Imorgon är publiken de andra på skolan, bybor och några föräldrar. Det ska bli spännande.

Det gick bra. Jag var inte så hemskt nervös med det kom ändå några idiottankar smygande. Hej, sa jag till dem. Då tappade de lite av sin glöd. Jag kunde njuta lite grann. Det kändes tryggt att veta hur jag fungerar och nästan som en lättnad när de där tankarna kom. För då kändes det som vanligt och jag blev redo.

Svensk folkmusik kan vara så mycket. På denna konsert var det mycket stjärnor, födslar, mornar, kvällar, mörker, kyla, sol och gudar. Det fick mig att tänka på andra ämnen som är välbekanta inom den svenska folkmusiken.

Read Full Post »

Dagen innan

Det är dagen innan konserten. Hela dagen har vi satt ljud och ljus på den gamla biografen där konserten ska äga rum. Nu måste allt sitta. Och nu är det för sent att ändra på något. Det är skönt.

Jag går hem och prövar min konsertstass och är inte riktigt nöjd. Det är dags att uppgradera attributen på min scenpersonlighet. Nu vågar jag vara riktigt finklädd på scen för så bra är jag nu. Men tyvärr är det svårt att ordna i en håla. Det får duga med den gamla trasan.

Dansskorna ska på i alla fall. Då går det bra. Då sätter sig gunget. Då känner jag mig erfaren och pålitlig. En sån där som alltid improviserar något snyggt när man glömmer en ton eller ett ord. Det är något med de där skorna. De är ett par aningen för stora damskor som är slitna och mjuka. De har en låg klack, så att jag kommer upp lite men ändå kan gå normalt och tryggt gunga med marken som vän.

Min lärare sa till en elev att ”du har en för liten kostym, du ska ta på dig den stora”. Ibland tar jag på mig den lilla kostymen och tror att jag är ingenting. Men med de där skorna på är det svårt att tänka sådana tankar. De kräver en självklarhet i hållning, gångstil, dans, tal och sång, annars börjar de skava. De gjorde det i början men nu sitter de som en smäck. Det kan ta ett tag att vänja sig vid nya skor.

Read Full Post »

Under hösten har jag följt mina klasskamraters utveckling och fått höra många många små konserter med dem. Då har jag fått träna på att vara en positiv och uppskattande publik. Jag skrev om saken här. Först nu förstår jag att den inställning jag då fick till mina klasskamraters sång är samma inställning jag måste ha till min egen sång när det är skarpt läge. Under övningspassen måste jag vara realistisk och öva på det som är svårt, fundera om jag kan låten tillräckligt bra och så vidare. Men på konsert är det för sent för sånt och då behöver jag vara en bra publik till mig själv.

När jag är publik vill jag att den som uppträder ska utstråla säkerhet. Det behöver inte betyda att personen inte är nervös. Men kroppsspråket måste säga: Jag klarar det här. Jag har koll. Annars blir jag som publik orolig och osäker. Som publik vill jag att den som uppträder ska ha en nonchalant inställning till sina egna misstag. Jag vill inte se en rynkad panna eller höra en liten svordom. Musiken är ett flöde som inte får avbrytas av att artisten blir besviken på sig själv. Om du glömmer ett ord fyller jag i det i mitt huvud. Om en ton blir fel ändrar jag den i mig eller upptäcker hur snygg melodin blev i denna variant. När jag lyssnar hör jag helheten. Detaljer hör jag visserligen också, men inte på samma sätt som en självkritisk sångare. Helheten vinner alltid över detaljerna!

