Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ledarskap’

Förrförra gången handlade #skolchatt om samarbetet mellan lärarutbildningarna och skolorna. För att läsa debatten klicka här. Jag började fundera på detta med handledare. Någon tyckte att handledare skulle vara särskilt skickliga lärare utifrån vissa kriterier. Jag minns ämnesdidaktisk skicklighet som en av dessa. Jag håller inte med. (Kanske det har att göra om man är ämneslärare i de högre åldrarna eller klasslärare i de lägre?)

IMAG0170

När jag började på lärarutbildningen skulle jag hållit med. Då vara jag förvirrad och vilsen. På högskolan fick vi teori och kritik av den nuvarande skolan. Jag kom ut på praktik och ville se någon som kunde förverkliga och exemplifiera allt det som vi hade fått höra på högskolan. Så blev det inte. Min första handledare var skicklig på många sätt. Hon var en demokratisk och tydlig ledare och hade stora kunskaper inom sina ämnen. Men hon undervisade inte alls på det sätt som högskolan propagerade. Och inte alls så som jag ville göra. Men hon lät mig ta över undervisningen. Jag slängde ut mängder av idéer som jag tänkte att hon skulle rata. Men hon sa ”Pröva!” och jag provade. En av de saker jag provade var drama. Jag kunde inget om det men hittade en hemsida med några övningar som jag gjorde med eleverna. Vi läste en bok och eleverna fick spela upp en scen ur den.

Min handledare och jag klickade inte. Vi lyckades aldrig småprata. Jag var lite rädd för henne. Hon gav mig mycket konstruktiv kritik. Hon lät mig jobba hårt. På kvällarna och helgerna planerade jag för det hanns inte med på skolan för alla dessa mållösa möten. Hon gjorde två viktiga saker för mig: 1. Hon lät mig hålla i många lektioner som jag skräckslaget genomförde. 2. Hon såg att det hände något med mig när jag höll i drama, att jag blommade ut. Hon sa att drama var något jag skulle satsa på. Tack för det! Utan den kommentaren hade jag kanske inte valt att läsa mitt hjärteämne drama!

Sedan dess har jag haft tre handledare och alla har lärt mig olika saker. Ingen har varit den där som undervisar så som jag vill göra. Ingen har exemplifierat forskningen från högskolan. Men det finns så många dimensioner av läraryrket och alla har gett mig något. Någon visade att man kan vara avslappnat och sätta tydliga gränser för sitt yrke. Någon var fantastiskt bra på att lösa konflikterna på rasten. Någon mötte föräldrar på ett sätt som jag tog med mig. Någon hade ett tydligt sätt att prata med sina chefer. Någon kunde möta eleverna i alla deras känslor på ett underbart sätt. Men ingen hade allt. Ingen var perfekt. Och jag har äntligen slutat leta efter min drömlärare hos någon annan. Nu letar jag hos mig själv.

Jag har börjat förstå vad jag vill ha av en handledare. Jag vill ha just det som min första handledare gav mig: plats att pröva. I det ingår också att handledaren alltid finns där för att rädda mig om något händer som jag inte kan hantera eller om jag plötsligt inte orkar vara lärare en liten stund. Jag vill också ha respons. Jag brukar ofta kunna se vad som inte gick så bra och lite grann av det som gick bra. Men det är mycket som jag inte alls märker och där kan handledaren göra en stor insats. Hon kan berätta om det självklara, de där små detaljerna som jag inte tänker på. Pauserna i genomgången, hur jag ställer frågor, hur jag väljer vem som ska få svara, hur jag bemöter elevernas svar, hur jag reagerar när någon kommer försent eller glömt pennan eller är ledsen för något från rasten. Undervisningen har jag oftast tänkt igenom noga. Men mitt förhållningssätt  till eleverna och allt som händer i klassrummet, eller kanske det förhållningssätt jag vill ha till detta, kan jag behöva hjälp med att sätta ord på. Och det är ju det som grunden till allt. Tänker jag.

Det är fint om vi tycker om varandra och har lätt att prata med varandra, som det är med min nuvarande handledare, men det är inget jag kan begära av en handledare. Men det är viktigt att kunna diskutera tillsammans. Och då när vi diskuterar underlättar det om handledaren inte ser sig som färdiglärd. För då blir det svårt att diskutera. Men om vi båda pratar med inställningen att vi vill lära oss, gärna både av och med varandra, kan det bli riktigt spännande.

Tack till alla handledare i skolsverige som öppnar sina klassrum för lärarstudenter med darriga ben!

Annonser

Read Full Post »

Nu är min andra praktikperiod för denna termin slut. De var maffiga. Första perioden var tre veckor med fem fältdagar. Andra perioden var fyra veckor. Det känns alldeles ofattbart att det är slut.

