Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lärande’

Det är ett nytt år och på många sätt ett bokslut för mig. Min 3,5 år långa lärarutbildning som blev 4 år utspritt på 4,5 år är slut om knappt tre veckor. På måndag börjar jag på mitt första heltidsjobb som lärare. Och jag känner att det är dags att tacka. Jag vill tacka de som hjälpt mig att utvecklas som lärare. Det är väldigt många. Här nämner jag de som betytt extra mycket i den lilla sammanfattning som jag gör idag. Imorgon kanske det är andra människor.

DSCN4132

Först vill jag tacka alla mina lärare på Malmö Högskola. Till och med de få som jag inte alls tyckte om. Alla har ni lärt mig något och jag är så tacksam över att ha fått vara en del er värld på högskolan. Jag trivdes med er. Jag vill framför allt tacka mina dramalärare Tina Palm, Lisa Hallberg och Anneli Einarsson som nog är de som mest fått mig att komma underfund med hur jag är och vill vara som lärare. Vissa möten sätter varma stora spår. Grammatiknörden Camilla Thurén har omfamnat mig i mitt lärande och alltid sett mig och mina klasskamrater som viktiga och kloka. Och så har vi alltid fått ringa och mejla hur mycket som helst. Elisabeth Jennfors är ovanlig bland mina svensklärare eftersom hon fortfarande har en fot i läraryrket utanför högskolan. Hon var positiv när jag upplevde alla andra som enerverande kritiska. Och så kändes det som att hon såg mig och vi gillade varandra. Jag känner hopp när jag tänker på Elisabeth.

Jag vill också tacka mitt kära bibliotek Orkanen och alla som jobbar där. Det är mitt andra hem. Tack!

Jag vill tacka alla min handledare på de skolor jag har haft min praktik. Ni har alla försökt guida mig. Lagt tid på mig. Låtit mig ta över era lektioner. Tack för det. Allra mest tack till min senaste handledare som fick mig att känna mig redo för att börja jobba som lärare!

Jag vill tacka mina klasskamrater. Ni har varit så otroligt viktiga för min utveckling. Er har jag alltid kunnat ringa, byta böcker med, diskutera med, skratta med, ängslas med och uppröras med. Jag vill speciellt tacka er som jag gick drama med. Vi skapade en grupp där det var okej att misslyckas, undra och pröva läskiga nya saker. Och alla ville. Där kunde man inte vara för ambitiös. Det var skönt. Vi skapade en stark gruppidentitet och ibland kändes det nästan som att allt engagemang och all energi fick oss att få superkrafter.

Jag vill också tacka mina två sångpedagoger: Anna Larsson Frid i Malmö och Maria Röjås i Malung. Aldrig trodde jag att lite sånglektioner skulle påverka mig så radikalt. Men nu vet jag bättre. Min röst är en viktig del av mig och mina sätt att uttrycka mig är en stor del av min identitet.

Jag vill tacka min familj för allt stöd jag fått under min utbildning. Tack till min sambo som stått ut med känslostormar, konstiga scheman med extrema uppsatsperioder och som dragit mig ut ur skolvärlden när jag tappat perspektiven. Tack till min mamma som med sin stora lärarerfarenhet varit en betydelsefull samtalspartner. Tack till farmor som med sin lärarerfarenhet gett mig tillgång till skolans historia. Tack till systern som alltid trott på att jag skulle kunna bli en bra lärare.

Sist vill jag tacka mitt utvidgade kollegium. Det är de som jag hittade först som har betytt allra mest.  Lärarkandidaten (som nu finns här) vars blogg fick mig att inse att jag också skulle kunna blogga eftersom jag fann hennes funderingar intressanta. Jag vill tacka Mats och Morrica för deras kloka bloggar och ständigt vänliga och välkomnande ton i både bloggvärlden och på twitter. Jag har också alltid tyckt om och på nåt sätt känt stöd av att läsa bloggen Metabolism. Tack för att ni finns! Och slutligen vill jag tacka min stora idol inom skolan: Anne-Marie Körling. När jag läser hennes blogg blir jag glad. Jag känner hopp. Gemenskap. Kraft. Glädje. Precis sånt som jag vill känna.

