Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘läroprocess’

Nu är min andra praktikperiod för denna termin slut. De var maffiga. Första perioden var tre veckor med fem fältdagar. Andra perioden var fyra veckor. Det känns alldeles ofattbart att det är slut.

Nästa praktikperiod är Slutpraktiken. Den stora slutspurten. Då jag ska kunna ta över undervisningen så gott som helt och hållet. Och det är sista chansen att få arbeta tillsammans med min handledare.

Jag funderar på hur min inställning till praktiken har förändrats under utbildningen men kanske ändå mest synen på mig själv som lärare.

I början fanns bara Metoden. Det var ett evigt sökande efter den där Metoden. Jag hade läst en massa böcker där lärare berättade om sin Metod som de arbetat fram under många många år. Jag försökte härma deras sätt och blev ständigt besviken. Det blev ju inte så fantastiskt bra som det lät i böckerna! Och det var så svårt! Och jag var inte ens säker på att det blev riktigt rätt och perfekt hur jag än gjorde.

Min bild av läraren genomsyrades av Metoden. Jag måste hitta min Metod, tänkte jag. Det var frustrerande och svårt. Mina handledare framstod som mer eller mindre dåliga allihopa eftersom de inte använde den Rätta Metoden. Vi fick heller inte så särskilt lärande relationer. Det var svårt att få till en bra pedagogisk diskussion när högskolan ju ändå hade det Rätta Svaret och den Rätta Metoden. Det är ensamt att tro sig ha rätt.

Praktikperioderna var plågsamt lärorika med sina verkliga elever som inte betedde sig som i böckerna. Med alla dåliga skolledningar, skiftande stämningar i de olika personalgrupperna och dessa eviga ineffektiva möten. Det var förvirrande. Jag förstod att det saknades mycket tills jag var en hel lärare. Jag visste bara inte vad.

Så var de första 1,5 åren slut, då man läser huvudämnet och har praktik i varje kurs. Det var dags för sidoämnen. Jag suckade lättat. Skönt att slippa praktiken ett tag.

Min plan var att läsa dessa kurser i ordning: drama, matte, NO och utomhuspedagogik. Men det blev drama, drama, drama och drama. Och sen kunde jag inte sluta för mitt hjärta skrek att jag var tvungen att läsa mer så det blev drama och drama igen. Jag läste i och för sig också matte på distans liksom sex- och samlevnad samt gjorde ett misslyckat försök att läsa idé- och lärdomshistoria.

När jag läste drama fick jag det där som saknades men som jag inte förstod vad det var. Vi studerade prövade lekte; vi utvecklade kunskaper genom både praktik och teori i en trygg miljö. Och det vi lärde oss om var ledarskap, gruppdynamik, kreativitet, lärande, fantasi, relationer och motivation. Det var fantastiskt. Jag hade ett sånt otroligt sug efter allt det vi studerade och jag kunde inte få nog. Och visst blev jag frälst av drama som metod men mest av allt hittade jag till ett sätt att leda elever mot maffiga mål.

Långsamt började min bild av mig själv som lärare förändras. Det var inte längre lika viktigt precis Vad jag gjorde med eleverna utan snarare Hur jag gjorde det. Jag började förstå vilken stämning jag ville åt. Samtalsklimat. Blickar. Tempo. Ljudvolym. Rörelsemönster. Frågor. Fast det var fortfarande inom den lilla dramabubblan.

Sedan hade jag ett uppehåll på ett halvår och försvann till en folkhögskola. Jag ställde mig upp i aulan och sa att jag ville hålla i en dramagrupp och där prövade jag vingarna. Fick självförtroende, lust och energi. Och så fick jag fantastiskt fin undervisning med lärare som mötte mig som person och famnade om oss alla och gjorde oss till en grupp. Det var otroligt spännande att gå på folkhögskola som lärarstudent och se det genom lärarglasögon. Men mest av allt var det en paus från lärarutbildningen.

Så kom jag tillbaka. Och allt såg annorlunda ut. Jag var plötsligt längre bort från utbildningen. Jag svävade liksom lite ovanför och kunde välja vad jag ville lyssna på. Och praktiken var sig verkligen inte lik. Plötsligt såg jag allt det bra i alla lärarnas undervisningen, även den mest traditionella. Jag kunde prata med min handledare på ett helt annat sätt än tidigare. Med en öppenhet och samtidigt större säkerhet. Jag är säker i min osäkerhet. Jag vet att jag inte vet. Och där kan vi mötas.

