Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lärare’

Plötsligt stod de där framför mig med öppna armar. Två hela dagar. Alldeles tomma och fria och dessutom med tal om sol och värme. Jag fnittrade nervöst. Kan det verkligen vara sant?, frågade jag mig. Och det var det. Jag har en ledig helg!

Jag bestämmer mig för att göra det omöjliga och efterlängtade. Jag ska läsa en bok. En skönlitterär bok. Och visserligen har den koppling till kursen jag läser men det är inte obligatorisk läsning. Det känns fantastiskt lyxigt att ha tid att läsa den. Under terminstid!

Jag brukar inte läsa om böcker. Det är nog bara Muminböckerna jag återkommer till år efter år. Därför är det speciellt att läsa om denna bok. Jag läste den när jag gick på gymnasiet, på den tiden då jag ständigt läste. Ofta en bok i veckan eller mer. Livet var jobbigt och böckerna var dörrar till andra världar. Inte för att de världarna alltid var trevliga men det var i alla fall inte min vanliga värld. Denna minns jag som ganska jobbig att läsa.

Det var långt innan jag ens tänkt tanken att bli lärare och långt innan jag hade varit i Malmö och fick idén att flytta dit. Jag läste tekniskt program och trodde jag skulle bli civilingenjör samtidigt som jag hela tiden kände nånstans i magen hur fel det var. Malmö visste jag låg långt ner och så var det nånting med en bro.

Nu ser jag andra saker än jag såg då. Jag läser med stort intresse om kampen om pedagogiken genom de två extremerna Palin med sin fascistiska disciplin och Tompan som försöker bli kompis med eleverna och upptäcker att det omöjliggör det ledarskap som krävs i ett klassrum. Jag ser mitt Malmö och dess historia genom de välbesökta gatorna och de beryktade områdena.

Men det jag såg nu liksom då och som båda gångerna gett mig den där obehagskänslan är den sociala skolan som huvudpersonen Johan genomgår. Den drivs inte av mamma Bodil eller de olika lärarna utan av kompisarna. Och den skolan är hård. Jag känner igen mig och värjer mig för minnena från det där osynliga trycket från alla och ingen som påverkade mig åt håll jag inte ville gå. Jag minns frihetskänslan på examensdagen. Då släppte trycket och allt förändrades. Skolan är en speciell plats och att lära sig att umgås med andra människor är en svår sak.

Att läsa om en bok är lite som att hälsa på en plats jag besökte för länge sedan. När jag var cirka 4-6 år åkte jag och min familj till en stuga i fjällen som vi hyrde av en liten mysig gubbe för en liten peng. Vi gick upp på fjället och oftast till den vita stenen. När jag var tonåring åkte vi upp till stugan igen. När jag kom fram till den vita stenen uppe på berget kom jag också tillbaka till senaste gången jag var där. Då när den var jättestor. Då när jag till slut hade lyckats ta mig upp på den frågade jag min mamma vilket hål barnen kom ut genom, kiss- eller bajshålet. Svaret var omvälvande. Det finns ett till hål! Allt det kom tillbaka till mig på samma sätt som min gymnasietid kommer tillbaka till mig nu när jag läser Underdog en andra gång. Boken är en del av mig precis som den vita stenen och precis som alla andra platser, böcker om människor jag mött.

Det är fint på något sätt att återupptäcka en del av mig. Och då syns det hur jag har förändrats, där i jämförelsen mellan då och nu.

Read Full Post »

– Vilket land kommer dina kläder från?

I en klass frågade eleverna inte vilket land jag kommer ifrån utan vilket land mina kläder kommer ifrån! Det fick mig att ana att jag nog såg lite konstig ut i deras ögon.

– Från Finland, svarade jag.

Read Full Post »

Jag tittar på de fina lärarhyllningarna från För Det Vidare och minns lärare jag med.

