Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘läsa’

Jag läste en bok. En skönlitterär bok om en flicka och sedan kvinna som överlevde tack vare böckerna.

Jag hade ingen som kunde hjälpa mig, men T. S. Eliot hjälpte mig.

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.

Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

IMAG1246

Jag håller inte riktigt med Jeanette Winterson i Varför vara lycklig när du kan vara normal? om vem som läser poesi och litteraturmen det där med att det är ett hittställe förstår jag precis. Så har det alltid varit för mig och det hoppas jag kunna få mina elever att se också.

Jag började inse att jag inte var ensam. Författare lever ofta i exil, som flyktingar eller olika slags outsiders. Dessa författare var mina vänner. Varje bok var en flaskpost. Öppna den.

Senare i boken berättar hon om när hon läste engelska vid universitetet.

Ju mer jag läste desto mer kämpade jag mot antagandet att litteratur är till för ett fåtal – med en speciell utbildning eller från en speciell klass. Böcker tillhörde också min medfödda rätt. Jag kommer aldrig att glömma min glädje när jag upptäckte att den först upptecknade dikten på det engelska språket var skriven av en herde i Whitby ungefär 680 f.Kr. (Caedmon’s Hymn) då St. Hilda var abbedissa i Whitby Alley.

Tänk er detta … en kvinna som styr och en illitterat boskapsskötare som skapar en dikt av en så stor skönhet att bildade munkar nedtecknade den och förde den vidare till besökare och pilgrimer.

Jag känner igen mig i hur hon beskriver läsandet och vad det betydde för henne. Ett hittställe, en flaskpost, en värmeplats, en sköld, ett skydd, en trygghet, ett hopp. Det gör mig glad. För då händer det igen, det där som hänt så många gånger: boken blir min vän och jag känner att vi pratar med varandra. Jag minns hur jag i ungdomen hade så många tankar som jag inte visste hur och med vem jag skulle kunna utveckla och hur böckerna ofta blev min lösning. De var på min sida och sa att jag var okej och att jag inte var ensam om mina tankar.

Heja böckerna!

Read Full Post »

orden krullar sig på raden

vrider sig

vänder sig

fördubblar sig

försvinner

de skrattar åt mig

hånar mig

går och lägger sig

Read Full Post »

Plötsligt stod de där framför mig med öppna armar. Två hela dagar. Alldeles tomma och fria och dessutom med tal om sol och värme. Jag fnittrade nervöst. Kan det verkligen vara sant?, frågade jag mig. Och det var det. Jag har en ledig helg!

Jag bestämmer mig för att göra det omöjliga och efterlängtade. Jag ska läsa en bok. En skönlitterär bok. Och visserligen har den koppling till kursen jag läser men det är inte obligatorisk läsning. Det känns fantastiskt lyxigt att ha tid att läsa den. Under terminstid!

Jag brukar inte läsa om böcker. Det är nog bara Muminböckerna jag återkommer till år efter år. Därför är det speciellt att läsa om denna bok. Jag läste den när jag gick på gymnasiet, på den tiden då jag ständigt läste. Ofta en bok i veckan eller mer. Livet var jobbigt och böckerna var dörrar till andra världar. Inte för att de världarna alltid var trevliga men det var i alla fall inte min vanliga värld. Denna minns jag som ganska jobbig att läsa.

Det var långt innan jag ens tänkt tanken att bli lärare och långt innan jag hade varit i Malmö och fick idén att flytta dit. Jag läste tekniskt program och trodde jag skulle bli civilingenjör samtidigt som jag hela tiden kände nånstans i magen hur fel det var. Malmö visste jag låg långt ner och så var det nånting med en bro.

Nu ser jag andra saker än jag såg då. Jag läser med stort intresse om kampen om pedagogiken genom de två extremerna Palin med sin fascistiska disciplin och Tompan som försöker bli kompis med eleverna och upptäcker att det omöjliggör det ledarskap som krävs i ett klassrum. Jag ser mitt Malmö och dess historia genom de välbesökta gatorna och de beryktade områdena.

Men det jag såg nu liksom då och som båda gångerna gett mig den där obehagskänslan är den sociala skolan som huvudpersonen Johan genomgår. Den drivs inte av mamma Bodil eller de olika lärarna utan av kompisarna. Och den skolan är hård. Jag känner igen mig och värjer mig för minnena från det där osynliga trycket från alla och ingen som påverkade mig åt håll jag inte ville gå. Jag minns frihetskänslan på examensdagen. Då släppte trycket och allt förändrades. Skolan är en speciell plats och att lära sig att umgås med andra människor är en svår sak.

Att läsa om en bok är lite som att hälsa på en plats jag besökte för länge sedan. När jag var cirka 4-6 år åkte jag och min familj till en stuga i fjällen som vi hyrde av en liten mysig gubbe för en liten peng. Vi gick upp på fjället och oftast till den vita stenen. När jag var tonåring åkte vi upp till stugan igen. När jag kom fram till den vita stenen uppe på berget kom jag också tillbaka till senaste gången jag var där. Då när den var jättestor. Då när jag till slut hade lyckats ta mig upp på den frågade jag min mamma vilket hål barnen kom ut genom, kiss- eller bajshålet. Svaret var omvälvande. Det finns ett till hål! Allt det kom tillbaka till mig på samma sätt som min gymnasietid kommer tillbaka till mig nu när jag läser Underdog en andra gång. Boken är en del av mig precis som den vita stenen och precis som alla andra platser, böcker om människor jag mött.

