Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mumin’

Jag har alltid läst mycket böcker under sommaren. Som barn var sommarlovet oändligt långt och egensinnig, tjurig och ensam som jag var fanns det många tråkiga dagar att fylla.

 

Det började med Bamse, så kom Mumin och sen kom böckerna. Peter Pohl med sina alltid lika hemska slut. Äventyrsböcker, tvillingböckerna och diverse ungdomsböcker. Någon gång under tidig tonår började jag läsa klassiker på sommaren. Inte annars. Bara på sommaren.

Jag strövade många timmar omkring på biblioteket och läste på bokryggarna. När jag såg någon av de där namnen jag hade hört någonstans läste jag på baksidan och blev alltid lika förvånad. Jag trodde att alla klassiker var tråkiga och att de skrev om torra vuxensaker (vad det nu är?). Men så var det ju inte och jag lånade en lång rad som fyllde hela ryggsäcken och jag åkte lycklig hem med min skattkista. Jag tyckte inte om alla av de där böckerna men jag gav dem en chans. Vissa har jag läst senare. Några var en fröjd att läsa. Andra kämpade jag mig igenom. Brott och straff var jobbig men fascinerande med sin galenskap. Jag minns att jag liksom blev lite galen jag också. Det var rätt spännande och alla de där böckerna gav mig hopp om ett annat liv. Hopp om att jag som vuxen skulle kunna forma mitt liv som jag ville ha det. (Det hoppet tackar jag verkligen för i efterhand. För så blev det ju också till stor del!)

Sen dess har jag fortsatt med traditionen att läsa klassiker på sommaren, dock i mindre utsträckning än förr. Då kunde jag läsa femton klassiker på en sommar men nu kanske det blir en eller två. Det finns så mycket annat att läsa och väldigt lite skönlitteratur blir läst under terminerna. Under min utbildningstid har den där sommarläsningen fått en ännu större betydelse.

Nu förtiden har jag en ny tradition. Jag läser minst en bok av Joyce Carol Oates. Hon är en stor favorit. Jag förundras över hennes sätt att få mig att bli vän med alla möjliga människor jag aldrig skulle valt att umgås med annars. Oftast är böckerna mörka men lämnar mig hoppfull och inspirerad. Igår tog jag avsked av två goda vänner i en av hennes böcker. De följer med mig och jag undrar hur det gick för dem sen. Lycka till önskar jag dem. Fast jag tror inte att det gick särskilt bra. För de var inte som andra romanfigurer som är lite tillfixade och lyckade så att inte läsarna ska bli oroliga och ledsna. Nej dessa människor är sådär hopplöst ihopsnörda med sin historia och livet rör sig fram och tillbaka och är kul, jobbigt, mediokert, dramatiskt, odramatiskt och de är halvnöjda med det hela. Det känns skönt och ger mig hopp. Böcker har alltid gett mig hopp.

Annonser

Read Full Post »