Nästa praktikperiod är Slutpraktiken. Den stora slutspurten. Då jag ska kunna ta över undervisningen så gott som helt och hållet. Och det är sista chansen att få arbeta tillsammans med min handledare.

Jag funderar på hur min inställning till praktiken har förändrats under utbildningen men kanske ändå mest synen på mig själv som lärare.

I början fanns bara Metoden. Det var ett evigt sökande efter den där Metoden. Jag hade läst en massa böcker där lärare berättade om sin Metod som de arbetat fram under många många år. Jag försökte härma deras sätt och blev ständigt besviken. Det blev ju inte så fantastiskt bra som det lät i böckerna! Och det var så svårt! Och jag var inte ens säker på att det blev riktigt rätt och perfekt hur jag än gjorde.

Min bild av läraren genomsyrades av Metoden. Jag måste hitta min Metod, tänkte jag. Det var frustrerande och svårt. Mina handledare framstod som mer eller mindre dåliga allihopa eftersom de inte använde den Rätta Metoden. Vi fick heller inte så särskilt lärande relationer. Det var svårt att få till en bra pedagogisk diskussion när högskolan ju ändå hade det Rätta Svaret och den Rätta Metoden. Det är ensamt att tro sig ha rätt.

Praktikperioderna var plågsamt lärorika med sina verkliga elever som inte betedde sig som i böckerna. Med alla dåliga skolledningar, skiftande stämningar i de olika personalgrupperna och dessa eviga ineffektiva möten. Det var förvirrande. Jag förstod att det saknades mycket tills jag var en hel lärare. Jag visste bara inte vad.

Så var de första 1,5 åren slut, då man läser huvudämnet och har praktik i varje kurs. Det var dags för sidoämnen. Jag suckade lättat. Skönt att slippa praktiken ett tag.

Min plan var att läsa dessa kurser i ordning: drama, matte, NO och utomhuspedagogik. Men det blev drama, drama, drama och drama. Och sen kunde jag inte sluta för mitt hjärta skrek att jag var tvungen att läsa mer så det blev drama och drama igen. Jag läste i och för sig också matte på distans liksom sex- och samlevnad samt gjorde ett misslyckat försök att läsa idé- och lärdomshistoria.

När jag läste drama fick jag det där som saknades men som jag inte förstod vad det var. Vi studerade prövade lekte; vi utvecklade kunskaper genom både praktik och teori i en trygg miljö. Och det vi lärde oss om var ledarskap, gruppdynamik, kreativitet, lärande, fantasi, relationer och motivation. Det var fantastiskt. Jag hade ett sånt otroligt sug efter allt det vi studerade och jag kunde inte få nog. Och visst blev jag frälst av drama som metod men mest av allt hittade jag till ett sätt att leda elever mot maffiga mål.

Långsamt började min bild av mig själv som lärare förändras. Det var inte längre lika viktigt precis Vad jag gjorde med eleverna utan snarare Hur jag gjorde det. Jag började förstå vilken stämning jag ville åt. Samtalsklimat. Blickar. Tempo. Ljudvolym. Rörelsemönster. Frågor. Fast det var fortfarande inom den lilla dramabubblan.

Sedan hade jag ett uppehåll på ett halvår och försvann till en folkhögskola. Jag ställde mig upp i aulan och sa att jag ville hålla i en dramagrupp och där prövade jag vingarna. Fick självförtroende, lust och energi. Och så fick jag fantastiskt fin undervisning med lärare som mötte mig som person och famnade om oss alla och gjorde oss till en grupp. Det var otroligt spännande att gå på folkhögskola som lärarstudent och se det genom lärarglasögon. Men mest av allt var det en paus från lärarutbildningen.

Så kom jag tillbaka. Och allt såg annorlunda ut. Jag var plötsligt längre bort från utbildningen. Jag svävade liksom lite ovanför och kunde välja vad jag ville lyssna på. Och praktiken var sig verkligen inte lik. Plötsligt såg jag allt det bra i alla lärarnas undervisningen, även den mest traditionella. Jag kunde prata med min handledare på ett helt annat sätt än tidigare. Med en öppenhet och samtidigt större säkerhet. Jag är säker i min osäkerhet. Jag vet att jag inte vet. Och där kan vi mötas.

Det där förhållningssättet till mig som lärare, som jag fått inom drama, har börjat sprida sig och gälla alla ämnen. Det viktiga är hur jag är. Det ska jag träna på nu och tona ner de överambitiösa idéerna på spektakulära Nya Metoder. Det har jag tid med resten av min lärarkarriär. Nu är det dags för det basala. Hur jag är som pedagog. Kraven har sänkts och blivit rimliga och då ser jag konturerna av mig själv som lärare. Och när jag ser konturerna skymtar många möjliga vägar. Men jag måste inte skynda. För alla metoder krävs en trygg ledare. Det satsar jag på!

