Handledarna och jag

Förrförra gången handlade #skolchatt om samarbetet mellan lärarutbildningarna och skolorna. För att läsa debatten klicka här. Jag började fundera på detta med handledare. Någon tyckte att handledare skulle vara särskilt skickliga lärare utifrån vissa kriterier. Jag minns ämnesdidaktisk skicklighet som en av dessa. Jag håller inte med. (Kanske det har att göra om man är ämneslärare i de högre åldrarna eller klasslärare i de lägre?)

När jag började på lärarutbildningen skulle jag hållit med. Då vara jag förvirrad och vilsen. På högskolan fick vi teori och kritik av den nuvarande skolan. Jag kom ut på praktik och ville se någon som kunde förverkliga och exemplifiera allt det som vi hade fått höra på högskolan. Så blev det inte. Min första handledare var skicklig på många sätt. Hon var en demokratisk och tydlig ledare och hade stora kunskaper inom sina ämnen. Men hon undervisade inte alls på det sätt som högskolan propagerade. Och inte alls så som jag ville göra. Men hon lät mig ta över undervisningen. Jag slängde ut mängder av idéer som jag tänkte att hon skulle rata. Men hon sa ”Pröva!” och jag provade. En av de saker jag provade var drama. Jag kunde inget om det men hittade en hemsida med några övningar som jag gjorde med eleverna. Vi läste en bok och eleverna fick spela upp en scen ur den.

Min handledare och jag klickade inte. Vi lyckades aldrig småprata. Jag var lite rädd för henne. Hon gav mig mycket konstruktiv kritik. Hon lät mig jobba hårt. På kvällarna och helgerna planerade jag för det hanns inte med på skolan för alla dessa mållösa möten. Hon gjorde två viktiga saker för mig: 1. Hon lät mig hålla i många lektioner som jag skräckslaget genomförde. 2. Hon såg att det hände något med mig när jag höll i drama, att jag blommade ut. Hon sa att drama var något jag skulle satsa på. Tack för det! Utan den kommentaren hade jag kanske inte valt att läsa mitt hjärteämne drama!

Sedan dess har jag haft tre handledare och alla har lärt mig olika saker. Ingen har varit den där som undervisar så som jag vill göra. Ingen har exemplifierat forskningen från högskolan. Men det finns så många dimensioner av läraryrket och alla har gett mig något. Någon visade att man kan vara avslappnat och sätta tydliga gränser för sitt yrke. Någon var fantastiskt bra på att lösa konflikterna på rasten. Någon mötte föräldrar på ett sätt som jag tog med mig. Någon hade ett tydligt sätt att prata med sina chefer. Någon kunde möta eleverna i alla deras känslor på ett underbart sätt. Men ingen hade allt. Ingen var perfekt. Och jag har äntligen slutat leta efter min drömlärare hos någon annan. Nu letar jag hos mig själv.

Jag har börjat förstå vad jag vill ha av en handledare. Jag vill ha just det som min första handledare gav mig: plats att pröva. I det ingår också att handledaren alltid finns där för att rädda mig om något händer som jag inte kan hantera eller om jag plötsligt inte orkar vara lärare en liten stund. Jag vill också ha respons. Jag brukar ofta kunna se vad som inte gick så bra och lite grann av det som gick bra. Men det är mycket som jag inte alls märker och där kan handledaren göra en stor insats. Hon kan berätta om det självklara, de där små detaljerna som jag inte tänker på. Pauserna i genomgången, hur jag ställer frågor, hur jag väljer vem som ska få svara, hur jag bemöter elevernas svar, hur jag reagerar när någon kommer försent eller glömt pennan eller är ledsen för något från rasten. Undervisningen har jag oftast tänkt igenom noga. Men mitt förhållningssätt  till eleverna och allt som händer i klassrummet, eller kanske det förhållningssätt jag vill ha till detta, kan jag behöva hjälp med att sätta ord på. Och det är ju det som grunden till allt. Tänker jag.

