Görandet av en lärare

Nu är min andra praktikperiod för denna termin slut. De var maffiga. Första perioden var tre veckor med fem fältdagar. Andra perioden var fyra veckor. Det känns alldeles ofattbart att det är slut.

Nästa praktikperiod är Slutpraktiken. Den stora slutspurten. Då jag ska kunna ta över undervisningen så gott som helt och hållet. Och det är sista chansen att få arbeta tillsammans med min handledare.

Jag funderar på hur min inställning till praktiken har förändrats under utbildningen men kanske ändå mest synen på mig själv som lärare.

I början fanns bara Metoden. Det var ett evigt sökande efter den där Metoden. Jag hade läst en massa böcker där lärare berättade om sin Metod som de arbetat fram under många många år. Jag försökte härma deras sätt och blev ständigt besviken. Det blev ju inte så fantastiskt bra som det lät i böckerna! Och det var så svårt! Och jag var inte ens säker på att det blev riktigt rätt och perfekt hur jag än gjorde.

Min bild av läraren genomsyrades av Metoden. Jag måste hitta min Metod, tänkte jag. Det var frustrerande och svårt. Mina handledare framstod som mer eller mindre dåliga allihopa eftersom de inte använde den Rätta Metoden. Vi fick heller inte så särskilt lärande relationer. Det var svårt att få till en bra pedagogisk diskussion när högskolan ju ändå hade det Rätta Svaret och den Rätta Metoden. Det är ensamt att tro sig ha rätt.

Praktikperioderna var plågsamt lärorika med sina verkliga elever som inte betedde sig som i böckerna. Med alla dåliga skolledningar, skiftande stämningar i de olika personalgrupperna och dessa eviga ineffektiva möten. Det var förvirrande. Jag förstod att det saknades mycket tills jag var en hel lärare. Jag visste bara inte vad.

Så var de första 1,5 åren slut, då man läser huvudämnet och har praktik i varje kurs. Det var dags för sidoämnen. Jag suckade lättat. Skönt att slippa praktiken ett tag.

Min plan var att läsa dessa kurser i ordning: drama, matte, NO och utomhuspedagogik. Men det blev drama, drama, drama och drama. Och sen kunde jag inte sluta för mitt hjärta skrek att jag var tvungen att läsa mer så det blev drama och drama igen. Jag läste i och för sig också matte på distans liksom sex- och samlevnad samt gjorde ett misslyckat försök att läsa idé- och lärdomshistoria.

När jag läste drama fick jag det där som saknades men som jag inte förstod vad det var. Vi studerade prövade lekte; vi utvecklade kunskaper genom både praktik och teori i en trygg miljö. Och det vi lärde oss om var ledarskap, gruppdynamik, kreativitet, lärande, fantasi, relationer och motivation. Det var fantastiskt. Jag hade ett sånt otroligt sug efter allt det vi studerade och jag kunde inte få nog. Och visst blev jag frälst av drama som metod men mest av allt hittade jag till ett sätt att leda elever mot maffiga mål.

Långsamt började min bild av mig själv som lärare förändras. Det var inte längre lika viktigt precis Vad jag gjorde med eleverna utan snarare Hur jag gjorde det. Jag började förstå vilken stämning jag ville åt. Samtalsklimat. Blickar. Tempo. Ljudvolym. Rörelsemönster. Frågor. Fast det var fortfarande inom den lilla dramabubblan.

Sedan hade jag ett uppehåll på ett halvår och försvann till en folkhögskola. Jag ställde mig upp i aulan och sa att jag ville hålla i en dramagrupp och där prövade jag vingarna. Fick självförtroende, lust och energi. Och så fick jag fantastiskt fin undervisning med lärare som mötte mig som person och famnade om oss alla och gjorde oss till en grupp. Det var otroligt spännande att gå på folkhögskola som lärarstudent och se det genom lärarglasögon. Men mest av allt var det en paus från lärarutbildningen.

Så kom jag tillbaka. Och allt såg annorlunda ut. Jag var plötsligt längre bort från utbildningen. Jag svävade liksom lite ovanför och kunde välja vad jag ville lyssna på. Och praktiken var sig verkligen inte lik. Plötsligt såg jag allt det bra i alla lärarnas undervisningen, även den mest traditionella. Jag kunde prata med min handledare på ett helt annat sätt än tidigare. Med en öppenhet och samtidigt större säkerhet. Jag är säker i min osäkerhet. Jag vet att jag inte vet. Och där kan vi mötas.

Det där förhållningssättet till mig som lärare, som jag fått inom drama, har börjat sprida sig och gälla alla ämnen. Det viktiga är hur jag är. Det ska jag träna på nu och tona ner de överambitiösa idéerna på spektakulära Nya Metoder. Det har jag tid med resten av min lärarkarriär. Nu är det dags för det basala. Hur jag är som pedagog. Kraven har sänkts och blivit rimliga och då ser jag konturerna av mig själv som lärare. Och när jag ser konturerna skymtar många möjliga vägar. Men jag måste inte skynda. För alla metoder krävs en trygg ledare. Det satsar jag på!

