Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lärare’

Mellan teaterprojekt, lektionsplanering, läsning av böcker om läsinlärning, drama och vetenskapligt skrivande, organisering av mitt material från min undervisning och resten av mitt liv har jag läst den lilla godbiten Skola i normer. Konstigt nog har jag känt att det är väldigt avkopplande att läsa denna kloka bok trots att det är kurslitteratur. Den är lättläst, intressant och kontroversiell!

Jag läser om hur läraren bland annat beskrivs som en representant för ett obligatorium, som en förlängning av staten, samt en representant för föräldrarna (Didi Khayatt 1992).

Dessa två aspekter gör att många upplever att läraren ska representera normen, en allmänt accepterad föreställning om vad en neutral lärare och människa ska vara. Konsekvensen, skriver Khayatt utifrån sitt kanadensiska perspektiv, är att lärare antas vara bland annat heterosexuella. (s. 63)

Författarna fortsätter att beskriva och analysera hur skolan fungerar som en ytterst normerande verksamhet. Läraren får under sin utbildning och i Skolverkets dokument läsa om hur man ska arbeta med värdegrundsarbete. Där ska läraren vara upplyst, tolerant och arbeta för att motverka de traditionella könsrollerna. Subjektet är läraren som ska vara neutrala och visa vägen för och föra över värderingar åt det stackars objektet eleven. Författarna önskar en medvetenhet om att lärarna i sig utgör en stor bredd av människor som inte kan betraktas som neutrala. De menar också att  normbrott sker i hela samhället, både bland lärare och elever. På detta sätt avslutas boken:

Målet för dekonstruktioner och ifrågasättandet av dominerande normer är inte att skapa en ny värdegrund som alla kan vara överens om. Som vi skrev i inledningen innebär iscensättningar och materialisering av normer alltid att något eller några kommer att bli uteslutna, betraktade som onormala eller marginaliserade. Därför är det också omöjligt att uppnå fullständig enighet om en viss uppsättning av normer så som giltiga och värdefulla för alla. Tvärtom, menar vi, att det är viktigt att aldrig ge upp den normkritiska blicken, och att hålla normstriderna vid liv och göra dem legitima, inte minst i skolan.

Författarna motsätter sig därför de genusprogram där flickorna ska lära sig att ta mer plats och killarna att prata om känslor. De menar att upplägget förstärker den gängse normen genom att säga att ”ni som flickor/pojkar är (ska vara) dåliga på detta” och ger dem samtidigt en ny norm att försöka passa in i: ”alla flickor ska ta mer plats och alla pojkar måste prata mer om känslor”. De ställer många nyttiga frågor att ta med sig:

Vem manas att handla?

Vem görs till subjekt i de här normupprepningarna?

Är det den heterosexuelle som ska fås att ”tolerera” den homosexuelle – och vad ligger det för makt i en sådan ambition?

Vad gör man själv till norm i sitt sätt att arbeta och vara?

Jag tackar för den intressanta förvirring boken har försatt mig i. Fortfarande vet jag inte hur jag ska arbeta praktiskt med normer men jag känner att det är något som växer någonstans i kroppen och som just fick utmärkt växtnäring. Flera stora droppar.

Read Full Post »

Jag minns den förra säsongen av 9A främst för de fina porträtten av eleverna. (Undervisningen fick man se relativt lite av liksom i denna omgång.) Serien visade ungdomar som ville och kunde men som hade svårt att få till det. Den framställde dem på ett respektfullt sätt. Jag fick höra deras ord till snäll musik och fick se lite av deras familj och kontext. Även i denna säsong av serien har man behållit den ömsinta välvilliga omfamningen av eleverna. Jag ser att de försöker och kämpar men behöver mycket hjälp.

Åh vad jag skulle vilja att lärarna fick samma omsorgsfulla inramning och presentation. Jag vill veta om lärarnas kontexter, bakgrund och tankar om sina lärargärningar. Jag ser mig själv i dem och skulle blivit ledsen för den bild de fått i rutan.