Det är fint om vi tycker om varandra och har lätt att prata med varandra, som det är med min nuvarande handledare, men det är inget jag kan begära av en handledare. Men det är viktigt att kunna diskutera tillsammans. Och då när vi diskuterar underlättar det om handledaren inte ser sig som färdiglärd. För då blir det svårt att diskutera. Men om vi båda pratar med inställningen att vi vill lära oss, gärna både av och med varandra, kan det bli riktigt spännande.

Tack till alla handledare i skolsverige som öppnar sina klassrum för lärarstudenter med darriga ben!

Read Full Post »

Görandet av en lärare

Nu är min andra praktikperiod för denna termin slut. De var maffiga. Första perioden var tre veckor med fem fältdagar. Andra perioden var fyra veckor. Det känns alldeles ofattbart att det är slut.

Nästa praktikperiod är Slutpraktiken. Den stora slutspurten. Då jag ska kunna ta över undervisningen så gott som helt och hållet. Och det är sista chansen att få arbeta tillsammans med min handledare.

Jag funderar på hur min inställning till praktiken har förändrats under utbildningen men kanske ändå mest synen på mig själv som lärare.

I början fanns bara Metoden. Det var ett evigt sökande efter den där Metoden. Jag hade läst en massa böcker där lärare berättade om sin Metod som de arbetat fram under många många år. Jag försökte härma deras sätt och blev ständigt besviken. Det blev ju inte så fantastiskt bra som det lät i böckerna! Och det var så svårt! Och jag var inte ens säker på att det blev riktigt rätt och perfekt hur jag än gjorde.

Min bild av läraren genomsyrades av Metoden. Jag måste hitta min Metod, tänkte jag. Det var frustrerande och svårt. Mina handledare framstod som mer eller mindre dåliga allihopa eftersom de inte använde den Rätta Metoden. Vi fick heller inte så särskilt lärande relationer. Det var svårt att få till en bra pedagogisk diskussion när högskolan ju ändå hade det Rätta Svaret och den Rätta Metoden. Det är ensamt att tro sig ha rätt.

Praktikperioderna var plågsamt lärorika med sina verkliga elever som inte betedde sig som i böckerna. Med alla dåliga skolledningar, skiftande stämningar i de olika personalgrupperna och dessa eviga ineffektiva möten. Det var förvirrande. Jag förstod att det saknades mycket tills jag var en hel lärare. Jag visste bara inte vad.

Så var de första 1,5 åren slut, då man läser huvudämnet och har praktik i varje kurs. Det var dags för sidoämnen. Jag suckade lättat. Skönt att slippa praktiken ett tag.

Min plan var att läsa dessa kurser i ordning: drama, matte, NO och utomhuspedagogik. Men det blev drama, drama, drama och drama. Och sen kunde jag inte sluta för mitt hjärta skrek att jag var tvungen att läsa mer så det blev drama och drama igen. Jag läste i och för sig också matte på distans liksom sex- och samlevnad samt gjorde ett misslyckat försök att läsa idé- och lärdomshistoria.

När jag läste drama fick jag det där som saknades men som jag inte förstod vad det var. Vi studerade prövade lekte; vi utvecklade kunskaper genom både praktik och teori i en trygg miljö. Och det vi lärde oss om var ledarskap, gruppdynamik, kreativitet, lärande, fantasi, relationer och motivation. Det var fantastiskt. Jag hade ett sånt otroligt sug efter allt det vi studerade och jag kunde inte få nog. Och visst blev jag frälst av drama som metod men mest av allt hittade jag till ett sätt att leda elever mot maffiga mål.

Långsamt började min bild av mig själv som lärare förändras. Det var inte längre lika viktigt precis Vad jag gjorde med eleverna utan snarare Hur jag gjorde det. Jag började förstå vilken stämning jag ville åt. Samtalsklimat. Blickar. Tempo. Ljudvolym. Rörelsemönster. Frågor. Fast det var fortfarande inom den lilla dramabubblan.