Read Full Post »

Frälsarläraren

Det började med att Mats under #skolchatt i torsdags suckade över att lärarstudenter är besatta av sin egen godhet.

@tystatankar läraren som jesusfiguren? #skolchatt

—
Björn Johannesson (@BPJoh) April 26, 2012

Som prestationsprinsessa är jag nog den absolut bäst lämpade att foga ihop de bitarna i min utbildning som målar upp bilden av läraren som Jesus. Läraren som kan allt. Läraren som älskar alla sina ämnen. Och alla delar av sina ämnen. Hon älskar också alla delar av sitt jobb och klagar inte. Hon gör! Hon förändrar och revolutionerar. Hon är som en virvelvind, en manisk Mary Poppins som kommer och berättar hur ALLT ska göras! Hon har tänkt igen alla delar av sig själv och hennes moral är som den perfekta läroboken i etik. Och kan ni tänka er, hon är helt nyutexad! Det är nämligen där, på högskolan, som hon fått sin stora kunskap och funnit den perfekta lärarstilen. Hon har ingenting att lära av de färdiga lärarna för de kan ingenting. De gör bara fel. Vänta bara tills alla gör som hon gör. Då blir allt bra!

Det finns nog helt andra bilder lärarutbildningen målar upp. Ibland tänker jag att det skulle varit bättre om jag redan varit lärare innan jag börjat läsa, så att jag inte hade behövt vara så naiv och lyssnat på allt så noga. (Det är något jag brukar göra).

Jag har tänkt att det kanske bara var min lilla del av lärarutbildningen som hade skapat denna bild. Att det just där fanns flera såna där insnöade typer som bara brinner för sin egen Metod och som är bittra över att det är så få som gör så som de gjorde när de forskade på sin klass för 30 år sedan. Men när jag läst sidoämnen har jag stött på samma uppfattning hos studenter som läser på andra delar av skolan. ”De verksamma lärarna är dålig och fast i det traditionella. Hoppas jag inte blir sån!”. Jag tror att det nog är lärarutbildningen som är besatt av sin egen godhet!

Bo Rothstein ger en mer nyanserad bild av framgång i skolan i DN idag (länk):

Framgångsrika skolor verkar kunna använda sig av väldigt olika pedagogiska modeller alltifrån mycket traditionella till mycket ”progressiva” och allting däremellan. När en annan av de ledande forskarna inom området, Michael Rutter, sammanfattar vad denna forskning visar om vad som utmärker de framgångsrika skolorna så pekar han på faktorer som ”gemensamma visioner”, ”laganda” och en ”uppsättning värderingar, attityder och beteenden som kommer att karakterisera skolan som en helhet”. Många av de ledande forskarna pekar ut den lokala skolledningen som nyckelfaktorn.

Ha! Traditionellt kan också vara bra alltså! Jag blir så glad av att läsa att det finns flera sätt. Och jag har slutat lyssna så noga på vad mina lärare säger. Det låter mycket bättre om jag filtrerar det genom mig själv. Jag tror att nyckeln till mitt nya förhållningssätt är att jag tog paus från denna ideologiska apparat ett halvår i kombination med att jag läste drama där vi gjorde mer än vi pratade. Men det kommer nog att dröja länge innan jag helt har kommit loss ur min lärarutbildnings tvångströjelärarbild.

@MoaDalkvist @BPJoh @tystatankar lärarutbildningen är en #skolchatt för sig. Men vi #lärare måste bli mer mänskliga inför oss själva.

—
Josef Fransson (@Meynlok) April 26, 2012

Heja mänskligheten! Även för lärare! Även för nya lärare!

ps. Jag tycker att du är himla bra också, samtidigt som du inte riktigt passar mig, kära Malmö Högskola!

Read Full Post »

Jag och bloggen

Jag funderar på vad jag får ut av att blogga.

