Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krav’

Det är så mycket väntan i skolan. Jag funderar mycket på vad eleverna ska göra då. Där jag är nu tycker lärarna att eleverna är pratiga och stökiga. När de väntar ska de vara tysta och lugna. Till exempel när det ska vara samling på fritids och alla inte kommit ännu. Fröken säger tyst, lugn, vi ska ha samling nu faktiskt! Men så dröjer det ändå några minuter till innan alla satt sig så vad var det för meningen med att vara så himla tyst? Samma sak har jag sett i en del klassrum där läraren inte är helt förberedd utan går och hämtar nåt och blir så arg för att eleverna börjar prata.

Jag tänker på hur vi skulle ha gjort med vuxna. Skulle vi tvinga alla som ska på det eller detta mötet att sitta helt knäpptysta innan alla ens har kommit? Nej vi pratar alla tills det är dags att börja. Då tystnar vi. Jag förstår inte riktigt detta ständiga hyschandet. Och så måste man sitta still också.

Det blir liksom så onödigt att ens lyssna på frökens tillsägningar då det ändå inte ska börja ännu. Så skulle jag i alla fall tänkt som barn. Att fröken liksom tappar sin trovärdighet när det inte finns någon mening med att vara tyst.

Men det kanske handlar något om det där med olika lägen. Att barn lätt kan gå igång och bli väldigt livliga och sen har svårt att lugna ner sig. Jag vet inte. Kanske jag förstår detta system när jag jobbat ett tag. Men nu verkar det bara hemskt korkat.

Jag tänker att den tid vi är med barnen ska vara effektiv. Vi ska vara förberedda och göra vettiga saker med barnen. Den tiden är så otroligt viktig och vi får inte slarva bort den och dessutom skylla all förlorad tid på att barnen pratar.

Nej jag vill hellre att det ska vara som i en del av de klassrum jag besökt där lärarna försöker öva barnen i att läsa situationer. Så att barnen själva kan lista ut när det är okej att småprata lite och när man direkt måste bli heltyst. Då blir barnen medvetna både om sig själva och vad som händer omkring dem. Det tror jag på!

Annonser

Read Full Post »

Det här med att himla med ögonen inför eleverna när de enligt läraren pratar för mycket. Och söker ögonkontakt med mig, vikarien, för att ha någon att sucka med. Någon att dela sin vuxna överlägsna missnöjdhet.

Det är inte okej. Jag kan förstå att det kan bli så, att man fastnar i gnällträsket och tröttnar på att det är väldigt väldigt svårt att vara tyst och sitta still och att jag som lärare måste ha väldigt stort tålamod. Men det gör det inte okej. Det är att gå ut ur det tillsammansskap vi skapar i klassrummet: lärare och elever. Eleverna blir ensamma, utlämnade, bedömda och dömda.

Det gör mig ledsen. Jag försöker undvika hennes blickar. Barnen sitter med sänkta huvuden.

Hård och strikt behöver inte vara respektlös och nedlåtande. Det måste finnas andra sätt.

Read Full Post »

I torsdags gjorde jag ett framträdande som ledde till att jag mådde ganska dåligt (läs inlägget här). När jag senare analyserat mina reaktioner har jag förstått att jag på ett sätt färdades bakåt i tiden.

Mot en mycket sämre rustad människa med dålig självkänsla och orimligt höga krav på sig själv. En som är ohyggligt rädd för att misslyckas men på grund av de orealistiska kraven ständigt gör det. En som har fullt upp med att parera striderna inom sig och vill vara perfekt. Det är Prestationsprinsessan. Jag har tidigare skrivit om henne här.

Det är en riktig jävel som har smugit in i mig och det tar kraft och tid att bli av med henne. Jag hukar under hennes svador och förklaringar till allt som händer omkring mig och förundras över att jag har kunnat leva så mycket närmre henne tidigare. Jag förstår att jag aldrig helt kommer slippa denna självömkande, självcentrerade och samtidigt självutplånande och överkänsliga varelse men jag gör allt vad jag kan för att mota ut henne ur mitt hjärta.

Jag skriker åt henne att: Jag vill vara en människa! Jag vill ha plats att leva och pröva och leka! Och jag tänker kräva den platsen!

Visst, svarar hon överlägset. Jag väntar här så länge då.

Read Full Post »