Tvättar, bloggar, pluggar, äter frukost och minns gårdagen med ett leende på läpparna. Jag fick nämligen bekräftelse!
Det började med att min lärare i början av kursen frågade oss, i halvklass hur vi ställde oss till kursen, hur det kändes osv. Alla fick tala och alla blev lyssnade på av både läraren och studenterna. Ibland svarade hon med ord, ibland med en bekräftande blick. När vi pratat om olika inriktningar inom pedagogiskt drama har vi också fått berätta för henne och gruppen vad som spontant intresserar och attraherar oss mest. Då fick vi börja med att prata två och två.
Igår frågade hon oss vad vi brottas med i kursen och i litteraturen. Det var otroligt spännande att höra vad alla andra tänkte på, vad de tyckte var svårt och lätt och fantastiskt hur alla vågade öppna sig! Läraren spann vidare på vissa saker som hon tyckte behövde lyftas. Men det bästa bästa för mig var förstås att JAG fick prata om vad jag tänker och känner. Och alla lyssnade! Jag berättade om att jag lider av duktighetssyndromet vilket gör att jag i dramaövningarna har väldigt nära till att bedöma vad jag och andra gör i termerna bra och dåligt. Det ledde till en lång och stundvis hetsig diskussion om bekräftelse. Jag tänkte på Jesper Juuls tankar och sågning av vuxnas vanliga sätt att bedöma och säga att saker är bra och att man är duktig då barn visar saker. Det är det jag är van vid men vet också att det inte fungerar. Jag blir inte nöjd! Det är så ointressant att få höra hur duktig jag är. Igår fick jag den bekräftelse jag vill ha. Det handlar om att bli sedd och uppskattat för att jag är jag. Inte för att jag är så sjukt unik men det finns nog ingen som är precis som jag och som upplevt precis samma saker. Därför är det intressant att höra vad jag har att säga. Eller se vad jag hittar på i dramasalen.
Bekräftelse hjälper mig att se mig själv och stå i vinden
Jag tänker att ett såna här samtala skulle jag velat ha i alla mina kurser. Kanske jag har haft det, men i så fall blev det inte lika bra. Vad är det då som krävs för att det ska bli som jag vill, öppet och lagom personligt? Det krävs att läraren har skapat en relation till varje elev och att alla känner sig trygga i gruppen vilket nog kräver att alla elever känner varandra ganska bra. Så har det inte varit i alla kurser. Det kräver en undervisning där alla eleverna är delaktiga och där elevernas kunskaper är viktiga och ANVÄNDS. Jag kände en sån tillfredställelse när jag fick ta in min personliga tolkning och upplevelser av kursen och litteraturen och resonera kring det. Jag förstod mer var jag är och såg mer var alla andra är. Vi kunskapade.
Alla var väldigt positiva till kursen och jag tänker på kurser som min gamla klass var ganska missnöjda med. Om vi hade haft liknande samtal tror jag att det hade kunnat bli så mycket bättre. Men vi måste bjudas in. Läraren måste visa att det finns tid för att lyssna på studenter. Det är viktigt. Så har det inte alltid känts. Och jag är ledsen för det. Men glad att jag upptäckte det!
Read Full Post »