Tack alla!

Annonser

Read Full Post »

Min mamma utbildade sig till lärare på 1990-talet. För ett år sedan gick hon en kurs för lärare på högskolan och träffade en av sina gamla lärare. Hon berättade att han minns alla studenter från hennes generation av lärarstudenter. Han hade tid att utveckla relationer med alla studenter. Nu är det stora klasser och mycket mindre lektionstid och därför minns han nästan inga av sina studenter från de senaste kullarna. Lärarnas tidning skriver om lärarutbildningen (länk):

Lärarnas tidning har tagit del av en intern rapport från Högskoleutredningen 1992 som visar att en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka. 1990 hade den genomsnittliga schemalagda undervisningstiden sjunkit till 14 timmar.

Och 20 år senare, 2010, fick enligt TCO:s mätningar en klar majoritet av lärarstudenterna mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet är temat Relationer (länk). Anne-Marie Körling skriver om hur relationerna är grunden för allt lärande (länk) och att lärare alltför sällan diskuterar kvaliteten i dessa relationer, hur vi är ansvariga för dem och hur vi kan utveckla dem. Jesper Juul säger (länk) att relationskompetensen är lärarens första och viktigaste kompetens.

Jesper Juul tycker att debatten om skolan handlar om fel saker. Vi fokuserar på struktur och om det ska vara fler undervisningstimmar i matematik eller språk. Men det vi egentligen borde lägga kraft på är att utveckla lärarnas relationella kompetens.

Jag har funderat mycket på detta. Jag har under min utbildning fått upp ögonen mer och mer för hur viktiga relationerna är för att det ska finnas möjligheter till lärande. Hur viktigt det är att bli sedd som elev. Inte bara som vilken elev som helst utan som den individ hen är. Och jag chockeras över hur lite av det som jag lär mig på lärarutbildningen genomsyrar den undervisning jag där utsätts för. Lärarna försöker så gott de kan med relationsskapande och gemensamma övningar där samtal, diskussioner och möten står i fokus. Men med så lite undervisningstimmar som vi har nuförtiden på lärarutbildningarna är det svårt att komma någon vart med relationerna och därmed även med lärandet. Värst tycker jag det är med mentorsuppdraget.

Mentorn är en lärare på högskolan som har ansvar för den verksamhetsförlagda tiden. Jag träffar henne, i grupp, två till tre gånger per termin i två timmar (under termin 1,2,3,6 och 7). Då hinner vi hetsa igenom det praktiska, snabbt diskutera målen och ytligt diskutera några dilemman som kan uppstå i klassrummet. Hon har besökt mig på min praktikskola två gånger, i termin 2 och 6. Hon ska också besöka mig en gång i termin 7. Under termin 3 hade jag en annan mentor eftersom jag då var på förskolan. Hon besökte mig en gång. Besöken har varit bra. Jag har fått givande återkoppling. Men samtidigt har det känts ganska meningslöst. Det är så futtigt med tre besök under 4,5 års utbildning. Det känns som ett hån. Som att min utveckling till att bli en bra lärare är så oviktig att jag inte förtjänar rimlig hjälp från högskolan med detta. Det blir istället något som ligger på mig tillsammans med handledare på skolorna som egentligen inte har varken tid eller utbildning i detta.

Jag läser i Skolverkets föreskrifter om introduktionsåret (länk):

4 § Introduktionsperioden ska syfta till att
1. ge stöd på ett yrkesmässigt, personligt och socialt plan,
2. stimulera till professionell utveckling,
3. bidra till att skapa en trygg och utvecklande arbetsmiljö för läraren eller
förskolläraren, och
4. utveckla lärarens eller förskollärarens förståelse för skolan eller förskolan
som arbetsplats samt för dess roll i samhället.

[…]

7 § Rektorn eller förskolechefen ska ansvara för att introduktionsperioden
planeras på sådant sätt att läraren eller förskolläraren ges tillräckligt stöd utifrån
tidigare kunskaper, erfarenheter och förmåga att fungera självständigt
i sin yrkesroll. Rektorn eller förskolechefen ska även se till att mentorn har
tillräckligt stöd för att kunna fullgöra sin uppgift.
Planen ska ge läraren eller förskolläraren möjlighet att systematiskt planera,
följa upp och utvärdera undervisningen. Läraren eller förskolläraren ska
själv kunna påverka hur det egna utvecklingsbehovet under introduktionsperioden
bör tillgodoses.