Det är fint på något sätt att återupptäcka en del av mig. Och då syns det hur jag har förändrats, där i jämförelsen mellan då och nu.

Read Full Post »

Okej, nu försöker jag också. Jag finns nu på twitter!

Det brukar dröja ganska länge innan jag börjar med såna där moderna trendiga saker. Min första mobil fick jag av mina föräldrar när jag gick på gymnasiet. Jag ville inte ha den. Och tänk, nu har jag en smartphone!

Jag har hållit mig borta från twitter. Var orolig för att bli stressad av myllret av tweets. Ibland har jag en tendens att vilja hänga med på allt. Läsa allt. Vill ju inte missa något. Det har jag iofs lärt mig av med tack vare bloggandet. I början när jag precis hade skaffat Bloglovin läste jag ALLA inlägg. Varje dag. Det blev stressigt. Nu läser jag bara det jag vill läsa, just då. Det låter nog självklart för det flesta. Men jag är en prestationsprinsessa och då är det lätt att saker och ting blir lite överdrivna.

Morrica och Mats har pratat länge om #skolchatt och nu kände jag att jag inte kunde hålla mig. Måste kolla in! Vill inte missa! Dessutom läser jag nu en kurs i språksociologi och har därför blivit extremt intresserad av olika språksociologiska fenomen och koder som finns inom olika kommunikationskanaler och kretsar.

När jag var liten pratade jag väldigt lite. När jag pratade höll jag mig kort. Jag trodde inte särskilt mycket om mig själv och tyckte nog att det var bättre att ge plats åt andra än att ta den själv. Men åren har jag ändrat syn på mig själv och kan nu breda ut mig. Ibland. Men det kortfattade, koncisa och effektiva ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Därför anar jag att jag kan trivas med små kompakta tweets.

Så, nu har jag förklarat mig.

Read Full Post »

Jag hälsade på en ny klass idag. Sen skulle jag hem och plugga.

Det var inget fel på boken, jag hade till och med sett fram emot att läsa den. Men jag lyckades bara läsa ett stycke innan jag märkte att jag inte längre förstod vad jag läste. Alla de nya eleverna snurrade runt i huvudet, samtalen med lärarna, allt som hände under lektionerna….

Det kändes som att det redan var fullt i huvudet. Fullt av obearbetade intryck som krävde min uppmärksamhet. Så känns det i och för sig varje dag då jag är på praktik men när det är första dagen med en ny grupp känns det minst sagt trångt i huvudet och kroppen är trött trött trött. Då funkar det mycket bättre att diska, städa eller träna än att läsa en bok.

Jag som hade tänkt att jag äntligen skulle få tid och ro att läsa vanliga skönlitterära böcker och kanske slinka in någon intressant facklitteratur för att fortbilda mig. Det verkar avlägset nu.

Kanske när jag jobbat några år? Kanske när det är sommarlov om jag får sånt?

Read Full Post »

– Och efter rasten ska alla killar gå till biblioteket, säger läraren.

– JAAAAA!, skriker killarna lyckligt.

På biblioteket sätter vi oss i ett mörkt bikupeformat rum.

– Jag vill ha stjärnorna!, säger en elev och tittar uppfordrande på mig.

– Jag vet inte…. hinner jag säga innan han hittar knappen själv. Taket lyses upp av en stjärnhimmel. Han lägger huvudet i mitt knä och ler mot mig. Tyst!, säger de till han som alltid pratar. Bibliotekarien kommer in och berättar fortsättningen på Mio min Mio som de har börjat på tidigare.

Oj! Wow! Nej! Han måste komma ihåg svärdet! ÅH! Såhär? JA!

Hon avslutar precis när det är som mest spännande.

Så tänker jag att det borde vara på alla skolbibliotek. En plats dit man vill gå. En plats där det finns många många dörrar in till andra världar. Och där man kan få hjälp att hitta dörrarna och öppna dem.

Read Full Post »

I många många år har jag tränat på att läsa noter. Det går ganska bra att översätta de små strecken, pluttarna och fjongarna till sång. Men nu försöker jag göra tvärtom: jag vill skriva på detta underliga språk.

Det är samma princip som med skrift- och talspråk. Vissa saker går inte riktigt att skriva ner, språket är för kantigt för det. Det finns olika sätt att skriva men en gemensam grammatik. Jag förstår också språket på att annat sätt när jag ska försöka skriva med det själv.

Det tar väldigt lång tid. Men när det är klart ser det fint ut. Och jag kan läsa det. Andra kan läsa det.

Jag kan analysera sången på ett annat sätt när jag har melodin nedskriven. Det blir tydligt varför min improviserade understämma ibland låter galen när jag ser noterna framför mig. Jag ser helheten. Rörelserna åt olika håll. Det återkommande och det som sticker ut.

Här är två olika melodier till samma psalm. Enda skillnaden är de där pluttarna.

För mig är noter både en trygghet och begränsning. Noterna står stadigt där och visar vägen, finns alltid till hands och hjälper till. Men de visar inte nya vägar, bara samma samma. De kan lätt få mig att glömma att det finns plats att betona, dra, lägga till toner, leka med rytmen och volymen. Det inte bara finns plats utan allt det där måste få finnas med för att det ska bli musik. Kanske som ett manus till ett tal eller ett radioprogram. Det är inte bara att göra om bokstäverna till ljud.

Noterna är öppna och tolkningsbara på samma sätt som skriftspråk. De går att läsa och använda på många sätt.

Read Full Post »

Older Posts »