Tänk om de hade skildrats med samma förståelse, omsorg, förlåtande ton och hopp om förändring som eleverna. Tänk om vi som tittare hade fått se en handledning där lärarnas styrkor lyfts fram och där svagheterna hade visats med lite mer positiv energi. Jag förstår att det nog blir mer spännande tv om lärarna inte får vara lika kämpande strävande människor med personlighet som eleverna men jag tycker det är synd. Och liksom många andra lärarbloggare funderar jag över vad som är syftet med det hela.

Read Full Post »

Det blåser på månen

Jag snubblar över barnboksklassikern Det blåser på månen av Eric Linklater från 1944 och låter mig roas. Den är speciell på flera sätt. Begreppet magisk realism är det som kommer till mig när jag söker efter ord att beskriva hur ”verklig” den är. Ramberättelsen med deras hem, föräldrar och byn känns realistisk men det händer väldigt mycket magiska saker. Djur kan prata, huvudpersonerna Dina och Dorinda kan förvandlas till kängurur och tapeter kan få liv. Flera gånger under läsningen funderar jag över om det ”bara” är flickornas fantasi eller om det är på riktigt men får inte alltid svar. Exemplevis häxan Häxelin trodde jag hela boken var en fantasifigur tills jag i slutet av boken får se hennes hus. Betydde det att hon fanns eller var det bara en rolig tant?

Kritiken mot stora delar av vuxenvärlden är massiv. Dina och Dorindas mamma är en mes som varken klarar av att uppfostra sina barn eller hantera sina egna känslor. Deras pappa är sträng och är borta mest hela tiden. Åklagaren och försvarsadvokaten i byn är goda vänner och turas därför om att vinna målen; åklagaren vinner på måndagar, onsdagar och fredagar medan advokaten vinner på tisdagar, torsdagar och lördagar. Deras guvernant, Fröken Tjatlund, påminner mig om den allra tråkigaste bilden av skolan som en institution för lösryckt meningslös kunskap. Här är hon.

Vill du räcka mig pepparen, Dorinda? Peppar, det är som du vet en krydda. Det finns svart och vit peppar och röd peppar. Förr var det bara kungen av Portugal som fick handla med peppar. Men nu odlas mycket peppar i Penang. Penang, det är betelnötternas ö. En gång i tiden var det en straffkoloni där eller ett fängelse. Våra fängelser var förr mycket illa skötta, men småningom har förbättringar införts. Newgate var på sin tid ett mycket beryktat fängelse. Sing Sing är ett allmänt känt modernt fängelse. Tack, kära du. Ställ nu pepparen tillbaka på sin rätta plats.

Sådär håller hon på, till och med under middagarna. De vuxna som tar barnen på allvar, tror på deras förmåga och inte bara skäller är deras lärare i musik och dans, Herr Gitarr, samt de två lustiga små sappörer (de är soldater som jobbar med att gräva underjordiska tunnlar men en gång grävt åt fel håll under Krimkriget och kommit helt vilse) som turligt nog gräver en tunnel till den cell flickorna en tid blir instängda i.

Jag tycker om att Dina och Dorinda inte är några klanderfria hjältar. De blir rädda, åksjuka och tappar hoppet ibland. De misslyckas också med sin stora räddningsplan och blir själva inburade och får räddas av förvillade sappörer. Dina låter inte sin syster följa med och träffa fru Häxelin och skäms lite för det här:

Hon var stolt över att hon kände fru Häxelin och ville ha henne alldeles för sig själv, som om fru Häxelin varit en hemlighet. Hon förstod ju hur själviskt detta var och hur orätt det var, men det var en så behaglig form av själviskhet och hon kunde inte besluta sig för att offra den. Inte ännu.

Jag tycker också om att saker och ting tar tid. Flickorna följer sina hjärtan och tror att det är möjligt att rymma från en djurpark och rädda en pappa. Det blir inte riktigt som de hade tänkt sig men på vägen lär de sig massor, har roligt och slutet blir lyckligt.