Det där förhållningssättet till mig som lärare, som jag fått inom drama, har börjat sprida sig och gälla alla ämnen. Det viktiga är hur jag är. Det ska jag träna på nu och tona ner de överambitiösa idéerna på spektakulära Nya Metoder. Det har jag tid med resten av min lärarkarriär. Nu är det dags för det basala. Hur jag är som pedagog. Kraven har sänkts och blivit rimliga och då ser jag konturerna av mig själv som lärare. Och när jag ser konturerna skymtar många möjliga vägar. Men jag måste inte skynda. För alla metoder krävs en trygg ledare. Det satsar jag på!

Read Full Post »

Jag följer Jamies drömskola och funderar på detta med disciplin. Hur jag som lärare får eleverna att göra vad de ska. Hur jag får dem att vara schyssta mot mig och varandra. Jag tycker att det är svårt.

Jag som elev behövde aldrig en hård röst för att förstå. Det räckte med att säga till mig med vanlig röst. Eller så minns jag det i alla fall. Det var jobbigt med allt det hårda tyckte jag. Då stängde jag in mig ännu mer. Allt det där skället och allmänna kraven på alla som inte gällde mig var så jobbigt och fick mig att må dåligt.

Kan ni vara TYSTA nu! Nu SKÄRPER ni er!

Det gällde aldrig mig men jag lyssnade ändå. Nej det var helt fel för mig. (Såhär var det) Jag var hämmad och ofta uttråkad och understimulerad i skolan. Det skapar en del problem för mig nu. Jag vill så gärna skapa den undervisning som skulle fått mig att lyfta och utvecklas, våga tro på mig själv och i slutändan faktiskt våga prata med de där arga vuxna. Men det finns ju så många andra barn i skolan som inte är som jag var! Många behöver tydliga gränser som gör det tryggt och hanterbart för dem.  Många behöver träna i att ta ansvar för sitt eget beteende och de behöver hjälp i att göra det.

Jag behöver hitta det där hårda och ibland till och med arga. Det känns fel. Det är inte jag. Inte nu i alla fall. Men jag vet att jag måste hitta något sätt att vara hård och arg på. För ibland behövs det.

Jag är sällan arg. Det är först på senare år jag har lärt mig att skrika. Fast det känns fortfarande lite konstlat. En av de första gångerna var på en dramalektion då vi skulle skrika i någon lek. Det var fantastiskt och sorgligt samtidigt. Jag hade ett sånt uppdämt behov av att skrika! När jag gick i lågstadiet retade de andra barnen mig och kallade mig musen för att jag var så tyst.  Barn kan vara väldigt träffsäkra. Det har hänt en del sen jag gick i lågstadiet men jag märker att det finns några små delar av den där musen kvar i mig. Jag var livrädd för att någon skulle skälla på mig. Det var det värsta jag visste. Därför blir det så svårt för mig att skälla på barn idag. Dessutom är jag inte riktigt van vid att ens bli arg. I min familj blev man inte arg. Men det har jag tack och lov börjat lära mig!

Jag minns när en av mina underbara dramalärare besökte mig på min praktik (länk till inlägg) och gav mig den bästa feedback jag nånsin fått. Då sa hon till mig att hon förstod att jag inte ville bli en sån där surkärring som bara skäller. Men att jag aldrig skulle bli det och därför inte behöver vara så himlans rädd för det heller. Hon sa att jag var så mjuk och inbjudande och därför gott kunde våga ha lite vassare kanter ibland så att mitt ledarskap blev tydligare för eleverna.

Hennes ord har jag burit med mig och försökt odla de där kanterna. Det blir bättre men det är svårt. Det är en process. En läroprocess.

Jag ville bara berätta det. Att det är jobbigt och svårt att bli en bra lärare men jag jobbar på det!

Read Full Post »

Jag funderar på vad jag får ut av att blogga.