Introduktionsperioden ska alltså anpassas till individen. Den kan se olika ut. Olika lärare ska få olika stöd. Det tycker jag är bra. Då ser man lärare som lärande individer på samma sätt som eleverna enligt läroplanerna ska ses som individer som behöver olika stöd och utmaningar. Det tycker jag saknas på min lärarutbildning. Och jag tycker inte att det är min högskolas fel, som gör vad den kan med de resurser som finns, utan regeringen som inte tycker att lärarutbildningen är värd att satsas på. En regering som pratar om mer undervisningstimmar i matematik men inte mer undervisningtimmar för lärarstudenter (och även mindre verksamhetsförlagd tid). Det gör mig ledsen.

Vuxnas lärande är precis som barns lärande beroende av relationer.

Read Full Post »

Jag läser läroplaner och lyssnar på hur lärarna resonerar kring centralt innehåll, förmågorna och kunskapskraven. Det centrala innehållet växer så lätt till en punktlista som läraren ska gå igenom kronologisk och bocka av. Kunskapskraven smyger in när det gäller bedömningen av eleverna. Men förmågorna, de ramlar lätt mellan de många orden. Och med alla dessa lokala pedagogiska planeringar är det lätt att saker och ting verkar kunna bli klara. På sådär några veckor. Och så ska det bedömas. Efter några veckor.

Den flexibla, ibland smått kaotiska (i alla fall sett utifrån) och spretiga process som kallas lärande får ställa sig i skamvrån och vara tyst. Nej för det ska ju planeras och bedömas och bockas av. Och jag tänker att vi måste bjuda in läroprocessen igen. Det kollektiva lärandet som tar vägen som ofta är svår att se från början. Eleverna ska vi bjuda in med alla sina tankar och förutsättningar.

Den lokala pedagogiska planeringen kan nog vara väldigt bra. En trygghet. En förenklad bild av lärarens undervisning. Ett sätt att sträcka ut handen till föräldrar, andra lärare, skolledningen och samhället. Men när den blir för trång och styrd hjälper den inte mig. Den måste finnas plats för människorna och stunderna.

Read Full Post »

Svacka

Idag var det jobbigt. Det var svårt. Jag kände mig dålig. Det var inte roligt. Jag ville inte sjunga. Och efter lektionerna hade jag ingen alls lust att öva själv som jag brukar göra varje dag. Det brukar vara roligt att öva. Hemskt roligt. Men inte idag.

När jag kom hem efter att ha handlat i byn stod några av mina klasskamrater och lärde varandra låtar i korridoren. Vill du vara med?, frågade de med glittrande ögon. Nej tack, svarade jag. Jag vill inte lära mig fler låtar!, sa jag.

I början av kursen pratade vi om just detta att tappa lusten. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle kunna hända mig. Så roligt som det är här går det helt enkelt inte att tröttna, tänkte jag. Men tji fick jag. Min huvudlärare gav då sitt bästa knep mot det onda: Övningsförbud! Under alla sina år här på skolan har hon aldrig mött någon som det knepet inte fungerat på. Så nu har jag övningsförbud. Får inte öva. Det ska bli spännande att se hur lång tid det tar innan det börjar värka i sångsjälen. Hon tipsade också om att lyssna på favoritmusiken. Så det gör jag. Och ibland sjunger jag med.

En väldigt stor del av utbildningen jag nu går handlar om att förstå sig själv i samband med musik. Hur fungerar min motivation när det gäller sång? Hur vill/kan jag öva? Vad tycker jag om? Vad är det som gör att det ibland blir tråkigt och hur kan jag komma ur det? Vad tycker min röst om? Vad blir den trött av? Vad kännetecknar min röst? Vad betyder sjungandet för mig? Hur vill jag sjunga i framtiden?