När jag tränar på en låt som jag vet att jag kanske kommer sjunga fel på eller glömma text på brukar jag förbereda mig på det. Om jag sjunger fel ton där, spelar det då någon roll? Om nej, ja då är det bara att fortsätta. Om ja, så kanske jag kan lyssna på kompet eller klinka på pianot eller vinka upp min nödhjälpsperson som sjunger med mig en fras. Om jag känner att all text är borta trallar jag en stund tills texten kommer tillbaka. Eller tar en paus. Eller upprepar tidigare text. Eller hittar på egen. För det viktiga är helheten!  Musiken för mig måste vara i ett flöde, ett sammanhang, som en känslovåg och därför satsar jag hellre på att bygga vågen med improviserade delar än att försöka stanna den och börja om från början. Det kan man i och för sig också göra om det känns nödvändigt. Men då ska det verkligen gå illa. För att sen kunna göra om det bättre är det viktigt att vänta in hjärnan så att jag verkligen är i vågen när jag börjar om.

När jag har konsert försöker jag beskriva vad som händer utan att värdera. Om jag börjar tänka: ”Men åh vad fult jag sjöng”, är det så lätt att fastna i den tanken och alla de känslor som den för med sig att jag plötsligt står och utstrålar ångest till publiken. Nej jag kan tillåta mig att tänka: ”Det var inte riktigt de tonerna jag hade tänkt mig”, men inget mer. Den tanken får inte utvecklas utan fokuset måste genast tillbaka till flödet och musiken. Det är precis samma tänk som när jag spelar teater. Vad som än händer på scenen måste jag vara kvar i rollen. Jag kan inte gå ur min roll och förbanna att jag snubblade nu när det är premiär och jag ändå har övat på det här så många gånger! Om jag ska förbanna och uttrycka något måste det vara i rollen. Detsamma gäller när jag sjunger. Jag måste vara i musiken, vad som än händer. När jag sjunger brukar jag också tänka som att jag är i en roll av något slag. Innan konserten har jag tänkt ut en hel värld runt låten och vad den betyder för mig. Det är en scen som utspelar sig i mig och som jag berättar genom sången. Då kan jag ju inte plötsligt hoppa ur den och irritera mig på att jag uttalade en del av berättelsen på att oväntat sätt.

The show must go on.

Efter konserten kan jag tillåta mig att värdera mer men det första jag ska göra är att svara på frågan: Vad är jag mest nöjd med? Och det ska jag sen suga på ett tag. Om det sedan kommer andra känslor och tankar får de komma men det behandlar jag i nästa del i serien.

Läs även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Bota scenskräck 3: njut

Read Full Post »

Hej övningskaos!

Min lärare sa i början av kursen, tillsammans med många andra kloka instruktioner, att man kan öva för mycket. Rösten behöver minst en tyst timme om dagen. Sammanhängande. Då man varken pratar eller sjunger. Hittills har det inte varit några problem att hitta en timme att göra något tyst. Men nu börjar det bli krångligt.

Om en vecka har vi julkonsert. Imorgon en mindre konsert samt trall till dans, på fredag en mindre konsert. På måndag lussetåg. Det är kaos. Alla repar med varandra i olika grupper inför konserterna och det är svårt att organisera. Vissa populära sångare och musiker är med på väldigt många låtar och det är en ständigt dragkamp om dem.

Låttexter, arrangemangsidéer och ständigt ändrade övningstider snurrar i huvudet. Runt runt. Alla har plötsligt blivit enormt glömska av allt viktigt som händer. Känslorna rör sig snabbt från övertrött fnissig i pauserna mellan repen till superfokuserad under övningspassen till sur som en femåring över att ensemblen har dubbelbokat sig.

Det har nog aldrig varit så skönt med ett Friskispass som idag.

Read Full Post »

För att hitta till en avspänd hållning, en fyllig klang och ett samspel mellan röst och känsla har jag hittat några knep att ta till.

Jag har lätt att tänka alldeles för mycket på att min sång ska låta fint. Från tiden då jag var med i en avancerad kör har jag lärt mig att det ska vara spikrent och perfekt på alla sätt. De tankarna hindrar mig från att använda hela min röst och att sjunga uttrycksfullt och intressant. Har du någonsin hört en konsert där allt var rent, där alla sjöng varje ton rätt och där inget oförutsägbart och nytt hände?, frågade min lärare mig.