Read Full Post »

Min matte- och fysiklärare på gymnasiet var en sån som jag bara vill krama. Han älskade sina ämnen och ville verkligen sprida sin kunskap till oss. Och inte bara till såna som jag, som fattade sambanden vid första förklaringen. Nej han ville lära alla. Det fanns inga dumma frågor och alla vågade be om hjälp. Sen kom hjälpen och jag minns hur fantastiskt jag tyckte det var. Han förstod direkt vad det var jag inte hade fattat! Han bara tittade i mitt block och jag sa något kort och så kunde han hjälpa mig precis där jag var i tanken. Och så var det med alla elever. Vi var alla imponerade över hans kunnighet.

På matematiklektionerna räknade jag oftast ganska snabbt fram till det ställe i matteboken vi skulle jobba till. Under tiden hjälpte jag också ofta mina klasskamrater. Det var några som nästan alltid frågade mig innan de frågade läraren och jag hade inga problem med att hjälpa dem. Ibland hände det att jag när det var 5-10 minuter kvar av lektionen inte hade något att göra. Jag hade räknat alla talen och ingen behövde hjälp. Då la jag huvudet på bänken och tog mig en tupplur. Och läraren lät mig göra det. Ingen annan fick göra det för de var inte klara. Men jag fick och det respekterade alla. För mig betydde det mycket. Jag tyckte att min lärare gjorde ett bra val som lät mig vila en stund istället för att få mig att göra några extrauppgifter bara för att. Jag vill inte göra några extrauppgifter mer än de som fanns i boken. Jag tyckte inte att matte var roligt, jag var bara bra på det.  Och jag uppskattade den särbehandling jag fick enormt mycket.

Jag undrar ibland var han tänkte om situationen. Kanske han våndades varje gång det hände. För mig betydde det i alla fall att vi hade en nästanvuxen relation med respekt och flexibilitet och det fick mig att växa. Att han litade på mig. Att han var villig att tänja på reglerna (det var annars aldrig okej att sova på en lektion) för min skull. Han var en bra lärare.

Lärare som lyfter: sångpedagogen

Lärare som lyfter 2: dom konstiga

Read Full Post »

Jag måste vara svältfödd på positiva bilder av lärare.

Jag ser på tv-serien Battlestar Galactica (den nya). Det handlar i kort om att människorna har skapat smarta robotar som gör uppror mot människorna och lämnar dem. Efter ett tiotal år kommer de tillbaka och attackerar människorna. De flesta dör men några få skepp lyckas fly från attacken och försöker få människorasen att överleva och hitta en ny planet att bo på.  Presidenten dör och den otippade ersättaren blir skolministern, en tidigare grundskollärare. Hon blir först misstrodd ”inte kan väl en lärare vara president”, men hon arbetar långsamt upp en bred väljarbas som tror på henne.

Det viktiga för mig är att hon klarar jobbet som president bra. Att hennes kunskaper som lärare visar sig värdefulla. Hon har genom sitt tidigare yrke stora kunskaper om relationer, gruppdynamik, ledarskap och människors utveckling och långsamma förändring. Hon framstår som väldigt klok.

I was a teacher long before I was Secretary of Education, and causes are only lost when we give up.

Det gör mig så glad att se dessa kunskaper, som jag menar är en viktig del av läraryrket, som viktiga och faktiskt värdefulla även utanför skolan. Jag lägger till några trevliga associationer till ordet lärare: klok, kunnig, eftertraktad och bra ledare.

Read Full Post »

– Vi har det bra i klassen, säger eleverna. Inget bråk.

– Men på fritids bråkar vi och är elaka. Där är det inte alls bra i klassen.

– Varför är det så?, frågar läraren.

– Dom ser inte där [på fritids]. Här gör vi inte sånt för du tittar ju.

Read Full Post »

Idag har jag varit på mentorsträff. Det betyder att jag träffat den som från högskolans sida är kontaktperson och ansvarig för min verksamhetsförlagda del av min utbildning samt de andra studenter inom samma partnerområde med denna mentor. Detta dokument finns då alltid med (länk):

Lustigt nog kommenterade Anne-Marie Körling detta dokument (länk). Den innehåller många stora meningar om vad lärare gör och ska göra. Vissa som känns självklara och andra som känns mer fantastiska än rimliga. Exempelvis ser jag i en matris där högsta nivån förutsätter att studenten ”ser mönster i konfliktsituationer, är uppmärksam på maktstrukturer och försöker hitta långsiktigt hållbara lösningar som är giltiga i hela verksamheten.”