Read Full Post »

Omnipotens

Jag läser Duktighetsfällan – En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins av Joanna Rose och Aleksander Perski. Psykoanalytikern Maria Yassa intervjuas och pratar om att barn tror sig vara omnipotenta och  långsamt måste ändra sin världsbild och förstå att de inte är några supermänniskor. Hon säger:

Det händer att barndomens väg ur omnipotensen har varit för brutal. Eller så har den inte skett alls och en förälder har istället uppmuntrat den här föreställningen: du kan allt bara du vill, du kan bli vad som helst bara du vill. Det är egentligen rätt hemskt att säga så till sitt barn. För då kan föreställningar om ens egen omnipotens hänga kvar så att realiteterna i världen – som att människokroppen behöver vila, sömn och mat, inte orkar arbeta hur mycket som helst och att vi åldras – bli rena förolämpningar.

Det innebär att du måste bli precis som du har tänkt dig, och om du inte klarar vissa saker har du inte försökt tillräckligt mycket, eller inte kämpat tillräckligt mycket, eller så har du misslyckats. Då glömmer vi att människor har olika förutsättningar, och att ett barn inte kan tränas och drillas till att svara mot föräldrarnas föreställningar om hur ett barn ska vara.

Hon avslutar stycket med ”Fostrar vi våra barn till omnipotensen?” och jag minns (eller tror mig minnas) känslan jag fick när folk omkring mig sa att jag kunde bli vad som helst. Jag lyssnade inte, tyckte de var korkade och fånigt käcka. Varför ljuger de för mig? Jag märkte att det mest var så man sa, ingen trodde att det var sant egentligen. Självklart kan jag inte bli vad som helst, det fattar väl alla! Och varför skulle jag vilja bli vad som helst bara för att? Jag vill ju bli något som jag både kan bli hyfsat bra på och trivas med. Gärna ha möjlighet att utvecklas och kunna försörja mig på det.

Den högtflygande frasen ser föraktfullt ner på de enkla tankarna. ”Du kan bli vad som helst” kräver att jag väljer något fantastiskt magnifikt som farmor kan berätta för sin väninnor. Kanske var det bland annat detta som fick mig att läsa Matte E och Fysik B för att kunna bli civilingenjör (måste ju välja ett mansyrke) och så länge diskvalificera läraryrket från min lista över möjliga yrken. Jag kan ju inte välja ett kvinnoyrke! Jag kan ju inte välja samma yrke som en stor del av min släkt! Jag kan ju inte välja ett lågstatus yrke med så fina betyg!

Det kan jag visst. För jag vill det. Jag ser att jag inom detta yrke har möjlighet att använda mina talanger och kanske finna min fulla potential. Det hade jag inte gjort som civilingenjör. Jobbigt bara att lärare ofta förväntas vara omnipotenta. Därför är det läge (bättre sent än aldrig) att stångas med denna orimliga förväntan. Jag kastar mig in i matchen!

Read Full Post »

Jag följer intresserat debatterna på Mats blogg om läraryrket, om varför så få män blir lärare och om varför lönerna är så låga. Just nu lyckas jag inte hitta det jag läst så många gånger där. Ofta kommer kommentaren att ”då andelen kvinnor ökar i ett yrke minskar lönen automatiskt”. Läser i Sydsvenskan (pappersversionen) om en statistiker som säger att det inte finns någon sanning i detta påstående. Här skrivs om en ny avhandling som handlar om samma fråga. Så varför har då läraryrket i dagsläget så låg status och lärarna förhållandevis låga löner? Ingrid Carlgren skriver om detta och hennes tes gör mig ledsen.

