Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘metod’

Lärare behöver ämneskompetens. För mig var det otroligt viktigt att få välja ämnen som jag tycker om. Sådana friheter finns inte i den nya utbildningen mot grundlärare. Mot lågstadiet får man välja ett fördjupningsämne av de sex ämnena matematik, svenska, engelska, NO, SO och teknik som man läser 15 hp vardera. Det finns ingen plats att fördjupa sig i någon metod, exempelvis utomhuspedagogik, ikt eller montessoripedagogik, eller ett estetiskt ämne som går att använda som metod, exempelvis musik, rytmik, drama, bild eller dans. Det är möjligt att lite av det uppräknade finns med i grundutbildningen men jag menar att man behöver få fördjupa sig i någon metod som man gillar.

Det är ju jag som ska bli lärare. Alltså den unika individen jag.

Alla är olika och jag tycker inte att alla lärare måste älska alla metoder, med undantag från ikt som nog alla behöver lära sig att använda (inte älska!), men alla ska ges möjlighet att lära sig och utvecklas med metoder som de gillar tycker jag.

Jag tycker om att läsa ämnen samtidigt som jag lär ämnesdidaktik men ibland måste man isolera vissa delar och bara lära sig om det. Precis som att eleverna använder svenska i alla ämnen men ändå behöver ha lektioner i bara svenska.

Jag tror på att lärare ska få utvecklas som personer och bli de bästa lärare de kan bli. Och då funkar ingen fast mall för alla. Man måste få göra olika. Och därmed också läsa olika kurser. Jag är så glad att jag har läst den gamla utbildningen med ämnesdjup och möjlighet att påverka vilka kurser jag ska läsa.

Annonser

Read Full Post »

Nu är min andra praktikperiod för denna termin slut. De var maffiga. Första perioden var tre veckor med fem fältdagar. Andra perioden var fyra veckor. Det känns alldeles ofattbart att det är slut.

Nästa praktikperiod är Slutpraktiken. Den stora slutspurten. Då jag ska kunna ta över undervisningen så gott som helt och hållet. Och det är sista chansen att få arbeta tillsammans med min handledare.

Jag funderar på hur min inställning till praktiken har förändrats under utbildningen men kanske ändå mest synen på mig själv som lärare.

I början fanns bara Metoden. Det var ett evigt sökande efter den där Metoden. Jag hade läst en massa böcker där lärare berättade om sin Metod som de arbetat fram under många många år. Jag försökte härma deras sätt och blev ständigt besviken. Det blev ju inte så fantastiskt bra som det lät i böckerna! Och det var så svårt! Och jag var inte ens säker på att det blev riktigt rätt och perfekt hur jag än gjorde.

Min bild av läraren genomsyrades av Metoden. Jag måste hitta min Metod, tänkte jag. Det var frustrerande och svårt. Mina handledare framstod som mer eller mindre dåliga allihopa eftersom de inte använde den Rätta Metoden. Vi fick heller inte så särskilt lärande relationer. Det var svårt att få till en bra pedagogisk diskussion när högskolan ju ändå hade det Rätta Svaret och den Rätta Metoden. Det är ensamt att tro sig ha rätt.

Praktikperioderna var plågsamt lärorika med sina verkliga elever som inte betedde sig som i böckerna. Med alla dåliga skolledningar, skiftande stämningar i de olika personalgrupperna och dessa eviga ineffektiva möten. Det var förvirrande. Jag förstod att det saknades mycket tills jag var en hel lärare. Jag visste bara inte vad.

Så var de första 1,5 åren slut, då man läser huvudämnet och har praktik i varje kurs. Det var dags för sidoämnen. Jag suckade lättat. Skönt att slippa praktiken ett tag.

Min plan var att läsa dessa kurser i ordning: drama, matte, NO och utomhuspedagogik. Men det blev drama, drama, drama och drama. Och sen kunde jag inte sluta för mitt hjärta skrek att jag var tvungen att läsa mer så det blev drama och drama igen. Jag läste i och för sig också matte på distans liksom sex- och samlevnad samt gjorde ett misslyckat försök att läsa idé- och lärdomshistoria.

När jag läste drama fick jag det där som saknades men som jag inte förstod vad det var. Vi studerade prövade lekte; vi utvecklade kunskaper genom både praktik och teori i en trygg miljö. Och det vi lärde oss om var ledarskap, gruppdynamik, kreativitet, lärande, fantasi, relationer och motivation. Det var fantastiskt. Jag hade ett sånt otroligt sug efter allt det vi studerade och jag kunde inte få nog. Och visst blev jag frälst av drama som metod men mest av allt hittade jag till ett sätt att leda elever mot maffiga mål.