Det är lite tröttsamt att hela tiden behöva ta sådär mycket ansvar och fundera på hur det är för mig med allt. Men samtidigt vet jag hur dödligt tråkigt det är när jag bara ska var lydig elev som kopierar.

Det ÄR jobbigt att lära sig. Ibland när allt har varit så lätt och roligt ett tag och sen bli jobbigt behöver jag påminna mig själv om det.

Read Full Post »

Det är en fröjd att vara tillbaka i folkhögskolevärlden. Förra gången jag gick på folkhögskola var jag betydligt yngre och jag märker stor skillnad på hur jag hanterar detta liv nu jämfört med då. Jag hade gått ut gymnasiet och jobbat ett år och visste mest att jag ville upptäcka världen och utforska dess möjligheter. På kursen plugga jag duktigt som vanligt och lärde mig massor men var samtidigt ganska vilsen i mig själv. Nu är fokuset inzoomat på en sak och det är jag och min röst. Efter att ha studerat på lärarutbildningen, haft olika jobb, flyttat mycket och rest mycket är det skönt att vända på objektivet.

Folkhögskolan omfamnar mig med trygga armar och öppna nyfikna ögon i mitt sökande efter vad jag vill. Det finns nog inget bättre ställe för mig att vara nu.

Det är jobbigt att vara här om man tar det på allvar. Mina lärare kräver att jag tar stort ansvar för mitt lärande och att jag ständigt analyserar mitt lärande. Hur lär jag bäst och vad vill jag lära mig? Här finns inga lösningar serverade och inga hjärndöda stenciler att fylla i. Däremot mängder av tips. Pröva det här, jag gjorde si och han gjorde så, kanske du ska göra tvärtom? Mitt prövande ses med stor respekt och varje student är här intressant och viktig just för att du är som du är.

Jag övar på att sjunga som jag vill och leker, fnissar och tragglar mig igenom tusen olika tolkningar av en sång. Musikgömmorna rensas och Spotify och Youtube går varma när jag samlar modeller och förebilder. Kan jag sjunga såhär? Vill jag det? Om jag sätter ihop henne med…

Här påminns vi ständigt om att det är du själv som måste göra jobbet. Stöd, vägledning och inspiration finns att tillgå på skolan men det är bara DU som kan få dig själv att utvecklas och lära dig.

Ungefär varannan vecka har vi en lektion som heter Gubb- och Gumhistoria. Där får lärarna berätta om sina förebilder, hur de blev lärare här och egentligen lite vad de vill. Vad de gör då är att de modellerar för oss eller visar hur man kan använda förebilder, mål och visioner för  att nå en livssituation man är nöjd med. De är modiga nog att ta sig själva som exempel. Det tycker jag är bra. Något som också är viktigt är att de är nöjda med var de är i sitt arbetsliv nu.

Förutom alla inspirerande lärare som vistas här finns många modiga studenter som har sagt upp sina jobb, flyttat och funderar på att byta bana i livet. De har vågat ta steget ut i det okända och vet inte hur deras framtid ska se ut. Tacka vet jag folkhögskolan som ger dessa människor en möjlighet att hjälpa i deras omvälvande sökande efter ett bättre liv. Och tänk att jag får vara mitt i allt detta!

Read Full Post »

På bloggarna i högerkanten här har det förts diskussioner om relationspedagogik. För mig börjar det i en medvetenhet om att det mesta lärandet på något sätt sker tillsammans med andra människor, speciellt i skolan. Därför blir relationerna mellan de människorna viktiga. När det är ett utmanande,  j0bbigt och omvälvande  lärande är det än mer viktigt med de där relationerna.

Alla är vi lärande. Elever, studenter och lärare, barn, föräldrar, partner, vänner, chefer och arbetskamrater. Jag ser mer och mer hur viktigt det är för mig som blivande lärare att få uppleva lärande på det sätt som jag vill göra med mina elever. Lärande i grupp, i en trygg gemenskap med lärare jag känner.

En vän till mig blev färdig med sin lärarutbildning nyss i Stockholm och hon berättar att hon inte hade någon klass. Varje kurs var med en ny grupp. Det är hårresande! Jag blir så ledsen bara av tanken på att inte få möjlighet att lära känna ens studiekamrater. Hur mycket lär vi oss tillsammans då?

