Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘media’

Jag funderar på vad jag får ut av att blogga.

  • På bloggen tränar jag på att formulera mig inom denna genre. Det är en lustfylld träning där det finns utrymme för att leka och pröva nya ord, hitta på nya ord och utforska sätt att kommunicera med ord. Jag upplever bloggen lite som frizon i kontrast mot de texter jag producerar inom min utbildning som har väldigt mycket mer strikta regler för hur de ska utformas. Här finns plats för utsvävningar, spontanitet och texter som jag ibland till och med senare bedömer som rätt så dåliga. Perfektionen får stå undan för viljan att kommunicera. Jag leker och blir glad av att leka.
  • Bloggen gör att jag får perspektiv på mitt liv. Den får mig att betrakta vad jag gör och vad jag möter i mitt liv på andra sätt än utan bloggen. Den får mig att se mig själv utifrån med en viss distans. Jag ser mer konstruktivt på de problem jag möter. Jag tänker mer i ett filosofiskt helhetsperspektiv kring situationer i mitt liv. Jag ser oftare mitt liv ur ett positivt perspektiv. Bloggen, som är den sida av mig som jag väljer att visa öppet på nätet, tvingar mig att se mer nyktert på mig själv. Med hjälp av bloggen ser jag tydligare när jag blir alltför gnällig, pinsamt naiv och inte tar ansvar för mitt liv. Den gör mig därför lite smartare, vuxnare och mognare.
  • På bloggen gör jag en del av arbetet att utveckla en yrkesidentitet och yrkesstolthet. Jag berättar för världen men främst för mig själv vad jag anser om läraryrket, skolan och lärande. Jag berättar om vad jag upplever och förstår då mer om just det. När jag skriver bearbetar jag det jag upplever genom  att betrakta, organisera och skärskåda mina tankar. Jag skapar mig själv som lärare.
  • Jag ser på min livsfär med fotografiska ögon och har utvecklat mitt fotande tack vare att jag använder mina egna bilder på bloggen. Jag tränar på att koppla bilder till ett specifikt innehåll och övar på det sättet mitt bildseende och min associationsförmåga. Det ger mig en alldeles speciell tillfredsställelse att hitta ”rätt” bild till ett visst inlägg. Det är en känsla av fulländelse som ger min själ energi.
  • Bloggen gör att jag känner att jag är en del av det utvidgade lärarkollegiet. Som lärarstudent kan jag ibland uppleva att jag är lite utanför och inte egentligen ”får” vara med i de pedagogiska debatterna eftersom jag inte jobbar heltid som lärare ännu, ungefär som att diskutera barnuppfostran utan att själv ha barn. Genom bloggen känner jag att jag är med på ett litet hörn och det ger mig mod att även våga tro att jag får vara med i andra pedagogiska diskussioner.
  • På bloggen berättar jag för mig själv att jag är en seriös lärarstudent som är engagerad och inte är intresserad av att glida igenom utbildningen. Det gör mig stolt och jag känner att jag gör något viktigt genom att berätta det. Jag får energi av att visa upp en motbild mot de ofta negativa bilderna av lärarstudenter och lärarutbildningen jag ser i media.

Tacka vet jag bloggande!

Annonser

Read Full Post »

En diskussion fick mig att minnas höstlovet då jag var hemmavid och träffade mina gamla klasskamrater på svensklärarlinjen på Malmö Högskola. Vi pratade om allt det nya i skolan med legitimationen och nya lärarutbildningen. Idag kunde jag formulera vilken känsla hela samtalet rörde sig kring; vi känner oss inte välkomna in i skolan. Vår utbildning har en framtidsfokus och talar om lärande och kompetenser. Den nya utbildningen luktar mer av skolämnen och till strukturen en gammaldags skola. I den skola som Björklund målar upp och försöker skapa känner jag mig inte välkommen. Och ibland undrar jag om jag ens vill vara där. Men då måste jag påminna mig om att det Björklund säger och vad som faktiskt händer i skolan är olika saker.

Utifrån Björklunds plan för skolan har jag läst fel ämnen och för få ämnen. Mina kompetenser är inte värda något. Det enda som räknas är skolämnen. Och det känns som att allt ligger på mig. Det är jag som ska utbilda mig resten av mitt liv på kvällstid för att äntligen få behörighet i alla de där ämnena. Självklart ska inte min arbetsplats betala det, nej det ska jag göra så glad och sen vara nöjd med att få ha kvar mitt jobb. Och högre lön kan jag förstås inte begära när jag bara läst till mig den grundläggande behörigheten. Så känns det. Det var också det mina klasskamrater uttryckte. De känner sig oroliga över sin framtid och inte särskilt entusiastiska när behörighet är det enda som talas om.

Våra reaktioner är antagligen ganska överdrivna men det beror nog på den speciella situation det är att vara student. Vi är inte riktigt inne i värmen ännu, inte ännu säkra på om vi faktiskt kommer sluta som lärare. Vi läser tidningarna och ser på nyheterna och suger åt oss fast kanske lite för mycket. Vi saknar en erfarenhet att spegla de överdrivna debatterna mot. Vi saknar arbetskamrater och yrkesstolthet och yrkesidentitet att vila i. Då kan man lätt bli lite ledsen ibland av mediavågorna som svallar över oss.