Långsamt började min bild av mig själv som lärare förändras. Det var inte längre lika viktigt precis Vad jag gjorde med eleverna utan snarare Hur jag gjorde det. Jag började förstå vilken stämning jag ville åt. Samtalsklimat. Blickar. Tempo. Ljudvolym. Rörelsemönster. Frågor. Fast det var fortfarande inom den lilla dramabubblan.

Sedan hade jag ett uppehåll på ett halvår och försvann till en folkhögskola. Jag ställde mig upp i aulan och sa att jag ville hålla i en dramagrupp och där prövade jag vingarna. Fick självförtroende, lust och energi. Och så fick jag fantastiskt fin undervisning med lärare som mötte mig som person och famnade om oss alla och gjorde oss till en grupp. Det var otroligt spännande att gå på folkhögskola som lärarstudent och se det genom lärarglasögon. Men mest av allt var det en paus från lärarutbildningen.

Så kom jag tillbaka. Och allt såg annorlunda ut. Jag var plötsligt längre bort från utbildningen. Jag svävade liksom lite ovanför och kunde välja vad jag ville lyssna på. Och praktiken var sig verkligen inte lik. Plötsligt såg jag allt det bra i alla lärarnas undervisningen, även den mest traditionella. Jag kunde prata med min handledare på ett helt annat sätt än tidigare. Med en öppenhet och samtidigt större säkerhet. Jag är säker i min osäkerhet. Jag vet att jag inte vet. Och där kan vi mötas.

Det där förhållningssättet till mig som lärare, som jag fått inom drama, har börjat sprida sig och gälla alla ämnen. Det viktiga är hur jag är. Det ska jag träna på nu och tona ner de överambitiösa idéerna på spektakulära Nya Metoder. Det har jag tid med resten av min lärarkarriär. Nu är det dags för det basala. Hur jag är som pedagog. Kraven har sänkts och blivit rimliga och då ser jag konturerna av mig själv som lärare. Och när jag ser konturerna skymtar många möjliga vägar. Men jag måste inte skynda. För alla metoder krävs en trygg ledare. Det satsar jag på!

Read Full Post »

Det började med att Mats under #skolchatt i torsdags suckade över att lärarstudenter är besatta av sin egen godhet.

Som prestationsprinsessa är jag nog den absolut bäst lämpade att foga ihop de bitarna i min utbildning som målar upp bilden av läraren som Jesus. Läraren som kan allt. Läraren som älskar alla sina ämnen. Och alla delar av sina ämnen. Hon älskar också alla delar av sitt jobb och klagar inte. Hon gör! Hon förändrar och revolutionerar. Hon är som en virvelvind, en manisk Mary Poppins som kommer och berättar hur ALLT ska göras! Hon har tänkt igen alla delar av sig själv och hennes moral är som den perfekta läroboken i etik. Och kan ni tänka er, hon är helt nyutexad! Det är nämligen där, på högskolan, som hon fått sin stora kunskap och funnit den perfekta lärarstilen. Hon har ingenting att lära av de färdiga lärarna för de kan ingenting. De gör bara fel. Vänta bara tills alla gör som hon gör. Då blir allt bra!

Det finns nog helt andra bilder lärarutbildningen målar upp. Ibland tänker jag att det skulle varit bättre om jag redan varit lärare innan jag börjat läsa, så att jag inte hade behövt vara så naiv och lyssnat på allt så noga. (Det är något jag brukar göra).

Jag har tänkt att det kanske bara var min lilla del av lärarutbildningen som hade skapat denna bild. Att det just där fanns flera såna där insnöade typer som bara brinner för sin egen Metod och som är bittra över att det är så få som gör så som de gjorde när de forskade på sin klass för 30 år sedan. Men när jag läst sidoämnen har jag stött på samma uppfattning hos studenter som läser på andra delar av skolan. ”De verksamma lärarna är dålig och fast i det traditionella. Hoppas jag inte blir sån!”. Jag tror att det nog är lärarutbildningen som är besatt av sin egen godhet!

Bo Rothstein ger en mer nyanserad bild av framgång i skolan i DN idag (länk):

Framgångsrika skolor verkar kunna använda sig av väldigt olika pedagogiska modeller alltifrån mycket traditionella till mycket ”progressiva” och allting däremellan. När en annan av de ledande forskarna inom området, Michael Rutter, sammanfattar vad denna forskning visar om vad som utmärker de framgångsrika skolorna så pekar han på faktorer som ”gemensamma visioner”, ”laganda” och en ”uppsättning värderingar, attityder och beteenden som kommer att karakterisera skolan som en helhet”. Många av de ledande forskarna pekar ut den lokala skolledningen som nyckelfaktorn.