  • På bloggen tränar jag på att formulera mig inom denna genre. Det är en lustfylld träning där det finns utrymme för att leka och pröva nya ord, hitta på nya ord och utforska sätt att kommunicera med ord. Jag upplever bloggen lite som frizon i kontrast mot de texter jag producerar inom min utbildning som har väldigt mycket mer strikta regler för hur de ska utformas. Här finns plats för utsvävningar, spontanitet och texter som jag ibland till och med senare bedömer som rätt så dåliga. Perfektionen får stå undan för viljan att kommunicera. Jag leker och blir glad av att leka.
  • Bloggen gör att jag får perspektiv på mitt liv. Den får mig att betrakta vad jag gör och vad jag möter i mitt liv på andra sätt än utan bloggen. Den får mig att se mig själv utifrån med en viss distans. Jag ser mer konstruktivt på de problem jag möter. Jag tänker mer i ett filosofiskt helhetsperspektiv kring situationer i mitt liv. Jag ser oftare mitt liv ur ett positivt perspektiv. Bloggen, som är den sida av mig som jag väljer att visa öppet på nätet, tvingar mig att se mer nyktert på mig själv. Med hjälp av bloggen ser jag tydligare när jag blir alltför gnällig, pinsamt naiv och inte tar ansvar för mitt liv. Den gör mig därför lite smartare, vuxnare och mognare.
  • På bloggen gör jag en del av arbetet att utveckla en yrkesidentitet och yrkesstolthet. Jag berättar för världen men främst för mig själv vad jag anser om läraryrket, skolan och lärande. Jag berättar om vad jag upplever och förstår då mer om just det. När jag skriver bearbetar jag det jag upplever genom  att betrakta, organisera och skärskåda mina tankar. Jag skapar mig själv som lärare.
  • Jag ser på min livsfär med fotografiska ögon och har utvecklat mitt fotande tack vare att jag använder mina egna bilder på bloggen. Jag tränar på att koppla bilder till ett specifikt innehåll och övar på det sättet mitt bildseende och min associationsförmåga. Det ger mig en alldeles speciell tillfredsställelse att hitta ”rätt” bild till ett visst inlägg. Det är en känsla av fulländelse som ger min själ energi.
  • Bloggen gör att jag känner att jag är en del av det utvidgade lärarkollegiet. Som lärarstudent kan jag ibland uppleva att jag är lite utanför och inte egentligen ”får” vara med i de pedagogiska debatterna eftersom jag inte jobbar heltid som lärare ännu, ungefär som att diskutera barnuppfostran utan att själv ha barn. Genom bloggen känner jag att jag är med på ett litet hörn och det ger mig mod att även våga tro att jag får vara med i andra pedagogiska diskussioner.
  • På bloggen berättar jag för mig själv att jag är en seriös lärarstudent som är engagerad och inte är intresserad av att glida igenom utbildningen. Det gör mig stolt och jag känner att jag gör något viktigt genom att berätta det. Jag får energi av att visa upp en motbild mot de ofta negativa bilderna av lärarstudenter och lärarutbildningen jag ser i media.

Tacka vet jag bloggande!

Read Full Post »

Jag läser läroplaner och lyssnar på hur lärarna resonerar kring centralt innehåll, förmågorna och kunskapskraven. Det centrala innehållet växer så lätt till en punktlista som läraren ska gå igenom kronologisk och bocka av. Kunskapskraven smyger in när det gäller bedömningen av eleverna. Men förmågorna, de ramlar lätt mellan de många orden. Och med alla dessa lokala pedagogiska planeringar är det lätt att saker och ting verkar kunna bli klara. På sådär några veckor. Och så ska det bedömas. Efter några veckor.

Den flexibla, ibland smått kaotiska (i alla fall sett utifrån) och spretiga process som kallas lärande får ställa sig i skamvrån och vara tyst. Nej för det ska ju planeras och bedömas och bockas av. Och jag tänker att vi måste bjuda in läroprocessen igen. Det kollektiva lärandet som tar vägen som ofta är svår att se från början. Eleverna ska vi bjuda in med alla sina tankar och förutsättningar.

Den lokala pedagogiska planeringen kan nog vara väldigt bra. En trygghet. En förenklad bild av lärarens undervisning. Ett sätt att sträcka ut handen till föräldrar, andra lärare, skolledningen och samhället. Men när den blir för trång och styrd hjälper den inte mig. Den måste finnas plats för människorna och stunderna.

Read Full Post »

Gunilla Molloy skriver i sin bok När pojkar läser och skriver (2007:47):

Min erfarenhet är att alltför mycket i skolan går för fort i den betydelse att kanske både lärare och elever förväntar sig att lärande är ett snabbt skeende.

Ofta tänker jag på detta när jag undervisar. Jag vill så gärna ha resultat eller i alla fall någon slags tydlig information. Vill veta om det hände något, om de lärde sig något, om det var bra? Och jag vill lära mig nu nu nu hur man är en bra lärare! Kan inte riktigt, på ett känslomässigt plan, att det kräver mycket träning. Att det tar lång tid.

Snart är dagen slut, praktiken slut eller projektet slut. Och ska det redovisas vad jag lärt mig. Vad eleverna lärt sig. Alltid så korta perspektiv.

Det blir lite konstigt när man säger sådär. Vad man lärt sig. Det låter så definitivt och som att det är slut, färdigt, statiskt. Det är väl därför vi envisas med att prata om utveckling och läroprocesser på högskolan. Det är rätt krångligt, dynamiskt och mångfacetterat detta med att lära sig.

Men åh vad jag längtar efter de långa relationerna.