Sedan hade jag ett uppehåll på ett halvår och försvann till en folkhögskola. Jag ställde mig upp i aulan och sa att jag ville hålla i en dramagrupp och där prövade jag vingarna. Fick självförtroende, lust och energi. Och så fick jag fantastiskt fin undervisning med lärare som mötte mig som person och famnade om oss alla och gjorde oss till en grupp. Det var otroligt spännande att gå på folkhögskola som lärarstudent och se det genom lärarglasögon. Men mest av allt var det en paus från lärarutbildningen.

Så kom jag tillbaka. Och allt såg annorlunda ut. Jag var plötsligt längre bort från utbildningen. Jag svävade liksom lite ovanför och kunde välja vad jag ville lyssna på. Och praktiken var sig verkligen inte lik. Plötsligt såg jag allt det bra i alla lärarnas undervisningen, även den mest traditionella. Jag kunde prata med min handledare på ett helt annat sätt än tidigare. Med en öppenhet och samtidigt större säkerhet. Jag är säker i min osäkerhet. Jag vet att jag inte vet. Och där kan vi mötas.

Det där förhållningssättet till mig som lärare, som jag fått inom drama, har börjat sprida sig och gälla alla ämnen. Det viktiga är hur jag är. Det ska jag träna på nu och tona ner de överambitiösa idéerna på spektakulära Nya Metoder. Det har jag tid med resten av min lärarkarriär. Nu är det dags för det basala. Hur jag är som pedagog. Kraven har sänkts och blivit rimliga och då ser jag konturerna av mig själv som lärare. Och när jag ser konturerna skymtar många möjliga vägar. Men jag måste inte skynda. För alla metoder krävs en trygg ledare. Det satsar jag på!

Read Full Post »

Lärare som lyfter 3: matteläraren

Min matte- och fysiklärare på gymnasiet var en sån som jag bara vill krama. Han älskade sina ämnen och ville verkligen sprida sin kunskap till oss. Och inte bara till såna som jag, som fattade sambanden vid första förklaringen. Nej han ville lära alla. Det fanns inga dumma frågor och alla vågade be om hjälp. Sen kom hjälpen och jag minns hur fantastiskt jag tyckte det var. Han förstod direkt vad det var jag inte hade fattat! Han bara tittade i mitt block och jag sa något kort och så kunde han hjälpa mig precis där jag var i tanken. Och så var det med alla elever. Vi var alla imponerade över hans kunnighet.

På matematiklektionerna räknade jag oftast ganska snabbt fram till det ställe i matteboken vi skulle jobba till. Under tiden hjälpte jag också ofta mina klasskamrater. Det var några som nästan alltid frågade mig innan de frågade läraren och jag hade inga problem med att hjälpa dem. Ibland hände det att jag när det var 5-10 minuter kvar av lektionen inte hade något att göra. Jag hade räknat alla talen och ingen behövde hjälp. Då la jag huvudet på bänken och tog mig en tupplur. Och läraren lät mig göra det. Ingen annan fick göra det för de var inte klara. Men jag fick och det respekterade alla. För mig betydde det mycket. Jag tyckte att min lärare gjorde ett bra val som lät mig vila en stund istället för att få mig att göra några extrauppgifter bara för att. Jag vill inte göra några extrauppgifter mer än de som fanns i boken. Jag tyckte inte att matte var roligt, jag var bara bra på det.  Och jag uppskattade den särbehandling jag fick enormt mycket.

Jag undrar ibland var han tänkte om situationen. Kanske han våndades varje gång det hände. För mig betydde det i alla fall att vi hade en nästanvuxen relation med respekt och flexibilitet och det fick mig att växa. Att han litade på mig. Att han var villig att tänja på reglerna (det var annars aldrig okej att sova på en lektion) för min skull. Han var en bra lärare.

