Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kropp’

Nu har skolan även börjat för mig. Det känns alltid lite konstigt att jag inte börjar samtidigt som alla andra elever som går i grundskolan, på gymnasiet eller på folkhögskola. Men nu är det äntligen så. Och ja, jag har längtat. Kanske mest längtat efter att inte jobba mer på det där slitiga stället där ingen äter ordentligt och allt är gnäll och jag ständigt är klibbigt svettig och känner mig krasslig. Åh vad jag har längtat efter att inte jobba skift mer utan leva ett vardag-helg-liv, sådär praktiskt och förutsägbart. Och visst, studentlivet är ju inte riktigt så strikt, jag kommer nog plugga på kvällar och helger också, precis som jag brukar. Men grunden är ändå vardagar åtta till fem. Åh vad min kropp tycker det är bra. Men även fast jag längtat så är det alltid svårt när höstterminen börjar. Jag känner mig rostig i huvudet och allmänt förvirrad. Hur var det nu man gjorde? Då är det skönt att träffa klasskamrater.

Men så börjar denna termin så hemskt konstigt. EN föreläsning, sen inget mer. Jo två seminarier och fyra handledningsträffar. På TIO veckor! Resten av tiden ska jag sitta själv och forska eller göra något som liknar forskning i alla fall. Jag ska nämligen skriva mitt examensarbete.

Jag är visserligen väl förberedd. Har allt mitt material klart och en tidigare c-uppsats i bagaget. Men ändå! Jag har inte alls landat i detta att transkribera i all oändlighet för att sedan analysera, leta teorier och skriva en 30 sidor lång uppsats. Jag kan bara inte koncentrera mig. Kroppen vill inte sitta still, öronen orkar inte lyssna en gång till på ännu en elevs tysta sluddrande tal, ögonen orkar inte titta på skärmen mer än några sekunder och hjärnan vill bara tänka på annat. Jag tänker på alla de elever som alltid känner såhär. Och alla trötta vuxna som anklagande säger ”Men koncentrera dig då!”

Jag klappar mig lugnt på huvudet och säger: ”Det är lugnt. Snart vänjer sig kroppen. Tills dess kommer det vara rätt så jobbigt och inte så mycket blir gjort. Men det löser sig. ” Jag känner mig själv och vet att jag kommer komma in i min vanliga disciplin och fokus tids nog. Jag tänker på alla de elever som inte känner så. Som vet att de inte kommer kunna fokusera. Eller som kan men inte har någon aning om hur det går till. Det är tufft och då är det skönt om omgivningen är förstående.

Annonser

Read Full Post »

På högskolan uppmuntrade vår lärare oss att visa med kroppen. Men oj vad jobbigt. Ingen ville. Utom jag då. Jag gick glatt fram och tog jobbet som jorden. Efter en stunds pressad tystad lyckades jag rekrytera en sol och en måne. Vi snurrade och lutade och prövade olika sätt att visa på sambanden. En annan lektion jobbade vi med vatten och dess former. EN modig grupp hade försökt dramatisera de olika faserna. Men vågade bara visa om de fick vara tillsammans med sina kompisar.

Idag var jag hos en fjärdeklass. Där ville alla vara solar, månar och jordar. Det var bara kul kul kul.

Vad har hänt med alla dessa vuxna som är så obekväma med att visa saker med kroppen? Eller är det just lärarstudenter som generellt sett är sådana som inte gillar sånt? Eller kan det vara ett svenskt fenomen? Europeiskt? Eller mänskligt?

NEJ det tror jag inte är möjligt! För barnen är det så naturligt. Kroppen är till för att användas. Jag tror att det är något som händer i vuxenskapet som gör kroppen mindre tillgänglig. Den blir ett nyttigt arbetsredskap. Ett varumärke. Och så är det den där sexualiteten. För barnen verkar kroppen mer självklar. Mer förbunden med huvudet. Mer närvarande. Mindre bedömd. Vi vuxna kan lära oss av det sättet att använda sin kropp.

Read Full Post »

Lotta Juhlin skriver i Den goda kommunikationen att:

Rösten är bron mellan själ och kropp. En människas personlighet speglar sig i rösten. Hennes sätt att vara avslöjas i rösten. Det innebär att om man anmärker på någons röst, känner den personen sig sårad och tar det som en anmärkning på sitt sätt att vara. Därför blir anpassningen till en ny röstteknik inte bara en fråga om att ändra sin röst. Det handlar snarare om att ändra hela sitt beteende.

Detta gäller självklart både tal- och sångröst. Talrösten är dock något som alla använder dagligen i kommunikation med andra människor. Det är inte lika vanligt i dagens samhälle att använda sång som ett sätt att kommunicera i vardagen. Därför tror jag att det är lättare att fila på sångrösten. Ungefär som att träna sina muskler för att kunna hoppa på en bock eller springa efter en boll. Men det är fortfarande jag och mitt uttryck.

Det är spännande att jämföra med de som spelar fiol på skolan. Deras instrument ser ganska lika ut. De har i och för sig väldigt olika klang och utövarna har olika kroppar som skapar olika förutsättningar för att spela på fiolen. Men instrumentet är avtagbart från deras kroppar. Det går också att se vad de gör med fiolen.

