Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘natur’

Sommaren fortsätter att ge mig mystik och får mig att känna mer och tänka mindre. Eller tänka på andra saker. Därför blir det också helt andra saker än vanligt här på bloggen.

För några dagar sedan när jag var på stranden vällde det in stora dimmoln över oss, det var som att ha en grym AC. In mot landet var himlen galet blå men vid stranden var allt vitt. Molnen bar med sig dofter och svalhet som från en annan värld och jag fantiserade om hur den världen såg ut. Den var blå.

Vattnet hade färgen av en ljus lager och var blandad med hackad tång. Vem hade hällt så mycket öl i vattnet och vem hade gjort sönder tången? Och varför?

Min kropp har blivit helt tokig och tvingar ut mig på springturer sent på kvällen, lagom till den sena Sommar i P1-sändningen. Mens jag springer på stranden och i skogen får jag höra om tysk porr under bombningar i Irak (Här kan du höra) och storviltsjägare i Tanzania. Den senare var Natasha Illum Berg och hon var som en gammal sagotant, full av kloka ord och råd. Först himlade jag med ögonen och tyckte hon var klyshig men efter ett tag vande jag mig och lyssnade ivrigt vidare. Jag är tacksam för att ha fått höra hennes program. Hon gav mig en alldeles speciell känsla i kroppen. En storslagen känsla om livets storslagenhet, möjligheter och kraft. En sån där känsla som är svår att sätta ord på. En sån där flummig ovetenskaplig känsla. Sommaren är flummig för mig eftersom jag låter det omätbara, ovetenskapliga, ogreppbara, ordlösa komma fram och ta lite mer plats.

För övrigt lever jag i en bubbla. Jag jobbar nämligen på ett läger för ungdomar och är något isolerad här ute på landet. Jag ringer till familjen och det känns som att de är så långt borta. Jag har lite grann glömt hur mitt vanlgia liv ser ut, där jag kommer hem till min lägenhet när jobbet är över. Undrar hur det känns? Vad gör jag då? Kommer det vara likadant när jag kommer hem efter att lägret är slut? Vem vet, vad som helst kan hända på sommaren.

Read Full Post »

Samtal

Jag åker ibland på utflykter med en vän. Vi tar en buss på morgonen och hamnar i något fint naturområde. Vi går, försöker att inte gå vilse, äter vår matsäck och fortsätter gå. Det finns inget som stör och jag låtsas som att vi är de första som upptäcker denna fantastiska plats.Vi pratar, går tysta och pratar igen. Tiden känns oändlig. Vi åker hem när det blir mörkt eller när vi tröttnar på att vandra. När jag kommer hem är jag trött, mjuk och avslappnad både i kroppen och i själen. Och det beror inte bara på den fysiska ansträngningen i en lugnande miljö utan också på våra samtal. Vi är klasskamrater och har alltid massor om skolan att diskutera. Alla de där frågorna, stora som små, hinns med och inga frågor är dumma. Det gör inget att det blir långa långa tankepauser. Och det finns tid och rum att återvända till tidigare ämnen och utveckla sina tankar. När vi har avhandlat det mest akuta, oftast om den pågående kursen och hur man kan tolka olika böcker, examinationer och kursmål kommer vi in på allt möjligt. Det är som att svaren på de första frågorna får hjärnan att slappna av och arbeta idealt. Tankar kommer och går och nästan allt går att ta upp. Om så bara för att komma fram till att vi inte vill prata om det. Efter dessa utflykter känns det som att jag har fyllt en viss kvot av intellektuellt, känslomässigt, personligt och djupt samtal. Och jag kan leva livet med ett större lugn. Och se fram emot nästa utflykt.

Det tar lång tid att lära sig att ha bra samtal och man får börja om för varje ny människa. Jag önskar så att jag hade kunnat samtala på detta sätt när jag var liten. Eller när jag var tonåring! Det skulle hjälpt mig att hantera mitt liv och världen otroligt mycket. Jag önskar alla goda samtalspartners, en miljö som gynnar ert samtal och att du hittat ditt sätt att samtala med dessa människor. Och jag funderar på hur skolan och förskolan kan hjälpa eleverna att nå dit, till det goda samtalet, gärna med en mängd olika människor. Kanske det är en av skolans viktigaste uppgifter?

Read Full Post »