Lärare som lyfter: sångpedagogen

Lärare som lyfter 2: dom konstiga

Read Full Post »

Den uppskattade och kloka läraren

Jag måste vara svältfödd på positiva bilder av lärare.

Jag ser på tv-serien Battlestar Galactica (den nya). Det handlar i kort om att människorna har skapat smarta robotar som gör uppror mot människorna och lämnar dem. Efter ett tiotal år kommer de tillbaka och attackerar människorna. De flesta dör men några få skepp lyckas fly från attacken och försöker få människorasen att överleva och hitta en ny planet att bo på.  Presidenten dör och den otippade ersättaren blir skolministern, en tidigare grundskollärare. Hon blir först misstrodd ”inte kan väl en lärare vara president”, men hon arbetar långsamt upp en bred väljarbas som tror på henne.

Det viktiga för mig är att hon klarar jobbet som president bra. Att hennes kunskaper som lärare visar sig värdefulla. Hon har genom sitt tidigare yrke stora kunskaper om relationer, gruppdynamik, ledarskap och människors utveckling och långsamma förändring. Hon framstår som väldigt klok.

I was a teacher long before I was Secretary of Education, and causes are only lost when we give up.

Det gör mig så glad att se dessa kunskaper, som jag menar är en viktig del av läraryrket, som viktiga och faktiskt värdefulla även utanför skolan. Jag lägger till några trevliga associationer till ordet lärare: klok, kunnig, eftertraktad och bra ledare.

Read Full Post »

Dom ser inte där

– Vi har det bra i klassen, säger eleverna. Inget bråk.

– Men på fritids bråkar vi och är elaka. Där är det inte alls bra i klassen.

– Varför är det så?, frågar läraren.

– Dom ser inte där [på fritids]. Här gör vi inte sånt för du tittar ju.

Read Full Post »

På väg mot läraryrket

Idag har jag varit på mentorsträff. Det betyder att jag träffat den som från högskolans sida är kontaktperson och ansvarig för min verksamhetsförlagda del av min utbildning samt de andra studenter inom samma partnerområde med denna mentor. Detta dokument finns då alltid med (länk):

Lustigt nog kommenterade Anne-Marie Körling detta dokument (länk). Den innehåller många stora meningar om vad lärare gör och ska göra. Vissa som känns självklara och andra som känns mer fantastiska än rimliga. Exempelvis ser jag i en matris där högsta nivån förutsätter att studenten ”ser mönster i konfliktsituationer, är uppmärksam på maktstrukturer och försöker hitta långsiktigt hållbara lösningar som är giltiga i hela verksamheten.”

Puh! Jag försöker att läsa denna text så lite som möjligt innan min praktik. Det känns bara så omöjligt och onödigt med de där meningarna. Jag som har lätt att bli överambitiös får jobba hårt för att sänka kraven på mig själv. Då hjälper det inte mig att läsa detta. Jag som håller på och svamlar och fumlar och letar efter någon sorts yrkesroll måste vara snäll mot mig själv. Det har jag lärt mig under utbildningen. Det grundläggande, exempelvis att fånga eleverna den där första minuten, är sånt som jag övar på under praktiken. Och det är bra så.

Jag sätter upp konkreta mål, ibland med viss hjälp av min mentor, att arbeta mot för en termin. De är min sköld mot de stora meningarna. De är rimliga, hanterbara och skrivna av mig. De ger mig hopp och gör att jag slipper känna mig misslyckad hela tiden. De hjälper mig att se vad jag gjort istället för vad jag inte gjort.

Läraryrket är ett visst hantverk, ett görande, som är så otroligt komplext. Kanske det är därför meningarna blir så fantastiska i det lilla häftet. Efter praktiken kan jag läsa i häftet igen. Då brukar jag märka att jag nog gjort en del av det där som bara kändes så orimligt avancerat och krävande. Att det ska vara så svårt att beskriva det som en lärare gör.