Puh! Jag försöker att läsa denna text så lite som möjligt innan min praktik. Det känns bara så omöjligt och onödigt med de där meningarna. Jag som har lätt att bli överambitiös får jobba hårt för att sänka kraven på mig själv. Då hjälper det inte mig att läsa detta. Jag som håller på och svamlar och fumlar och letar efter någon sorts yrkesroll måste vara snäll mot mig själv. Det har jag lärt mig under utbildningen. Det grundläggande, exempelvis att fånga eleverna den där första minuten, är sånt som jag övar på under praktiken. Och det är bra så.

Jag sätter upp konkreta mål, ibland med viss hjälp av min mentor, att arbeta mot för en termin. De är min sköld mot de stora meningarna. De är rimliga, hanterbara och skrivna av mig. De ger mig hopp och gör att jag slipper känna mig misslyckad hela tiden. De hjälper mig att se vad jag gjort istället för vad jag inte gjort.

Läraryrket är ett visst hantverk, ett görande, som är så otroligt komplext. Kanske det är därför meningarna blir så fantastiska i det lilla häftet. Efter praktiken kan jag läsa i häftet igen. Då brukar jag märka att jag nog gjort en del av det där som bara kändes så orimligt avancerat och krävande. Att det ska vara så svårt att beskriva det som en lärare gör.

Read Full Post »

Jag läser med glädje temat Estetikens kraft i tidningen Förskolan. Eva Änggård får mig att fundera över barns skapande (länk):

– Många vuxna tycker att barns bildskapande bör vara individuellt och originellt. Den första bildfasen, den förschematiska, då barnen gör mer genuina bilder av huvudfotingar är förhärligad av vuxna. Men den andra fasen, den schematiska, då barnen ritar av och härmar anses inte lika fin fast det är då de tillägnar sig medlen för att utvecklas ytterligare, säger Eva Änggård.

När jag började läsa drama var det en dramatisk upplevelse för mig. Övningarna och gruppen fick mig att upptäcka en lekfull och, som det kändes, väldigt fri sida av mig själv. När jag det efter ett tag var dags för praktik ville jag ge barnen just det: de skulle göra samma resa tänkte jag mig. (Som att de var kopior av mig?!) Min grupp hade dock andra idéer och det blev ett relativt styrt äventyr där barnen var ganska passiva deltagare. Jag tyckte att det var fel och kände att det stred mot min övertygelse om vad drama är. När gruppen sen splittrades fick jag göra mer det jag hade tänkt mig. Då upptäckte jag att ju mer styrt, tydligt och faktiskt ofritt jag organiserade undervisningen, ju mer kunde barnen vara fria att upptäcka sina kroppar som uttrycksmedel och gruppen som en gemenskap. När jag gav mycket frihet ägnade sig barnen bara åt att befästa hierarkin i klassen. När det var fritt visste de heller inte vad de skulle göra och började därför bråka, spexa och leka andra lekar som motverkade syftet med min övning.

– Vuxna tänker att barn skapar inifrån men jag tänker mer att de upplever ett bildspråk runtomkring och behöver koder och konventioner för att kunna använda det, säger Eva Änggård.

Hennes forskning har visat att barn inte skapar särskilt fritt. Hon studerade en förskola och upptäckte att barnen själva såg teckningarna som ett kollektivt kamratligt projekt där de härmade varandra och ritade av befintliga bildschabloner.

Jag förstod att jag måste vara modell för dem. Ge dem en struktur och ordning som gör att de inte kan spela det sociala spel de gör då  jag inte tvingar dem att göra på annat sätt. Ge dem förslag på vad man kan hitta på med kroppen. Visa hur man kan leka inom de ramar jag satt upp.

Det var inte alls som jag trodde.

Hon tycker myten om det skapande barnet som inte ska styras av vuxna kan verka begränsande.

– Konstnärer har alltid ritat av andra, konst bygger alltid på andras konst. Det är accepterat bland vuxna konstnärer, men inte hos våra barn. Att inte låta barn härma och lära sig estetiska tekniker är som att säga att de ska kunna läsa och skriva genom att hitta på ett eget alfabet.

Ett tag senare förstod jag också att jag hade missförstått min egen utveckling. Jag trodde att drama, genom att vara så fritt, hade fått mig att förändras. Men så prövade vi i dramaklassen att ha fri improvisation inför ett stort teaterarbete. Det var katastrof! Aldrig har det varit så svårt att komma på något att göra eller säga. Det var plågsamt tråkigt och jag började tvivla på oss. DÅ förstod jag att jag också hade lärt mig med hjälp av en ledare som visat och väglett.  Aha! Jag märkte också att det var väldigt svårt att göra något i en spretig grupp med många viljor om ingen tog på sig att vara ledare. Då var alla tvungna att vara ledare lite grann och hann inte vara kreativa deltagare.

Ramar ger frihet. Verktyg, metoder och modeller ger möjligheter. En ledare ger frihet för deltagarna att vara deltagare.

Read Full Post »

Older Posts »