Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘leka’

Legominnen

Lego. Jag har många fina minnen kring lego. Det går att göra så mycket. På lördags- och söndagsmorgonarna när alla andra i familjen sov brukade jag gå upp och bygga med lego tills de andra vaknade.

Jag hade en farlig morbror. Han var lite lurig och busig och en gång låtsades han äta upp en legobit. Vi förstod direkt att han var ute efter vårt lego. Varje gång han kom på besök var vi därför tvungna att gömma vårt lego och helst inte på samma ställe som förra gången. Han var ju så lurig och ibland verkade det som att han gick och letade. Eller så skulle han bara på toa. Man visste aldrig säkert med honom.

Denna lilla film påminner om min morbror, som kanske inte alls brydde sig om vårt lego. Men man vet ju aldrig med honom.

Annonser

Read Full Post »

En dag när jag skulle värma min mat på skolan möttes jag av en tidning. Den låg där och väntade på mig. På framsidan syntes nämligen Suzanne Osten. Jag har läst om henne i pedagogiskt drama och det är ofta hon finns med i Lärarförbundets tidningar på olika sätt. Alltid fångar hon mig med sina ord och jag känner att jag har en bundsförvant i henne. Denna dag såg  jag henne i ett gammalt exemplar av Specialpedagogik (4 september 2011).

För Suzanne Osten hör drama  och undervisning tätt samman. Alla stora pedagoger har haft förmågan att dramatisera sitt stoff. Och dramatisering är kopplad till förmågan att leka. […]

Suzanne Osten menar att den kreativa och konstnärliga sidan av lärararbetet helt försvinner i dagens skoldebatt. Kommuner borde satsa mycket mer på lärarna. De borde stimuleras med tid för reflexion och handledning i grupp. Förberedelser är allt. Läraryrket är det svåraste som finns, säger Suzanne Osten.

I senaste numret av Lärarnas tidning (vars artiklar ännu inte finns på nätet) hittar jag Osten igen på sista sidan. Där står det om att hon tillsammans med Liza Haglund, Dick Holmgren och Sven-Eric Liedman försöker starta en friskola med filosofiprofil! Det låter otroligt spännande!

Read Full Post »

Efter allt modellande har Lola börjat gå i bitar och jag knådar varsamt tillbaka henne. Fast det blir ju aldrig riktigt som förut.

Varför ger du mig alltid så korta ben? Har du korthetskomplex eller?

Hm. Ja det har jag nog. Speciellt när jag är ute på praktik och andra lärare skojar om att de trodde jag var en ny elev. Det är som att de inte fattar att åldersskämt neråt inte är roligt förrän man är typ…40?…eller jag vet inte när det är kul. Ville skoja om att jag trodde de var klassmormorar  eller besök från PLO men jag höll tyst.

Hoppsan. Öm punkt. Men alltså, get over it! Och ärligt, du måste ju stå på dig och säga ifrån när sånt händer.

Jo jag vet. Idag skulle jag nog säga ifrån.

Ibland behöver man prata med någon utomstående för att se det självklara. Tack Lola. Ibland behöver man också få pröva att göra det, att säga ifrån eller vad det nu är. Det är därför jag är så frälst av rollspel och forumspel eftersom jag där får gå in i en roll i tryggheten av att det är på låtsas vågar jag pröva grejer jag tycker är jobbiga ”på riktigt”. Men det helt knäppa är att det liksom blir lite på riktigt ändå!

Lola får lite längre ben. Lite. Jag tänker på när jag skapade henne. Först var hon värsta snyggot. Eller nej först var hon nästan ett monster och sen blev hon supersnygg. Men det kändes helt fel. Hon skulle inte vara nån barbiedocka. Så hon fick lite för korta ben, lite mer mage, bröst som var ihoptryckta som i en sporttop och så en sådär lagom snygg rumpa, vanlig liksom. Jag funderade mycket på vad det säger om mig. Och jag undrar mer och mer vem denna Lola är? Jag förstår att hon är någon slags spegling av mig. Resten lär visa sig när vi umgås och leker tillsammans…

Ett tag trodde jag hon var mig som privatperson, som Mrs T gör på sin blogg. Men så är det nog inte. Lola är inte riktigt jag. Ibland är hon en skruvad form av mig, ibland motsatsen och ibland precis jag.

Men alltså ärligt, det här handlar väl inte om skolan, förutom din lilla kommentar om forumspel?

Men jag är sjuk! Eller jag menar, det är därför jag har dig, så att bloggen blir lite lek och flams också.

Kallar du detta flams? Jag tycker mer att det är det vanliga identitetsarbetet som du får in i precis allt du gör. Eller i alla fall i det mesta.

Hm. Jaha. Jaså. Ja det har du nog rätt i. Det skulle jag inte sett själv.

Ha! Det är ju du som skapat och ständigt omskapar mig (precis som du gör med dig själv), men låtsas du bara att det är Lola som talar. Jag tar gärna åt mig äran.

Du gör mig förvirrad.

DU gör DIG förvirrad.

Nu får du sluta.

En liten lek med en lerfigur ger mig perspektiv. Är detta estetik? Hm. Spännande och fascinerande. För tillfället liknar Lola Lilla My en aning. Är sådär rakt på sak. Eller så har jag bara blivit Muminmarinerad av allt sjukläsande i pappas gamla Muminsamlingar.

Just det där med att jag gillar Mumin tycker jag är lite läskigt. Jag har läst dem så mycket att jag ibland refererar till någon figur för att exempelvis beskriva en relation. Någon gång gjorde jag det på högskolan och fick då veta att Tove Jansson är populär inom svenska-sektionen på skolan och att det forskats på Det osynliga barnet. På något sätt kändes det obehagligt att jag passar så bra in i mallen. Jag har rätt kulturellt kapital… Men jag undrar, har Lola det?