När det gäller sång är det krångligare. Hela kroppen är instrumentet: strängar, stråke, harts, resonanslåda, armen som håller upp stråken, hakan som håller fast instrumentet osv. Allt finns inuti och det mesta av arbetet syns inte på utsidan. Det hörs dock vad för arbete som försiggår där inne men det krävs en tränad pedagog för att veta i vilken ände man ska börja för att förändra rösten. Exempelvis har jag haft problem med spända käkar som omöjliggör en stor klang där hela kroppen är med. Då kan det bero på hållning som kan bero på otränade muskler, överspända muskler, självbild som ger en ohälsosam hållning, förväntningar som gör att jag inte kan slappna av, en livsstil som är stressig, något själsligt problem som hålls i schack av en spänning i kroppen osv. Det kan bero på andningen som kan härledas av felaktigt använda muskler, en önskan att inte visa runda magen, spänningar i kroppen, oro och nervositet, dålig hållning osv. Vart ska man då börja att peta?

När vi hade en logonom som gästlärare arbetade hon mycket med hållning men hon tvingade aldrig på någon en förändrad hållning. Hon sa att det är viktigt att man själv känner sig redo att förändra sin hållning. För personliga råd lät hon därför oss komma till henne och inte tvärtom. Det är krångliga saker det här med röst och kropp och det kan hända att man hamnar i lägen man inte var beredd på och inte är redo att hantera.Vägledningen måste därför ske varsamt och inkännande. Den lärande måste även våga vara öppen och acceptera vad som händer för att det ska ske någon förändring. Du kan aldrig tvingas att ändra ditt beteende.

När du väl är sugen på att förändra kan det vara bra att vara medveten om vilket stort jobb du faktiskt gör och att det kan leda till en hel del dramatik i känslorna  (säger jag till mig själv). Det är en del av läroprocessen.

Read Full Post »

Igår tog jag ett litet steg framåt i utvecklingen av mitt sätt att använda min röst. Det skedde enligt samma mönster som alltid. Jag fick samma råd som vanligt: hållning, andning, avspänning, njuta, gunga. Ändå hände något som inte hänt innan. Jag hittade mitt gung, min hållning och avspänningen, andningen blev lugn och jag kunde njuta.

Det handlar om tålamod. Att försöka om och om igen. Att tro på att jag kan förändra mig och utvecklas. Att alltid leta efter det där som jag söker efter fastän jag redan har gjort det så många gånger.

Det hjälper att vara in en grupp med människor som alla söker och hoppas och tror på att de kan bli bättre. Det är så fruktansvärt svårt att lära om kroppen. Den vill så gärna göra som vanligt.

Varje dag försöker jag hitta en balans där rätt muskler jobbar medan resten är avspända. Oftast känns det som att ingenting händer. Men ibland kommer belöningen. Som igår. Det är viktigt att minnas att det ligger mycket bakom de där framstegen och att inte bara minnas att det plötsligt hände. Det hände för att jag har jobbat väldigt länge med detta. Varje dag sedan mitten av augusti har jag kämpat med denna kropp.

Denna läroprocess må jag minnas. Och fortsätta med resten av mitt liv.

Read Full Post »

Stackars lilla uppsatsen blev visst lite baktung. Huvudet, magen och hjärtat var välmående och välbalanserade men den hade fått en vattnig och utbuktande puckelrygg och armar, ben och näsa var alldeles förkrymta och outvecklade.

En smärtsam process började där ryggen beskars och tappades på vatten. Vissa delar identifierades som små ryggsäckar som i själva verket skulle vara bilagor och andra var helt enkelt alldeles för utblandade med för många ord.

När ryggen hade balanserats fick ben, armar och näsa plats att växa och plötsligt blev konturerna avsevärt tydligare. Den började bli vacker och framåtsträvande. Snart reser den sig upp och går. Jag undrar vart den går.

Read Full Post »

Sommarkroppar

Var nyligen på Ribersborgs Kallbadhus i Malmö. Av någon anledning blir jag lycklig av att se nakna kvinnor i stora mängder (har inte sett så stora mängder nakna män samlade). När jag är och badar i simhallen älskar jag att tjuvkika på de andra kvinnornas kroppar i duschen och förundras över mångfalden. Speciellt gillar jag att se de gamla rynkiga tanterna som inte verkar ett dugg obekväma med att visa sina härdade kroppar. Jag blir glad av att se de ständiga avvikelserna från normen om kvinnokroppen. Erotiska, vackra, fula, tjocka, spinkiga kroppar som inte ser ut som de kvinnokroppar jag ser i media. Det är befriande.

Men på Kallbadhuset, där ligger de uppradade som sälar på de fina trädäcken. Det finns ännu mer tid och möjlighet att verkligen titta på dessa skapelser och pränta in det i minnet: majoriteten av kvinnorna ser inte ut som modeller. Men det betyder inte att de är fula. En del är det.

Som osäker tonåring med orimliga krav på min stackars kropp kände jag hur pressen minskade en aning i duschen i simhallen. Jag vet inte om det funkar på alla men jag tror ändå att unga flickor i allmänhet skulle må bra av att få se en annan bild av kvinnokroppen. Om inte annat som en lektion i biologi och anatomi. Dock skulle de behöva få se män också, lite svårare att ordna…

Något som också gett mig en annan syn på kroppen är att måla/rita kroki. Att rita kroki är att rita av en nakenmodell, ofta snabbt och skissartat. När jag ritar kroki är de tjocka kvinnorna mina favoriter, gärna med en fläta också. Ibland när jag träffar människor kan jag ibland tänka ”åh vad jag skulle vilja rita av dig naken!”. Dock är det sällan läge att säga det… Kroppen är ett så fantastiskt motiv. Det finns så mycket vinklar och vrår och huden kan ha alla färger i sig, allt beroende på ljuset.

Read Full Post »