Det var inte bara undervisningen och lärarens sett att se på mig som spelade roll. Läraren visade också upp sig själv på en scen (med olika grad av entusiasm i publiken) och lät sig skärskådas. När någon leder hamnar mycket fokus där. Varje knapp, hårtest och skiftning i ansiktsfärg granskas. Hjärnan tar in så mycket intryck. När läraren pratar och eleverna ska lyssna finns det alltid så mycket plats kvar i varseblivningen för eleverna förutom det som sägs.

Jag minns min biologilärare på högstadiet. Hon hade rykte om sig att vara lite kufig, precis som den andra biologiläraren som det sades fortfarande bodde hemma hos sin mamma. Min biologilärare skelade. Mycket. Det var ofta svårt att veta vem det var hon tittade på. Min lärare i engelska på gymnasiet använda inte b-h och hennes bröstvårtor syntes lite genom tröjan. Åh, vad äckligt, sa mina klasskamrater. En vikarie jag hade några veckor använde monokel fast han bara var 25. Han hade heller inget telefon. En annan lärare var tjock och ful men verkade inte ha några som helst problem med sitt utseende. Hon hade inte alls det undvikande kroppsspråk som de tjocka eleverna hade. Och tänk, hon hade pojkvän!

Alla dessa lärare var lite konstiga på ett eller annat sätt (tyckte vi). Om de hade varit elever hade de kanske blivit retade för sitt sätt (aldrig att någon av tjejerna skulle våga gå till skolan utan b-h!) Men de var självsäkra och goda ledare. På lektionerna var de respekterade och de visade mig att man kan vara normbrytande och samtidigt respekterad. Det fick mig att ana att det utanför skolan finns många olika grupper, där normerna skiljer sig från de som rådde i min klass. Det gav mig hopp. Att dom vågar vara sådär konstiga!, tänkte jag. Och det verkar inte ens som att det är jobbigt. Det verkar liksom så självklart för dem.

Alla dessa lärare som var så olika och ändå bekväma med sig själva var förebilder för mig. De visade hur man kan tycka om sig själv och respektera sig själv, hur man än är. När jag var liten träffade jag inte så många andra vuxna än mina föräldrar, deras vänner och några släktingar. Det var väldigt få av de vuxna som jag egentligen kände att jag hade någon meningsfull relation med. Därför blev mina lärare mycket betydelsefulla som representationer för samhället och vuxenvärlden. Som mallar. Såhär kan man vara. Och såhär. Och såhär. Och…

Tack för det!

Lärare som lyfter: sångpedagogen

Read Full Post »

Idag har jag träffat ett gäng glada dramapedagoger och vi har lekt tillsammans.

Jag har varit en orm, hittat på sånger och dansat. Skrattat.

Vi delade erfarenheter och hjälpte varandra att se det positiva. Stöttade. Hittade tillbaka till den sköna vi-känslan. Och jag kände att här just i denna lilla bubbla hittar jag en pedagog jag vill utveckla. En sån som jag vill vara. Hon är oslipad och oerfaren. Men så engagerad och hon sprutar av idéer.

En dröm föddes. Glada förväntansfulla blickar.

Idéer. Inspiration. Energi!

Lärare behöver också inspireras.

Read Full Post »

Anne-Marie Körling skriver om att vi bör lyfta de lärare som en gång lyfte oss (länk). Jag har tänkt mycket på det där under min utbildning. I mitt minne har jag letat och letat, i både förskola, grundskola och gymnasiet, men inte hittat några särskilt stora lyft. Många smålyft men mest nedtryckninngar faktiskt. Det är en drivkraft för mig; att inte bli en nedtryckare utan en som lyfter. Jag vill vara den lärare som jag aldrig mötte.

Som vuxen har jag dock mött lärare som lyft mig ordentlig. Personligt. Jobbigt. Tungt.

Jag tänkte göra en serie om alla de lärare jag minns som lyft mig, mycket eller litet. För att påminna mig om att jag mött en hel massa underbara lärare. För att påminna mig om vad jag kan ta med mig av deras gåvor.