Read Full Post »

Nu har lite mer än halva kursen i drama gått och jag kan inte låta bli att prisa upplägget ännu mer. Jag har tidigare skrivit om hur vi klassen gör övningar och på det sättet upptäcker hur det känns för just mig och via det få en massa material för att leda dramaövningar. Det var första steget: att deltaga. Men vi har också fått pröva att

1. Själva leda övningar i klassen utan lärare med och få respons av deltagarna,

2. Själva leda övningar i klassen med lärare och få respons från lärare och deltagare,

3. Med sin basgrupp leda ett kortare pass med dramaövningar och få respons från lärare och deltagare.

När jag själv får pröva att leda blir allt tydligare: vad som är svårt, vad som är lätt och vad jag inte förstått. Jag ser också mina talanger och svagheter liksom andras talanger och svagheter. Jag trodde jag förstod men nu ser jag att jag bara uppfattade en del av ledarskapet och syftet med övningen. Jag ser vad som behöver utvecklas och jag ser oändligt fler möjligheter och val i övningen än jag såg när jag satt och planerade (eller snarare gick och pratade för mig själv). Jag ser hur fruktansvärt svårt detta är men också att det är möjligt. Att jag faktiskt nog kan lära mig detta och hitta mitt sätt att göra detta. Det är långt kvar, det krävs mycket mycket träning och reflektion men jag ser ljuset och flera möjliga vägar dit. Och samtidigt undrar jag om jag förstått något alls av de kurser där vi mest läst hela tiden. Och skrivit. Och läst. Och diskuterat. Och tänkt, frågat, undrat och reflekterat.  Men inte prövat. Jo visserligen på praktiken men det är en annan sak än att pröva på högskolan.

Hela idén med att ha praktik och få möjlighet att pröva är fantastisk. Men samtidigt är systemet sårbart. Jag tycker det är svårt att skapa en relation till min handledare på några dagar och sen diskutera MIN lärarroll, mina arbetssätt och tankar.  Ska jag göra detta känsliga med en okänd människa? Kanske att det är lättare efter tio år i yrket att diskutera sin undervisning med en okänd människa men efter vad jag sett verkar de flest tycka att det alltid är jobbigt. Jag håller dessutom på att BÖRJA forma mitt sätt att vara lärare (man blir kanske aldrig färdig?) och jag är väl kanske inte den mest öppna människa då det gäller viktiga saker. Ibland funkar det och ibland inte. Därför älskar jag att få träna på högskolan!

Jag - en växande lärarplanta?

På Malmö Högskola kan man läsa 6 kurser i pedagogiskt drama (i nuläget alltså, i den nya utbildningen verkar det inte finnas mycket alls). Det är först i den tredje kursen som studenterna anses redo att få gå ut i skolorna och pröva att leda dramapedagogiskt arbete där. I de första två kurserna övar man hela tiden på högskolan. I mitt huvudämne har jag inte fått pröva att undervisa i högskolans trygga värld en enda gång! Det ska göras på praktiken…

Read Full Post »

Tvättar, bloggar, pluggar, äter frukost och minns gårdagen med ett leende på läpparna. Jag fick nämligen bekräftelse!

Det började med att min lärare i början av kursen frågade oss, i halvklass hur vi ställde oss till kursen, hur det kändes osv. Alla fick tala och alla blev lyssnade på av både läraren och studenterna. Ibland svarade hon med ord, ibland med en bekräftande blick. När vi pratat om olika inriktningar inom pedagogiskt drama har vi också fått berätta för henne och gruppen vad som spontant intresserar och attraherar oss mest. Då fick vi börja med att prata två och två.