• På bloggen tränar jag på att formulera mig inom denna genre. Det är en lustfylld träning där det finns utrymme för att leka och pröva nya ord, hitta på nya ord och utforska sätt att kommunicera med ord. Jag upplever bloggen lite som frizon i kontrast mot de texter jag producerar inom min utbildning som har väldigt mycket mer strikta regler för hur de ska utformas. Här finns plats för utsvävningar, spontanitet och texter som jag ibland till och med senare bedömer som rätt så dåliga. Perfektionen får stå undan för viljan att kommunicera. Jag leker och blir glad av att leka.
• Bloggen gör att jag får perspektiv på mitt liv. Den får mig att betrakta vad jag gör och vad jag möter i mitt liv på andra sätt än utan bloggen. Den får mig att se mig själv utifrån med en viss distans. Jag ser mer konstruktivt på de problem jag möter. Jag tänker mer i ett filosofiskt helhetsperspektiv kring situationer i mitt liv. Jag ser oftare mitt liv ur ett positivt perspektiv. Bloggen, som är den sida av mig som jag väljer att visa öppet på nätet, tvingar mig att se mer nyktert på mig själv. Med hjälp av bloggen ser jag tydligare när jag blir alltför gnällig, pinsamt naiv och inte tar ansvar för mitt liv. Den gör mig därför lite smartare, vuxnare och mognare.
• På bloggen gör jag en del av arbetet att utveckla en yrkesidentitet och yrkesstolthet. Jag berättar för världen men främst för mig själv vad jag anser om läraryrket, skolan och lärande. Jag berättar om vad jag upplever och förstår då mer om just det. När jag skriver bearbetar jag det jag upplever genom  att betrakta, organisera och skärskåda mina tankar. Jag skapar mig själv som lärare.
• Jag ser på min livsfär med fotografiska ögon och har utvecklat mitt fotande tack vare att jag använder mina egna bilder på bloggen. Jag tränar på att koppla bilder till ett specifikt innehåll och övar på det sättet mitt bildseende och min associationsförmåga. Det ger mig en alldeles speciell tillfredsställelse att hitta ”rätt” bild till ett visst inlägg. Det är en känsla av fulländelse som ger min själ energi.
• Bloggen gör att jag känner att jag är en del av det utvidgade lärarkollegiet. Som lärarstudent kan jag ibland uppleva att jag är lite utanför och inte egentligen ”får” vara med i de pedagogiska debatterna eftersom jag inte jobbar heltid som lärare ännu, ungefär som att diskutera barnuppfostran utan att själv ha barn. Genom bloggen känner jag att jag är med på ett litet hörn och det ger mig mod att även våga tro att jag får vara med i andra pedagogiska diskussioner.
• På bloggen berättar jag för mig själv att jag är en seriös lärarstudent som är engagerad och inte är intresserad av att glida igenom utbildningen. Det gör mig stolt och jag känner att jag gör något viktigt genom att berätta det. Jag får energi av att visa upp en motbild mot de ofta negativa bilderna av lärarstudenter och lärarutbildningen jag ser i media.

Tacka vet jag bloggande!

Read Full Post »

Superpedagogförväntningarnas ok

Min lärarutbildning är bra på många sätt. Den sparkar oss i rumpan och säger ”Tänk själv! Tänk nytt! Tänk mer!”. Den säger att det alltid finns andra sätt att undervisa på.

Andra sätt än de som de verksamma lärarna använder.

Ibland blir jag så trött på det där. Det blir liksom ett evigt svartmålande av lärarna (igen!). Som att det inte räcker med hur media trampar på lärarna och regeringen utreder och bannar. Och bilden byggs upp för oss: de verksamma lärarna är så gammalmodiga och gör så fel men vi helt nya lärare ska vara moderna och göra rätt. Vi ska vara fantastiska lärare. Utan erfarenhet. För vi vet ju bäst. Vi som fått veta det senaste inom forskningen.Jag kan verkligen förstå att vi studenter kan vara provocerande för en del lärare.

För mig som är prestationsprinsessa är det ett tungt ok att dra. JAG MÅSTE VARA BÄST FRÅN BÖRJAN!

Det är ju helt orimligt! Nej jag försöker lasta av kontinuerligt. I början av utbildningen växte okets tyngd för varje kurs men nu har det börjat minska. Jag lastar långsamt av. Ser att de verksamma lärarna visst är bra på massor av sätt. Skräddarsyr en kostym som är lagom stor och snygg. Motar bort superpedagogen. Tittar på mig själv i spegeln och ser en lärare som nog är helt okej. Som nog kan få börja köra i trafiken. Men inte är hon fantastisk. Och det behöver hon inte vara. Jag ser henne och klappar henne på axeln. Jag tror att du tids nog kommer att bli riktigt duktig på det här, säger jag till henne.

Högskolan ändrar form från att ha varit Sanningen och Svaret till att bli Grunden och Tidens tankar.

Bra nog-tankar med bra nog-planeringar visar sig i huvudet och jag ser en framtid där jag jobbar och utvecklas som lärare samtidigt som jag har en fritid. Superpedagogen i mig säger Nej nej du måste göra den bästa planeringen. I alla ämnen. Jag hör henne men lyssnar inte så noga. Jag vet vad hon tänker. Jag känner henne väl.

Min handledare påminner mig: Nu är det rast! Hon var tvungen att bli utarbetad och sjukskriven för att lära sig ta rast och göra lagom. Jag ska försöka respektera mig själv ända från början. Jag börjar nu.

Read Full Post »