Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lära’

För lärarstudenter och nya lärare finns nu en alldeles egen chatt på Twitter! Den heter #nlchatt och sker varje tisdag 20-21. Tyvärr kan inte jag vara med som så gärna vill men du, kära lärarstudent eller nya lärare, kanske kan och vill delta!

Efter gårdagens allra första chatt startades även en Facebook-grupp som du hittar här.

Jag tycker att det är toppen toppen! Jag har saknat det och känt behov av det och nu finns det! Tack  Oscar för initiativet!

Annonser

Read Full Post »

Gunilla Molloy skriver i sin bok När pojkar läser och skriver (2007:47):

Min erfarenhet är att alltför mycket i skolan går för fort i den betydelse att kanske både lärare och elever förväntar sig att lärande är ett snabbt skeende.

Ofta tänker jag på detta när jag undervisar. Jag vill så gärna ha resultat eller i alla fall någon slags tydlig information. Vill veta om det hände något, om de lärde sig något, om det var bra? Och jag vill lära mig nu nu nu hur man är en bra lärare! Kan inte riktigt, på ett känslomässigt plan, att det kräver mycket träning. Att det tar lång tid.

Snart är dagen slut, praktiken slut eller projektet slut. Och ska det redovisas vad jag lärt mig. Vad eleverna lärt sig. Alltid så korta perspektiv.

Det blir lite konstigt när man säger sådär. Vad man lärt sig. Det låter så definitivt och som att det är slut, färdigt, statiskt. Det är väl därför vi envisas med att prata om utveckling och läroprocesser på högskolan. Det är rätt krångligt, dynamiskt och mångfacetterat detta med att lära sig.

Men åh vad jag längtar efter de långa relationerna.

Att få träffa mina elever så många gånger att jag liksom tycker mig förstå alla mina elever. Då vi hinner pröva många många olika saker tillsammans. Då det vi kan se de där långsamma förändringarna. Då jag kan vara lugn i det att vissa saker tar lång tid.

Read Full Post »

Dela med dans

På folkhögskola delar man med sig. Idag är det dansdag för hela skolan, inte bara musikkurserna. Vi musikare har haft egna dansdagar och övat mycket på detta så vi får vara duktiga och dansa med de som inte dansar varje vecka. Det är väldigt roligt!

Andra dagar under terminen har anordnats av de andra kurserna och vi musiker har fått bli guidade av dem. Då känns deras världar inte så oförståelig och deras kunskaper så ouppnåeliga. Vyerna vidgas lite. Och så lär vi känna varandra. Nu har jag dansat nära nära med flera på skolan som jag knappt pratat med, någon som jag brukar irritera mig på och en som jag tycker är lite för cool för att våga närma mig.

Men bäst av allt: jag fick hjälpa några att ta de där sista stegen för att fatta grundkonceptet i en viss dans. Jag fick dela glädjen i att lära sig tillsammans!

Read Full Post »

I och med mitt jobb på en förskola passar jag på att läsa om Lpfö98 och gläds åt synen på barnet som själva basen för allt lärande på förskolan. Jag blir alldeles varm inombords av kunskapssynen som är vid och inte begränsas till faktainlärning. Lära och skapa står nära varandra och håller varandra i handen.

Förskolan ska ge barnen stöd i att utveckla en positiv uppfattning om sig själva som lärande och skapande individer.

Detta vill jag se mer av i skolan. Barnets eller elevens uppfattning om sig själv har stor betydelse för dess lärande. Och skapande. I Lpfö98 ser jag levande, nyfikna och aktiva barn som möts av en omslutande, tillåtande och utmanande verksamhet.

Arbetslaget ska ta vara på barns vetgirighet, vilja och lust att lära samt stärka barns tillit till den egna förmågan.

Hela dagarna ser jag barnens vetgirighet och känner mig hedrad och upplyft av att få möta dem i sitt sökande efter förklaringarna, livet och sig själva. Jag ser i Lpfö98 kunskapscentret skolan som erbjuder men sällan tvingar. Utmanar. Lockar. Ger möjligheter.

Förskolan ska sträva efter att varje barn tillägnar sig och nyanserar innebörden i begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld.

Meningen ovan skulle lika gärna kunna handla om min lärarutbildning. Eller kanske all utbildning? Det är vackert och stort. Det visar på förskolans stora vikt och ansvar. Det gör mig glad.

Read Full Post »

Uppsatsen är inlämnad för sista gången (förhoppningsvis!) och det känns vemodigt. Å ena sidan är jag så trött på att korrekturläsa och rädd för hur de kritiska korrekturglasögonen får mig att såga det mesta att jag gärna slänger ifrån mig textmassan, å andra sidan vill jag hålla kvar den i min famn. Min uppsats. Inte ska väl någon annan titta på henne. Jag vill inte. Hon är min. Det är mitt barn som jag följt och utvecklat under hela hennes uppväxt. Det kan inte vara sant att hon ska flytta ut och börja umgås med andra.

Plötsligt upptäcker jag allt det där andra som finns i mitt liv som jag försummat under två månader och alla de starka moderskänslorna försvinner i ett kick. Den lilla stoltheten sträcker på sig och jag ler. Det är över nu.

Jag skriver utvärdering på kursen och kritiserar min handledare och hyllar min klasskamrat som jag jobbat nära under hela kursen. Tack vare henne har texten fått liv. Den har fått möta en läsare och blivit utmanad. Vi har läst och suckat och frågat varandra, vad menar du här? I samtalen har tankarna fått flyga längre än texten och dess vetenskaplighet accepterar och vi har kunnat skrika och skratta och dansa och allt det där som en text inte kan göra. Texter behöver möta läsare, annars skrumpnar de ihop och blir ilskna missförstådda små kryp. Orden och alla mellanrum behöver fyllas med en läsares tankar, associationer och minnen för att bli till något bortom bokstäverna. ”När jag läser detta, börjar jag tänka på…. Jag blir så glad av den här meningen!….Varför skriver du inte så som du sa till mig, här vågar du ju inte!… Tänk vad bra att du förklarar det här, för det visste jag inget om!… Detta ska jag använda i mitt jobb!…. Jag förstår vad du menar, men det låter lite konstigt med det här ordet… ” Så sa vi till varandra. Och texten log. ”Jag finns! Jag spelar roll!”, sa den.

Jag läste om någon grek, jag antar att han var retoriker, som menade att man inte lär sig med hjälp av böcker. Det är genom samtalet som kunskap utvecklas och skapas. Det skulle nog blivit en uppsats även utan min underbara klasskamrat men jag hade nog inte lärt mig lika mycket. Och jag hade nog inte förstått min text lika bra.

Read Full Post »