För några veckor sedan var min lärare ute och observerade mig ute på praktik. Jag har tidigare under min utbildning haft besök av två mentorer på min praktik (egentligen vill man att lärarstudenter på Malmö Högskola ska ha samma mentor under hela utbildningen) som observerat mig och gett mig feedback. Jag har dessutom haft tre klasslärare och förskollärare som handledare som gett mig feedback på min undervisning. Alla som hittills har gett mig respons i klassrummet har känt mig ganska dåligt och har även varit där för att bedöma mig. Nu har jag äntligen varit med om att få respons av en lärare som känner mig väl, som jag också känner väl och som inte är där för att bedöma mig. Aldrig ska jag glömma denna respons.

Det var alldeles idealt. Jag förstår hennes pauseringar, referenser, metaforer, blickar och kroppsspråk och hon förstår detsamma hos mig. Jag kände mig trygg. Hon betonade allt det goda och stakade ut en väg där jag ska pröva vidare.

Det skedde med värme, inte för att bedöma utan för att hjälpa. Det var ett möte mellan två människor. Det kändes ”på riktigt”, nära, äkta och ärligt. Så vill jag göra! Så vill jag vara som lärare och lärande!

Read Full Post »

Jag fortsätter mitt sökande efter något som kan leda till en definition av begreppet estetiska lär(o)processer. Av en slump upptäckte jag idag den inspirerande lilla tidningen Fotnoten som är Lärarförbundets tidning om dans-, drama-, musik- och teaterpedagogik. Där hittade jag en serie som just startat där olika kunniga personer pratar om estetiska lärprocesser! Christer Wiklund, professor i musikpedagogik, är först ut (länk till artikeln). Han anser att

De känslomässiga och kroppsliga aspekterna i den estetiska lärprocessen gör att människan inte är utbytbar. Det är hon, mer eller mindre, i den traditionella vetenskaps- och kunskapssynen.

– Jag tror att estetiska lärprocesser ger möjlighet att arbeta med saker på ett djupare plan som får ta tid, så att varje elev ser och uppfattar helheter på ett annat sätt. Varför har vi människor fått alla våra sinnen, om inte för att använda dem i kunskapsbildning? Visst är tanken och reflektionen oerhört viktig, men vi måste kunna hitta former för kunskapsbildning där vi får använda mer av oss själva, med de förutsättningar var och en av oss har.

Återigen ser jag en kunskapssyn som skiljer sig från den gamla behavioristiska förmedlingspedagogiken och minns Frank Smith, som appropå att lära sig läsa, skriver:

Det vi har i vårt huvud är en teori, en teori om hur världen ser ut, och denna teori utgör basen för alla perceptioner och vår förståelse av världen; det är roten till allt lärande, källan till våra förhoppningar och rädslor, motiv och förväntningar, funderingar och skapande. Den här teorin är allt vi har; det finns inget mer. Om vi överhuvudtaget kan begripa världen så är det genom att tolka händelser i världen utifrån vår teori. Om vi överhuvudtaget kan lära oss något så är det genom att modifiera och utveckla vår teori. Teorin som fyller hela vårt medvetande; vi har ingen annan källa.

Christer Wiklund citerar Ingrid Carlgren och Ference Marton:

Kunskapsbildning i en global värld handlar inte om att alla ska bli så lika som möjligt i förståelsen av världen, utan att vi blir medvetna om varandras skilda förståelse.

Jag kopplar till det estetiska ämne jag har mest koll på vilket är drama. Själva strukturen i det mesta arbetet med drama gör deltagarna viktiga och intressanta eftersom det är de som bidrar med material och tolkning med hjälp av lärarens guidning. Estetiska lärprocesser kanske är ett sätt att försöka beskriva ett sätt att tillägna sig/skapa/inkorporera kunskap som blir mer och mer viktig i det moderna samhället. Det är inte det enda sättet men jag känner att jag vill arbeta på detta sätt och jag mår bra av det. Christer Wiklund menar att läraren i en estetisk lärprocess också är skapande och att det blir en stark drivkraft i arbetet. Kul!

Read Full Post »

Older Posts »