Att få träffa mina elever så många gånger att jag liksom tycker mig förstå alla mina elever. Då vi hinner pröva många många olika saker tillsammans. Då det vi kan se de där långsamma förändringarna. Då jag kan vara lugn i det att vissa saker tar lång tid.

Read Full Post »

Lotta Juhlin skriver i Den goda kommunikationen att:

Rösten är bron mellan själ och kropp. En människas personlighet speglar sig i rösten. Hennes sätt att vara avslöjas i rösten. Det innebär att om man anmärker på någons röst, känner den personen sig sårad och tar det som en anmärkning på sitt sätt att vara. Därför blir anpassningen till en ny röstteknik inte bara en fråga om att ändra sin röst. Det handlar snarare om att ändra hela sitt beteende.

Detta gäller självklart både tal- och sångröst. Talrösten är dock något som alla använder dagligen i kommunikation med andra människor. Det är inte lika vanligt i dagens samhälle att använda sång som ett sätt att kommunicera i vardagen. Därför tror jag att det är lättare att fila på sångrösten. Ungefär som att träna sina muskler för att kunna hoppa på en bock eller springa efter en boll. Men det är fortfarande jag och mitt uttryck.

Det är spännande att jämföra med de som spelar fiol på skolan. Deras instrument ser ganska lika ut. De har i och för sig väldigt olika klang och utövarna har olika kroppar som skapar olika förutsättningar för att spela på fiolen. Men instrumentet är avtagbart från deras kroppar. Det går också att se vad de gör med fiolen.

När det gäller sång är det krångligare. Hela kroppen är instrumentet: strängar, stråke, harts, resonanslåda, armen som håller upp stråken, hakan som håller fast instrumentet osv. Allt finns inuti och det mesta av arbetet syns inte på utsidan. Det hörs dock vad för arbete som försiggår där inne men det krävs en tränad pedagog för att veta i vilken ände man ska börja för att förändra rösten. Exempelvis har jag haft problem med spända käkar som omöjliggör en stor klang där hela kroppen är med. Då kan det bero på hållning som kan bero på otränade muskler, överspända muskler, självbild som ger en ohälsosam hållning, förväntningar som gör att jag inte kan slappna av, en livsstil som är stressig, något själsligt problem som hålls i schack av en spänning i kroppen osv. Det kan bero på andningen som kan härledas av felaktigt använda muskler, en önskan att inte visa runda magen, spänningar i kroppen, oro och nervositet, dålig hållning osv. Vart ska man då börja att peta?

När vi hade en logonom som gästlärare arbetade hon mycket med hållning men hon tvingade aldrig på någon en förändrad hållning. Hon sa att det är viktigt att man själv känner sig redo att förändra sin hållning. För personliga råd lät hon därför oss komma till henne och inte tvärtom. Det är krångliga saker det här med röst och kropp och det kan hända att man hamnar i lägen man inte var beredd på och inte är redo att hantera.Vägledningen måste därför ske varsamt och inkännande. Den lärande måste även våga vara öppen och acceptera vad som händer för att det ska ske någon förändring. Du kan aldrig tvingas att ändra ditt beteende.

När du väl är sugen på att förändra kan det vara bra att vara medveten om vilket stort jobb du faktiskt gör och att det kan leda till en hel del dramatik i känslorna  (säger jag till mig själv). Det är en del av läroprocessen.

Read Full Post »

Igår tog jag ett litet steg framåt i utvecklingen av mitt sätt att använda min röst. Det skedde enligt samma mönster som alltid. Jag fick samma råd som vanligt: hållning, andning, avspänning, njuta, gunga. Ändå hände något som inte hänt innan. Jag hittade mitt gung, min hållning och avspänningen, andningen blev lugn och jag kunde njuta.

Det handlar om tålamod. Att försöka om och om igen. Att tro på att jag kan förändra mig och utvecklas. Att alltid leta efter det där som jag söker efter fastän jag redan har gjort det så många gånger.

Det hjälper att vara in en grupp med människor som alla söker och hoppas och tror på att de kan bli bättre. Det är så fruktansvärt svårt att lära om kroppen. Den vill så gärna göra som vanligt.

Varje dag försöker jag hitta en balans där rätt muskler jobbar medan resten är avspända. Oftast känns det som att ingenting händer. Men ibland kommer belöningen. Som igår. Det är viktigt att minnas att det ligger mycket bakom de där framstegen och att inte bara minnas att det plötsligt hände. Det hände för att jag har jobbat väldigt länge med detta. Varje dag sedan mitten av augusti har jag kämpat med denna kropp.

Denna läroprocess må jag minnas. Och fortsätta med resten av mitt liv.

Read Full Post »