Igår frågade hon oss vad vi brottas med i kursen och i litteraturen. Det var otroligt spännande att höra vad alla andra tänkte på, vad de tyckte var svårt och lätt och fantastiskt hur alla vågade öppna sig! Läraren spann vidare på vissa saker som hon tyckte behövde lyftas. Men det bästa bästa för mig var förstås att JAG fick prata om vad jag tänker och känner. Och alla lyssnade! Jag berättade om att jag lider av duktighetssyndromet vilket gör att jag i dramaövningarna har väldigt nära till att bedöma vad jag och andra gör i termerna bra och dåligt. Det ledde till en lång och stundvis hetsig diskussion om bekräftelse. Jag tänkte på Jesper Juuls tankar och sågning av vuxnas vanliga sätt att bedöma och säga att saker är bra och att man är duktig då barn visar saker. Det är det jag är van vid men vet också att det inte fungerar. Jag blir inte nöjd! Det är så ointressant att få höra hur duktig jag är. Igår fick jag den bekräftelse jag vill ha. Det handlar om att bli sedd och uppskattat för att jag är jag. Inte för att jag är så sjukt unik men det finns nog ingen som är precis som jag och som upplevt precis samma saker. Därför är det intressant att höra vad jag har att säga. Eller se vad jag hittar på i dramasalen.

Bekräftelse hjälper mig att se mig själv och stå i vinden

Bekräftelse hjälper mig att se mig själv och stå i vinden

Jag tänker att ett såna här samtala skulle jag velat ha i alla mina kurser. Kanske jag har haft det, men i så fall blev det inte lika bra. Vad är det då som krävs för att det ska bli som jag vill, öppet och lagom personligt?  Det krävs att läraren har skapat en relation till varje elev och att alla känner sig trygga i gruppen vilket nog kräver att alla elever känner varandra ganska bra. Så har det inte varit i alla kurser. Det kräver en undervisning där alla eleverna är delaktiga och där elevernas kunskaper är viktiga och ANVÄNDS. Jag kände en sån tillfredställelse när jag fick ta in min personliga tolkning och upplevelser av kursen och litteraturen och resonera kring det. Jag förstod mer var jag är och såg mer var alla andra är. Vi kunskapade.

Alla var väldigt positiva till kursen och jag tänker på kurser som min gamla klass var ganska missnöjda med. Om vi hade haft liknande samtal tror jag att det hade kunnat bli så mycket bättre. Men vi måste bjudas in. Läraren måste visa att det finns tid för att lyssna på studenter. Det är viktigt. Så har det inte alltid känts. Och jag är ledsen för det. Men glad att jag upptäckte det!

Read Full Post »

Arbetar just nu med min första examination som består av att i en kort text utreda vad pedagogiskt drama är för något. Vi har läst och fått genomgångar om historiken bakom ämnet och bekantat oss med de stora namnen och deras sätt arbeta med drama. Vi har diskuterat och försökt förstå de fyra perspektiv Mia Marie Sternudd urskiljt ur sin studie av pedagogiskt drama genom tiderna: det konstpedagogiska, personlighetsutvecklande, kritiskt frigörande och holistiskt lärande perspektivet. Vi har också utmanats att försöka se vilket eller vilka perspektiv vår egen dramaundervisning skulle utgå från. Och där kommer vi till det spännande! Vi är så olika i klassen. Vi har väldigt varierande bakgrunder vad gäller drama och teater men förstås när det gäller allt annat också. Olika åldrar, kön och nationaliteter är representerade. Vi har flera olika sorters blivande och färdiga lärare med olika huvudämnen och ålderskategorier men även socionomer, präster, skådespelare och en grupp som inte riktigt vet vad dom ska bli. Vilket fantastiskt startfält! Det blir svårare att fastna i föreställda gemenskaper och diskussionerna har hittills varit sprudlande spretiga.

Jag ser en tydlig meningsskiljaktighet i klassen då det gäller teater. En stor del av klassen har inte hållit på med teater och är inte bekväma i det tänket eller är av andra anledningar inte intresserade av att arbeta med teater med betydelsen att sätta upp en föreställning och visa den för en publik. En mindre del av klassen är sålda på teater och vill arbeta med utgångspunkt i teatern. Jag är en av dem som är lite skraja för teatern. Jag har haft flera dåliga upplevelser genom min skolgång då jag utan någon som helst vägledning har fått gestalta olika karaktärer i pjäser som jag inte förstått meningen med att sätta upp. Men samtidigt har teaterapan i mig njutit. Jag är trött på den fina teatern med sina speciella teateruttryck som jag känner att jag inte förstår och blir berörd av. Därför är jag så glad att jag har flera teaterivrare i min klass som kanske kan få mig att bli vän med teatern igen. Jag tror jag tycker om den egentligen, måste bara hitta mitt sätt att arbeta med det. Och hitta tillbaka till den teater som jag ju faktiskt tycker om och strunta i den jag inte gillar.