Read Full Post »

Det fria skapande barnet

Jag läser med glädje temat Estetikens kraft i tidningen Förskolan. Eva Änggård får mig att fundera över barns skapande (länk):

– Många vuxna tycker att barns bildskapande bör vara individuellt och originellt. Den första bildfasen, den förschematiska, då barnen gör mer genuina bilder av huvudfotingar är förhärligad av vuxna. Men den andra fasen, den schematiska, då barnen ritar av och härmar anses inte lika fin fast det är då de tillägnar sig medlen för att utvecklas ytterligare, säger Eva Änggård.

När jag började läsa drama var det en dramatisk upplevelse för mig. Övningarna och gruppen fick mig att upptäcka en lekfull och, som det kändes, väldigt fri sida av mig själv. När jag det efter ett tag var dags för praktik ville jag ge barnen just det: de skulle göra samma resa tänkte jag mig. (Som att de var kopior av mig?!) Min grupp hade dock andra idéer och det blev ett relativt styrt äventyr där barnen var ganska passiva deltagare. Jag tyckte att det var fel och kände att det stred mot min övertygelse om vad drama är. När gruppen sen splittrades fick jag göra mer det jag hade tänkt mig. Då upptäckte jag att ju mer styrt, tydligt och faktiskt ofritt jag organiserade undervisningen, ju mer kunde barnen vara fria att upptäcka sina kroppar som uttrycksmedel och gruppen som en gemenskap. När jag gav mycket frihet ägnade sig barnen bara åt att befästa hierarkin i klassen. När det var fritt visste de heller inte vad de skulle göra och började därför bråka, spexa och leka andra lekar som motverkade syftet med min övning.

– Vuxna tänker att barn skapar inifrån men jag tänker mer att de upplever ett bildspråk runtomkring och behöver koder och konventioner för att kunna använda det, säger Eva Änggård.

Hennes forskning har visat att barn inte skapar särskilt fritt. Hon studerade en förskola och upptäckte att barnen själva såg teckningarna som ett kollektivt kamratligt projekt där de härmade varandra och ritade av befintliga bildschabloner.

Jag förstod att jag måste vara modell för dem. Ge dem en struktur och ordning som gör att de inte kan spela det sociala spel de gör då  jag inte tvingar dem att göra på annat sätt. Ge dem förslag på vad man kan hitta på med kroppen. Visa hur man kan leka inom de ramar jag satt upp.

Det var inte alls som jag trodde.

Hon tycker myten om det skapande barnet som inte ska styras av vuxna kan verka begränsande.

– Konstnärer har alltid ritat av andra, konst bygger alltid på andras konst. Det är accepterat bland vuxna konstnärer, men inte hos våra barn. Att inte låta barn härma och lära sig estetiska tekniker är som att säga att de ska kunna läsa och skriva genom att hitta på ett eget alfabet.

Ett tag senare förstod jag också att jag hade missförstått min egen utveckling. Jag trodde att drama, genom att vara så fritt, hade fått mig att förändras. Men så prövade vi i dramaklassen att ha fri improvisation inför ett stort teaterarbete. Det var katastrof! Aldrig har det varit så svårt att komma på något att göra eller säga. Det var plågsamt tråkigt och jag började tvivla på oss. DÅ förstod jag att jag också hade lärt mig med hjälp av en ledare som visat och väglett.  Aha! Jag märkte också att det var väldigt svårt att göra något i en spretig grupp med många viljor om ingen tog på sig att vara ledare. Då var alla tvungna att vara ledare lite grann och hann inte vara kreativa deltagare.

Ramar ger frihet. Verktyg, metoder och modeller ger möjligheter. En ledare ger frihet för deltagarna att vara deltagare.

Read Full Post »

Gnagande röster

Rösten. Den avslöjar det du inte säger med orden liksom kroppen läcker ut viskningar om tankarna.