Först ut är sångpedagogen. Jag träffade henne för ett och ett halvt år sedan. Jag hade hoppat av kören jag gick i. Sökt till en ny kör som var mycket mer avancerad. Fick svidande kritik av körledaren. Du platsar inte, sa han. Jag kände mig förtvivlad och väldigt väldigt ledsen. Vad gjorde jag för fel?, tänkte jag. Det är något som är fel.

Egentligen hade jag funderat under flera år på tanken att ta lektioner hos en sångpedagog. Flera av mina vänner hade gjort det.

Det var inte de hutlösa priserna som skrämde mig. Det var tanken på att stå där alldeles själv och sjunga inför en lärare som är expert på sång. När jag såg den bilden framför mig började hjärtat slå hårt och snabbt och jag blev riktigt rädd. Men efter den hemska audition jag hade med körledaren kände jag att jag i den djupa sorg jag kände hade fått en stark motivation till att våga.

Jag hittade en sånglärare som hade sånglektioner i smågrupper. Jag mailade henne och ställde lite frågor, kanske mest för att börja skapa en relation med henne innan den första hemska lektionen. Hon rekommenderade att jag skulle ta privatlektioner med henne istället och jag gjorde så.

Första lektionen var verkligen hemsk men samtidigt underbar. Hon förstod mig precis och var så snäll och försiktig samtidigt som hon var tydlig med vart vi skulle. Jag gick till henne i ett år och hon utmanade, petade och retade mig att våga göra mer. Alltid med värme och engagemang. Utan hennes hjälp skulle jag aldrig ha kommit på tanken att gå på en kurs i folklig vissång på folkhögskola.

Ibland tyckte jag att hon var jobbig. Hon krävde och menade att jag kunde göra mer. Men jag kan ju inte! JAG kan inte göra sånt! Det är inte JAG! Men hon stod på sig och envisades och plötsligt hade hon fått rätt.

När vi höll på där och hon fick mig att låtsas vara både operasångerska och musikalartist upptäckte jag nya sidor av mig själv. Jag började klä mig annorlunda och märkte att jag plötsligt hade en större bredd i mina val av uttryck. Det fanns mer rum för mig att spela i. Jag hade vuxit och fått mer plats. Jag var mer. Hon såg det och påpekade det. Bara så att jag visste.

Jag är väldigt tacksam för den utveckling hon hjälpte mig att gå igenom. Det var hon som fick stenen att börja rulla. Hon sådde många frön som har vuxit sig till buskar under hösten. Om några år är de nog stadig träd.

Read Full Post »

Den nya

När det kommer en ny person i gruppen rörs det om i grytan. Alla måste skaffa sig en relation till den nya och hantera sig själv i förhållande till den andre nya. Det som förut kändes tryggt och självklart blir lätt lite osäkert och obekvämt, nu när den nya har kommit.

Det relationsbygget ska få plats och uppmärksammas och tilliten ska få tid att byggas. Det är ett viktigt arbete. Ibland kan det kännas tungt och en annan gång spännande. Det kan vara en energikick med en ny i gruppen. Eller det som får alla att bli osäkra, rädda eller förvirrade. Även läraren kan bli lite ostadig ibland av förändringar i gruppen.

Read Full Post »

Den låtsade demokratin

Den låtsade demokratin och det låtsade öppna samtalet är det mest enerverande. När du blir lurad att tro att du är välkommen in i samtalet men egentligen bara agerar passiv publik åt de som Ska prata.

Jag intresserar mig mycket för olika organiserade och oorganiserade samtalsstrukturer och hur de kan användas i undervisning. Då är det toppen att skifta mellan att vara elev och lärare för att se det ur båda perspektiven. Strukturen för samtalet ger olika möjligheter och svårigheter för olika individer och Blir olika i varje grupp. Idag skulle jag velat ha en annan struktur.

Read Full Post »

Older Posts »