Ha! Traditionellt kan också vara bra alltså! Jag blir så glad av att läsa att det finns flera sätt. Och jag har slutat lyssna så noga på vad mina lärare säger. Det låter mycket bättre om jag filtrerar det genom mig själv. Jag tror att nyckeln till mitt nya förhållningssätt är att jag tog paus från denna ideologiska apparat ett halvår i kombination med att jag läste drama där vi gjorde mer än vi pratade. Men det kommer nog att dröja länge innan jag helt har kommit loss ur min lärarutbildnings tvångströjelärarbild.

Heja mänskligheten! Även för lärare! Även för nya lärare!

ps. Jag tycker att du är himla bra också, samtidigt som du inte riktigt passar mig, kära Malmö Högskola!

Read Full Post »

Jag har länge brottats med begreppet estetiska läroprocesser. Här har jag skrivit om det: 1234 och 5. Jag tycker inte om begreppet. Det är för stort och ospecifikt. Därför blir jag glad av att läsa Niklas Pramlings tankar i ämnet (länk):

Forskarassistenten Niklas Pramling, vid pedagogiska fakulteten på Göteborgs universitet, vill inte tala om estetiska lärprocesser alls.

– Om man istället för estetiska lärprocesser tänker på estetik som form respektive innehåll så kan man tänka sig att man gör estetik till såväl form för att lära sig om något annat som ett innehåll i sig.

Han ger ett exempel: Om läraren vid en samling spelar på en trumma och pratar med barnen om hur många slag som spelades på trumman riktas barnens uppmärksamhet mot antal, vilket är matematik. Det estetiska, musiken, blir då bara en form för ett annat innehåll. Om läraren istället spelar på trumman och pratar med barnen om ljuden – blev det starkare eller svagare, gick det fortare eller långsammare? – då riktas istället barnens uppmärksamhet mot musikaliska dimensioner såsom dynamik och tempo.

Fröken Slöjddidaktik kopplar Pramling till sitt ämne slöjd och propagerar för lyfta fram innehållet i slöjd så att det inte begränsas till att vara ett hjälpämne (länk).

För att ge exempel för ämnet drama tänker jag tillbaka på vad jag gjort som dramalärare.I ett projekt använde jag drama för att hjälpa en andraklass att leva sig in i bok och fundera kring karaktärerna och handlingen. Exempelvis fick de i smågrupper göra statyer om vad boken handlade om medan resten av gruppen fick gissa vad de gestaltade. Eleverna fick då med hjälp av bilderna som statyerna skapade bearbeta den information de hade om boken. Då använde jag drama som form för att lyfta fram texten som var innehållet i undervisningen.

I min dramagrupp på folkhögskolan i höstas arbetade vi med statyer på ett annat sätt. De fick i smågrupper göra statyer utifrån en känsla de haft under dagen medan resten av gruppen fick gissa vad de gestaltade. Diskussionen efteråt handlade då om vad publiken och deltagarna som gjorde statyn upplevde i övningen. Vi pratade om hur kropparna såg ut och vad det kommunicerar. Vi pratade om hur det kändes att vara dessa statyer. Vi pratade om processen: om hur det gick till i gruppen när det skulle skapa en staty. Då blev drama innehållet eftersom vi undersökte hur man kan kommunicera med kroppen, skapa tillsammans i en grupp och hur bilder kan skapa olika tankekedjor i olika människor.

Under min första kurs i pedagogiskt drama fick vi brottas med frågan: Är pedagogiskt drama ett ämne eller en metod? Idag ser jag likheter mellan Pramlings uttalande och min examinationsfråga. Mitt svar är nu som då att alla ämnen bör innehålla både delarna. Och det tror jag inte bara gäller estetiska ämnen.

Jag ser det som att man antingen koncentrerar undervisningen till det ämnesspecifika och lär sig om ämnets logik, förutsättningar, system, filosofi, möjligheter och begränsningar eller att man öppnar upp och använder det ämnesspecifika för att lära sig om andra saker. För att kunna använda ämnet på det öppna sättet behöver man dock kunna sitt ämne. Jag tycker mig ha märkt att när jag använder drama som form för annat innehåll upptäcker jag ofta saker som jag och eleverna behöver undersöka i den stängda dramaundervisningen. Verktygen behöver slipas för att möta världen. När jag sedan stänger dörrarna och slipar på det specifika inom drama händer ibland spännande saker som inte alls var tänkt. När drama får spela huvudrollen händer stora saker med människorna. Innehållet blir det som är nödvändigt för individen och gruppen. Det kan exempelvis vara självkänsla, gruppdynamik eller känslomässiga blockeringar.

Fram för innehållet i de estetiska ämnena!

Read Full Post »