Framför allt till små barn blir kommunikationen mycket mer effektiv om du använder stora gester både i kropp och röst och lägger in känslor och själ i det du säger. På så sätt kan du prata med barn som inte förstår det språk du talar: tonläget och kroppsspråket berättar (till viss del) vad det handlar om.

Att träna på det icke-verbala

Jag försöker hitta mitt ledarskap på förskolan jag jobbar på och märker hur det är process som involverar hela kroppen men i synnerhet rösten. Allt måste hitta sin plats och sin stil, passas ihop med det andra och slutligen finna trygghet i att rösten, kroppen och tankarna funnit ett grundläge. Det är svårt.

Både nu, på mina praktikplatser och då jag varit springvikarie på olika skolor och förskolor har jag stött på ett fåtal lärare vars röster gnagt i mig. Inte för att de haft pipiga eller gnälliga röster utan för att det kändes falskt. Det var som att rösten inte hängde ihop med hela människan. Som att rösten var en pålagd Yrkesröst. Ofta har de låtit alltför käcka eller gullande. Inte för att man inte kan vara det. Men det måste stämma med personen i fråga. Det går bara att låtsas till en viss grad även fast man visserligen måste trycka undan många känslor när man arbetar. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, det där som gnager. Men jag vet att barnen märker mitt sökande och att jag inte kan köpa någon Yrkesröst och tro att det kan fungera i längden. Den måste jag skapa själv. Det gör mig trött. Det är ansträngande att skapa.

Read Full Post »

Att lära sig att bli lärare tillsammans

Jag och dramaklassen fortsätter att försiktigt pröva våra vingar hos barn och ungdomar på skolorna och vi fortsätter att arbeta i grupp. Fördelarna med att ha praktik i grupp framstår mer och mer tydliga för mig.

• Vi stöttar varandra och kan vara det stöd som inte alla handledare är.
• Planeringen av projektet sker tillsammans vilket tvingar mig att vrida och vända på mina idéer för att de andra ska förstå vad jag menar.
• Vi har haft mycket mer tid att bygga upp relationer med varandra än jag haft med mina handledare.
• Jag vågar pröva mer och får hjälp att vara snällare mot mig själv i min kritik.
• Vi har läst samma böcker och kan därför hjälpas åt att analysera praktiken utifrån dem.
• Jag tränas i att samarbeta på det som sätt som jag hoppas få göra i ett välfungerande arbetslag.

Jag tänker tillbaka på första praktiken på högskolan och hur svårt det var att få grepp om allt. Vad var min uppgift egentligen? Hur gör jag om jag inte tycker att min handledares respons på min undervisning hjälper mig? Hur ska jag hantera olika erfarenheter i klassrummet? Vad ska jag fokusera på under min praktik?

Nu när jag haft praktik i två omgångar, först tillsammans med tre klasskamrater och sedan men en, känner jag att jag äntligen känner mig redo och framför allt sugen på att ha praktik själv. När jag pratar med mina gamla klasskamrater som inte läst drama är de redan oroliga för sin praktik. Jag blir ledsen över det. Jag är också lite orolig över min slutpraktik. Inte för att jag är orolig över att vara själv i klassrummet utan för att jag inte har någon makt att påverka vart jag hamnar. Jag drömmer om ett ställe där jag trivs med de andra lärarna, inspireras av dem och får givande hjälp av dem. Ett ställe där min kunskap har ett värde. Kanske blir det så, kanske inte. Hur det än blir kommer jag alltid ha med mig den praktik jag just hade. Det känns bra.

I alla dramakurser har vi på något sätt arbetat med ledarskap och jag ser mer och mer hur svårt det är att försöka utveckla sitt ledarskap i ensamhet. Alltför lätt upplever jag att det för mig utmynnar i självförakt och hopplöshet. När vi däremot gör det i grupp och kan spegla oss i varandra blir min dom över mig själv inte lika hård. Det blir lättare att se nyanser och att lära av varandra. En av mina lärare har skrivit en spännande magisteruppsats om just detta (läs här). Jag rekommenderar den starkt!