Read Full Post »

Filmtips: diagnoser

Såg just den underbara lilla filmen Mary & Max. Det är animerad vuxenfilm från Australien som handlar två ensamma människor. Mary är 8 år gammal och väldigt ensam. Hennes föräldrar tar inte hand om henne och hon bli retad i skolan för sin fula hemmaklippta frisyr och stora födelsemärke i pannan. En dag skriver hon till en slumpvis utvald amerikan för att fråga hur barn blir till där. Det är Max, en medelålders överviktig man med Asbergers.

Detta osannolika par blir brevvänner och vi får se vad kommunikation med en okänd människa kan skapa. Genom Max får vi också en informativ och fin beskrivning av Asbergers syndrom.

När jag såg filmen tänkte jag på en annan film om en kille som har autism. Det är Ben X, en tysk film som bygger på en verklig historia. Ben är en ung kille som retas i skolan för att han är udda men orkar stå ut med eländet tack vare ett dataspel där han ÄR någon och får en vän.

Se dem!

Read Full Post »

In real life

irl. In real life. Jag stötte på begreppet då jag upptäckte chattandet för sisådär tio år sedan. Jag använde det ganska mycket och jag tyckte att det fyllde en lucka i språket. På chatten visste man aldrig om folk ljög och hittade på hela sin virtuella identitet. Ibland prövade jag att vara någon helt annan och det var spännande. Speciellt kul var det att byta kön. Från att ha fått nöja mig med att byta identitet via böcker, filmer, serier och spel var det ett häftigt steg att få kontrollen över denna nya identitet. Men det var ju inte riktigt på riktigt. Inte som i ”the real life”. irl möttes människor öga mot öga och kunde därför inte fiffla lika mycket med identiteter.

När jag nu läser och någon gång använder uttrycket blir jag tveksam. Det som inte är irl idag är så mycket mer: facebook, twitter, bloggar, youtube?, skype?. Det är ställen där människor kommunicerar över nätet men det är inte samma sak som chattarna. De används inte så ofta för att pröva identiteter utan snarare för att visa sig själv och möta andra ”riktiga” människor. Självklart är inte det samma sak som att mötas öga mot öga men jag har börjat få svårt för uttrycket irl. Är inte facebook på riktigt? Är inte min blogg på riktigt? Internet och de sociala medierna har för mig gått från att ha varit en spännande ”annan” värld till ett bli en del av världen. Och därmed är allt detta också riktigt.

Read Full Post »

Rutten känsla

Jag vill gärna hoppa av den deprimerande karusellen om Lars Pålsson Sylls artiklar. Debatten har rasat hos Mats här och här. Jag gick på den debatt som studentkåren organiserade på Malmö högskola. Morrica har här och här kommenterat debatten.

Jag håller med om att Lars ordval överskuggat debatten. Och det är ju synd. Men jag kan inte riktigt släppa att han inte bad om ursäkt. Det är Lars oförmåga att be om ursäkt som överskuggat debatten. Om han bara hade lyssnat på sina läsare från början och inte varit så oresonlig och otrevlig i sina svar och förlöjligat sina läsare hade vi direkt kunnat gå vidare och diskutera det Lars (och vi andra) ville. Hur svårt är det? Tyvärr tror jag att det beror på att Lars inte alls förstår hur det kändes för många att läsa detta. Trots att jag är den perfekta studenten, vit medelklasskvinna med toppbetyg, känner jag mig väldigt illa berörd av Lars beskrivning av mina klasskamrater som inte passar lika bra in i mallen.

När började förruttnelsen?

Jag känner igen den känsla som jag nu har i kroppen: känslan av att inte bli respekterad, inte bli tagen på allvar, inte ansedd som värd att lyssna på. Känslan som jag hade genom nästan hela grundskolan och gymnasiet. Jag var klassrepresentant på mellan- och högstadiet och det var grymt deprimerande (att jag ens fortsatte!). Jag minns det som att lärarna och rektorn ibland frågade vad vi tyckte men så gott som aldrig verkade lyssna. Vi var ju bara elever. Inte ens myndiga. På samma sätt känns det nu. De är ju bara studenter, så de behöver nog ingen ursäkt. Jag blir ledsen och undrar hur jag ska stå ut med all okunnig och smutskastande media under mitt framtid yrkesliv.

Man behöver inte alltid vara PK och jag tror att Lars ordval ändå lyfte debatten (om den poäng han ville få fram)  för fler än om han skrivit på ett trevligare sätt. Men samtidigt anser jag att man som skribent ska vara intresserad av läsarnas tolkningar och då någon blir illa berörd kunna möta det och förklara vidare hur man menade. Jag tror inte att Lars är en elak dömande människa som vill att jag och andra studenter ska känna oss nedtryckta men han skulle enligt mig behövt lite mer inlevelseförmåga och empati när det gäller detta. Han ville få fram sin poäng och verkar inte bry sig om något annat. Jag förväntar mig mer av en professor på Malmö Högskola.

Read Full Post »