Read Full Post »

Jag funderar mycket på vad som gör att jag ibland fastnar i prestation och då det blir det enda viktiga och ofta gör det svårare att nå ett bra resultat och framför allt gör det svårt att njuta av, acceptera och lära mig av processen till produkten. Tack och lov arbetar jag nu med en grupp som kämpar med samma saker som jag och är väldigt intresserade av processen. Det var faktiskt så vi hittade varandra när vår lärare lät oss skapa arbetsgrupper. Det blev vår första uttalade norm: att fokusera på processen.Vi fick ett tips om en övning med lera som de flesta upplever som ganska prestationsbefriad och som jag gärna vill uppmärksamma.

Den går till enligt följande: 3-5 personer sitter runt ett bord och får varsin lerklump. Beroende på ämne/syfte ger läraren/ledaren instruktion om att forma leran till något eller avstår helt från det. I vårt fall skapade vi varelser utom den första gången som du ser på bilden.Varelsen ska formas UNDER bordet. När deltagarna har knådat några minuter (för oss var det lagom med 2-4 minuter) skickar de skapelserna, utan att visa dem, ett snäpp i klockans riktning dvs. till nästa person runt bordet. Deltagarna får då de bytt förändra kompisens skapelse, inte förstöra och göra om men de ska alltid göra något med den. Man gör sammanlagt ett byte mindre än det finns personer runt bordet alltså om fyra personer är med blir det tre byten. Efter tre byten får alla samtidigt sätta upp varelserna på bordet, återigen ett snäpp i klockans riktning så att man får tillbaka den man började skapa.

Här utan krav på att skapa levande väsen. Men det blev ändå människor då vi gjorde en staty: den vita är ny i klassen, den blå är nyfiken, den gula klampar på och den lila är åskådaren.

Vi använda sedan våra varelser för att undersöka status och normer men det finns oändliga möjligheter. Vi gjorde denna övning på en examination med klassen och en tjej som berättade att hon tyckte att det vanligtvis är jobbigt att arbeta med lera (hon tycker att hon inte kan) kände ingen prestation och obehag när hon gjorde detta. Alla verkade tycka att det var hemskt roligt, knöt an till sina gubbar och lekte som små barn. Jag rekommenderar övningen starkt!

Read Full Post »

Bild och text

Läser bland annat Små barns matematik och blir så glad över att det finns mååånga bilder i denna bok. Och de är i färg! Inom språkinlärning och all inlärning har jag läst och pratar så mycket om att allt blir så mycket lättare att förstå om det uttrycks på flera olika sätt och att bilder är smidigt och lätt sätt att berätta en stor mängd information. Jag förstår mycket mer vad jag läser om och det är lättare att tänka sig in i en undervisningssituation när jag på bilderna ser barn som laborerar med det material som beskrivs i texten. Men varför ser jag då detta så sällan i min kurslitteratur?

Färgbilderna sätter igång min hjärna ordentligt, det är som en spark i röven. Fantasi, visioner, idéer, lust att undervisa och lära med barn, kopplingar till mina egna erfarenheter, funderingar om svårigheter och möjligheter. Och jag får lust att läsa vidare. För mig är bilderna en stor del av nöjet att läsa bloggar. Och att skriva, hur ska jag kombinera denna text med en bild ur mitt begränsade bildarkiv?

Skulle så gärna vilja lägga in några bilder i de torra men viktiga skriftliga examinationer som jag skriver i massor. Och gärna diskutera med mina klasskamrater hur bild och text påverkas av varandra. Men det är klart, det är kanske inte så akademiskt. Och som högskoleläraren Mats berättar är det akademiska skrivandet något som det storsatsas på just nu. Och då ska man ju vara torr, eller? Nej visst behöver man inte det, man som student får jag höra att för att vi ska lära oss denna genre ordentligt måste reglerna i nuläget vara strikta. Sen när du forskar på riktigt kan du kanske få leka lite med formen, om du vågar! Jag vill leka nu…

Read Full Post »

Malmö lekskola

Idag började jag på ett av mina sidoämnen: Pedagogiskt drama. Vi lekte bland annat en ringlek och en av studenterna visade öppet sin motvilja och ville inte vara med och leka. Tidigare i min utbildning har det ibland funnits inslag av lek och gestaltning vilket förvånansvärt många i min klass inte velat deltaga i. Jag har läst mycket om hur viktig och utvecklande leken är för barn. Nästan alla barn tycker om att leka. Men vad är det som har hänt med dessa vuxna människor (som ändå verkar vara en väldigt stor grupp) som inte vill leka längre? Eller leker de bara andra sorters lekar? Som fotboll, vilket jag oftast inte vill vara med i, om inte alla är väldigt dåliga…

Eller vill de faktiskt inte leka?

Studenten som inte ville leka ringlek verkade vara besviken på sin första dag på kursen. Det verkade oseriöst. Får man verkligen leka på högskolan? Det är nog svårt för denna student att acceptera att vi själva påverkar och faktiskt skapar vår egen kunskap i samspel med lärarna och de andra studenterna. Och att det är svårt att lära sig något om pedagogiskt drama utan att få pröva att spela apa. Är man van vid den gammaldagsa förmedlingspedagogiken kan det ta ett tag att fatta att det finns andra sätt att lära sig på. Och att högskolan inte behöver vara torr. Men jag är nöjd! Jag har ju också hunnit vänja mig vid det även för mig nya synsättet under några terminer. Och jag vill leka!

Read Full Post »