Read Full Post »

Mot nya höga höjder!

Sven-Eric Liedman skriver klokt om skolan i SOS. Han skriver att skolan inte är ett snabbköp och att det är en av skolans svåraste uppgifter att lära eleverna att de viktigast kunskaperna tar tid att tillgodogöra sig.

Det är även något som högskolan får kämpa med. Framför allt första terminen var de flesta rätt frustrerade av den stora förvirring som rådde i huvudet på oss. Lärarna bad oss ha tålamod och menade att sakerna kommer falla på plats med tiden och att alla kurserna i utbildningen ger en helhet som vi en dag kommer kunna greppa. Kanske. Men det är fullt förståeligt att det känns virrigt just nu, sa de. Andra terminen började vi vänja oss vid förvirringen och när jag accepterade att jag inte hade koll på allt började hjärnan äntligen jobba effektivt. Tredje terminen såg jag ständigt kopplingar mellan kurserna, det som jag läste då, det vi pratade om då, det jag funderade över då. Jag har också lärt mig att förvirring och lite obehag är vanligt när jag ställs inför något helt nytt som jag inte får ihop eller ser en lösning till. Men nu ser jag (oftast) den känslan som något positivt. Den känslan viskar om att jag kommer utvecklas om jag vågar gräva i det där nya.

Denna terminens dramakurser har handlat mycket om personlig utveckling med syftet att hitta den ledarstil som passar mig, att utvecklas då det gäller kommunikation och konflikthantering samt få förståelse för gruppdynamiska processer. Det är tunga saker och jag har fått många insikter om mig själv. Det har dock inte slutat bara för att skolan har sommaruppehåll.

En av de senaste stora jobbiga insikterna började växa den sista lektionen i skolan. Jag sa något som fick mig att inse att jag intar offerposition i en viss situation. Genast när orden hade lämnat min kropp hörde jag hur mycket offer jag lät som. Jag skämdes först och tyckte det var pinsamt att inse det sista lektionen när vi arbetat med dessa roller under hela terminen. Men efter ett tag kunde jag släppa den onödiga skammen och vara tacksam och nöjd med mig själv för att jag vågar inse något så jobbigt. Efter några dagar hittade jag en till situation där jag ofta går in i offerrollen. En vecka senare såg jag ännu fler mönster och tankebanor som får in mig i denna position. Det kändes jobbigt. Inte särskilt kul att inse.

Som lärare är det viktigt att våga ifrågasätta sin egen undervisning och det kräver en hel del av personen att stå ut med det. Det är sjukt svårt att se sina misstag och framgångar med klar syn. Det kräver god självkänsla, en realistisk självbild och ett sunt självförtroende. Jag har denna termin fått möjlighet att utveckla dessa delar av mig själv och fått chans att öva mig på att hantera såna där svåra jobbiga insikter.

Därför kan jag nu se (några av) mina brister utan att jag behöver plåga eller straffa mig själv. Innan när jag upptäckte något stort obehagligt om mig själv blev jag väldigt upprörd och ville genast hitta en lösning och ett nytt sätt att fungera. Nu vet att det inte går så snabbt och lätt. Jag hindrar mig från älta alltför mycket och låter mig tänka på ”problemet” lite då och då bara. Efterhand agerar jag oftast annorlunda och när jag väl hunnit glömma det stora ”problemet” upptäcker jag att det inte längre är något problem. Men det är en lång process.

Jag är tacksam och glad över att jag får möjlighet att utvecklas inom dessa områden med hjälp av högskolan.

När jag läser Per Acke Orstadius artikel i SOS blir jag glad eftersom jag ser att de kurser jag just läst innehåller det som Orstadius efterlyser och som jag känt saknats i utbildningen tidigare och jag känner mig stärkt i mitt beslut att fortsätta läsa drama till hösten. Jag vill ha mer!

Mot nya höga höjder!

Read Full Post »