Read Full Post »

Yrkesval

Jag hade inte tänkt bli lärare. Det var faktiskt det sista jag ville bli när jag var yngre. Många i min släkt är lärare och tyvärr har de flesta inte gett en särskilt trevlig bild av läraryrket. Dålig lön kombinerat med obetalt övertid, sparsam uppskattning för det utförda jobbet, större barngrupper, ökad arbetsbelastning och samhällets eviga kritik av skolan och lärarna. Usch nej det verkade verkligen inte roligt och jag ville inte bli en sån där gnällig typ heller. Som bara ser det negativa. Så jag skulle inte bli lärare i alla fall.

Efter gymnasiet jobbade jag inom vården som så många andra outbildade ungdomar. När vikariaten tog slut tog jag ett beslut som jag fortfarande förundras över. Jag hade inga naturliga kontakter till barn såsom släktingar, småsyskon eller vänners småsyskon men kände mig nyfiken på barn. Jag kände mig obekväm bland barn men kände någon slags dragning till dem ändå. Beslutet jag tog var alltså att försöka skaffa ett jobb där jag fick umgås med barn, för att lära mig att umgås med dem helt enkelt. Jag sökte upp en vikariepool för förskolor och skolor i min stadsdel och fick genast komma på intervju. Jag antydde att jag självklart hade erfarenhet av barn via mina släktingar (vilket jag inte hade), samordnaren fattade tycka för mig och satte upp mig på listan för timvikarier. Jag jobbade där i ett år och hann vara på sexton olika förskolor. Och jag upptäckte hur kul det är att arbeta med barn! Jag fick till och med, för första gången i mitt liv, en tanke om att själv skaffa barn någon gång. Jag hade dock inga tankar på att utbilda mig till lärare.

Massor annat hände i mitt liv och tiden gick. Jag kom till en punkt då jag kände mig redo att söka till högskolan och studera för att ”bli något”. Jag tänkte och tänkte och velade och ångrade mig och ändrade mig. Men efter att ha prövat tanken på att få en mängd olika titlar var plötsligt lärare det enda jag ville. Allt annat verkade tråkigt i jämförelse med detta fantastiskt utmanande yrke. Den mångfacetterade rollen tänkte jag skulle ge mig möjlighet att utveckla många sidor av mig själv som jag gärna vill kunna använda i mitt yrke.

Under utbildningens gång har jag flera gånger funderat över vad jag nu anser vara orsaken till mitt yrkesval. Som det känns nu har jag valt detta yrke för att bli den lärare som jag ville möta. Jag ville ha en lärare som fick mig att känna mig kompetent och viktig snarare än duktig. En lärare som fick mig att samarbeta ännu mer med mina klasskamrater. En lärare som kunde skapa ett tillåtande och tryggt klimat där man får göra fel. Där felen är något positivt eftersom de ofta rymmer en stor läropotential. Ett klassrum där kroppen fick vara med. En skola där eleverna kände sig viktiga och fick påverka. Så att de sen gick ut skolan med tilltro till demokratin och deras möjligheter att förändra samhället. Och massor mer. En utmaning och ständig påminnelse för mig är att inte endast bli den lärare jag skulle velat ha utan en lärare som ser alla.

Detta var den anledning som just nu är den största. Om ett halvår kanske jag har upptäckt andra undermedvetna orsaker till mitt val.

Varför är du lärare?

Read Full Post »

« Newer Posts