I övningsrummet kan man slipa teknik och peta i små små saker för att förändra sitt sätt att sjunga. Men på konsert funkar det inte att tänka på teknik. Jo kanske en liten grej. Men det går liksom inte att lära något nytt på konserten. Jag har svårt att alls tänka på teknik när jag har konsert. Då blir det lätt stelt och tråkigt.

Det jag försöker tänka på är att njuta. Att låta mig fyllas av tonerna. Känna vibrationerna i kroppen. Låta rösten dansa igenom musiken och dras med av rytmen.

Rytmen har blivit mer och mer viktig i min sång. Den hjälper mig att vara i musiken. Som att musiken är en levande varelse med ett bultande hjärta: pulsen.

Jag försöker tänka att musiken är min leksak som jag leker med. Det råkar också vara några som tittar och lyssnar just nu när jag leker med musiken. De spelar också sina roller i leken och ger mig energi i leken med sin uppmärksamhet. På något sätt är publiken med i leken men ändå inte. Jag har en bubbla omkring mig som de inte kan komma in i. Det är en bra bubbla. En njutningsbubbla.

Se även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Read Full Post »

När jag ska sjunga för någon blir jag nervös. Då fungerar min hjärna inte särskilt bra. Därför måste jag ha övat på det jag ska sjunga väldigt väldigt mycket. Så mycket att det liksom sitter kvar där fastän hjärnan inte riktigt är med.

När sången väl sitter säkert börjar jag föreställa mig hur det är när jag har konserten. Jag ser hur det ser ut. Jag ser hur många människor det är där. Alla blickar riktas mot mig. Jag blir skakig, hjärtat bultar och svetten rinner. Och så tar jag första ton och kör hela låten trots nerverna. Jag får applåder, bockar och lämnar scenen. Många många gånger ser jag den sekvensen i mitt huvud och efter ett tag är jag van vid den. Jag vet vad jag ska göra.

Det är viktigt att jag föreställer mig att jag är nervös, annars hjälper inte det mentala övandet någonting. När jag övade mentalt och inte blev nervös i övandet blev jag alldeles förskräckt och överrumplad vid konserttillfället. Det här har jag inte övat!, tänkte jag. Jag ska ju inte bli nervös!, skrek jag inombords och blev ännu mer nervös över att jag var nervös.

Det är ingen idé att öva på orealistiska situationer. Helst vill jag ju sjunga bäst på konsert men som det är nu sjunger jag aldrig lika bra på konsert som när jag sjunger själv. Därför tränar jag på att stå ut med det.

Jag börjar förstå nu vad det är jag kan och inte kan påverka. Pulsen tar ganska lång tid att få ner. Därför får jag le åt den höga pulsen och krama om den istället för att förfasa mig. Detsamma gäller svetten och blodet som lätt stiger upp i ansiktet. Även de kalla händerna och skakiga knäna och det lilla darret på tonen. Jag kan påverka min hållning, andning och alla muskler som används till sång. Jag kan fortfarande sjunga med mycket känsla. Jag kan sjunga snabbt, långsamt, starkt och svagt. Det är väldigt mycket jag kan påverka fast kroppen sänder ut paniksignaler. Det krävs en del träning för att ignorera de där röda blinkande lamporna. Men det går.

Ibland när jag sjunger, själv eller på konsert, hamnar jag i det som kallas flow. Det är lite som ett annat livstillstånd där hjärnan slår på en annan växel. Den där logiska kontrollnissen är avstängd och allt flyter på Känslan. Och då vet jag inte riktigt vad som kan hända. Kanske jag improviserar fram en ny melodi, lägger till lite text eller bara drar lite extra på en ton. Jag tränar på att det kan hända i mina mentala konserter. Och efter säger kontrollnissen: Vad fan hände där? Jag måste vara beredd på det så att jag inte blir förskräckt av det.

Den mentala förberedelsen handlar till största delen om att skapa en realistisk bild av konserten.

Se även: Bota scenskräck 1: upprepning

Read Full Post »

Older Posts »