Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘öva’

Hej övningskaos!

Min lärare sa i början av kursen, tillsammans med många andra kloka instruktioner, att man kan öva för mycket. Rösten behöver minst en tyst timme om dagen. Sammanhängande. Då man varken pratar eller sjunger. Hittills har det inte varit några problem att hitta en timme att göra något tyst. Men nu börjar det bli krångligt.

Om en vecka har vi julkonsert. Imorgon en mindre konsert samt trall till dans, på fredag en mindre konsert. På måndag lussetåg. Det är kaos. Alla repar med varandra i olika grupper inför konserterna och det är svårt att organisera. Vissa populära sångare och musiker är med på väldigt många låtar och det är en ständigt dragkamp om dem.

Låttexter, arrangemangsidéer och ständigt ändrade övningstider snurrar i huvudet. Runt runt. Alla har plötsligt blivit enormt glömska av allt viktigt som händer. Känslorna rör sig snabbt från övertrött fnissig i pauserna mellan repen till superfokuserad under övningspassen till sur som en femåring över att ensemblen har dubbelbokat sig.

Det har nog aldrig varit så skönt med ett Friskispass som idag.

Read Full Post »

När jag ska sjunga för någon blir jag nervös. Då fungerar min hjärna inte särskilt bra. Därför måste jag ha övat på det jag ska sjunga väldigt väldigt mycket. Så mycket att det liksom sitter kvar där fastän hjärnan inte riktigt är med.

När sången väl sitter säkert börjar jag föreställa mig hur det är när jag har konserten. Jag ser hur det ser ut. Jag ser hur många människor det är där. Alla blickar riktas mot mig. Jag blir skakig, hjärtat bultar och svetten rinner. Och så tar jag första ton och kör hela låten trots nerverna. Jag får applåder, bockar och lämnar scenen. Många många gånger ser jag den sekvensen i mitt huvud och efter ett tag är jag van vid den. Jag vet vad jag ska göra.

Det är viktigt att jag föreställer mig att jag är nervös, annars hjälper inte det mentala övandet någonting. När jag övade mentalt och inte blev nervös i övandet blev jag alldeles förskräckt och överrumplad vid konserttillfället. Det här har jag inte övat!, tänkte jag. Jag ska ju inte bli nervös!, skrek jag inombords och blev ännu mer nervös över att jag var nervös.

Det är ingen idé att öva på orealistiska situationer. Helst vill jag ju sjunga bäst på konsert men som det är nu sjunger jag aldrig lika bra på konsert som när jag sjunger själv. Därför tränar jag på att stå ut med det.

Jag börjar förstå nu vad det är jag kan och inte kan påverka. Pulsen tar ganska lång tid att få ner. Därför får jag le åt den höga pulsen och krama om den istället för att förfasa mig. Detsamma gäller svetten och blodet som lätt stiger upp i ansiktet. Även de kalla händerna och skakiga knäna och det lilla darret på tonen. Jag kan påverka min hållning, andning och alla muskler som används till sång. Jag kan fortfarande sjunga med mycket känsla. Jag kan sjunga snabbt, långsamt, starkt och svagt. Det är väldigt mycket jag kan påverka fast kroppen sänder ut paniksignaler. Det krävs en del träning för att ignorera de där röda blinkande lamporna. Men det går.

Ibland när jag sjunger, själv eller på konsert, hamnar jag i det som kallas flow. Det är lite som ett annat livstillstånd där hjärnan slår på en annan växel. Den där logiska kontrollnissen är avstängd och allt flyter på Känslan. Och då vet jag inte riktigt vad som kan hända. Kanske jag improviserar fram en ny melodi, lägger till lite text eller bara drar lite extra på en ton. Jag tränar på att det kan hända i mina mentala konserter. Och efter säger kontrollnissen: Vad fan hände där? Jag måste vara beredd på det så att jag inte blir förskräckt av det.

Den mentala förberedelsen handlar till största delen om att skapa en realistisk bild av konserten.

Se även: Bota scenskräck 1: upprepning

Read Full Post »

Någon sökte efter ”hur man blir av med scenskräck” och hamnade här. Med anledning av detta och att jag själv skulle behöva strukturera upp vad jag lärt om detta under de senaste veckorna, börjar jag nu en serie om vad jag använt mig av för att hantera min scenskräck.

När jag blir riktigt nervös reagerar kroppen som att jag utsätts för ett allvarligt hot. Den tror att jag är i livsfara och signalerar ”Fly!” eller ”Göm dig!”. Det är otroligt irriterande att jag inte bara kan säga till mig själv att jag ju faktiskt inte är i en livshotande situation. Men jag kan långsamt övertyga mig själv om att det är lugnt genom att stanna kvar i situationen och att vara där ofta. Jag har därför haft konsert (vilket innebär att jag sjunger för minst en människa) åtminstone en gång om dagen de senaste veckorna. Långsamt börjar det bli lite blasé och kroppen orkar inte hetsa upp sig varenda liten gång.

Det är dock viktigt att välja rätt publik. Jag började med den lättaste publiken, en positiv klasskamrat som ler och har ett smittande lugn. Långsamt utmanade jag mig att sjunga för andra, fler och längre. Låtarna var först de jag var allra mest säker på tills jag vågade ta något svårare och nyare.

Upprepningen har gjort att kroppen börjat lugna ner sig och inte stressar upp mig riktigt lika mycket. Den stora scenskräcken är borta men nervositeten finns ändå kvar. Den får jag vara beredd att leva med. Det har jag fått chans att vänja mig vid under alla de små och stora konserterna. Nervositeten kommer och det måste jag vara beredd på. Inte rädd. Beredd. Och under mina framträdanden har jag märkt att det faktiskt är möjligt att riva av en ganska bra låt fastän jag står och skakar. Men det är svårt att tro innan man har prövat. Och man får vara väldigt bestämd för att inte dras med av kroppens panik.

Det lönar sig att öva.

Read Full Post »

På väg uppåt!

Idag kändes det bättre. Det var roligare att sjunga på lektionen och jag märkte hur otroligt viktigt det är med förväntningar. Igår när allt var jobbigt förväntade jag mig att allt skulle vara svårt och tråkigt. Det ledde till att jag gav upp från början och Då blev det verkligen svårt och tråkigt. Men det är okej. Så får det vara när det är så.

Idag var det roligare och då gick det lättare. Efter skoldagens slut gjorde jag roliga saker. Vilade. Lyssnade på trevlig musik. Kände efter ordentligt efter vad jag faktiskt ville göra just då. Och jag övade! I mitt vanliga liv, där jag inte sjunger hela dagarna, skulle nog den här svackan tagit säkert en vecka att komma ur men på folkhögskola händer det mycket på kort tid.

Dagens övande skilde sig dock markant från mina vanliga övningspass. Jag fick nämligen bara öva på roliga saker. Det blev några skalor som kändes sköna och jag sjöng dem slarvigt. De bästa sångerna valde jag ut och sjöng med inlevelse och överdrev allt. Jag lekte och musicerade. De vanliga andningsövningarna fick jag inte göra, för det är tråkigt och det var jag inte redo för idag. Jag behövde heller inte stå upp, eftersom jag inte kände för det. Övningen slutade precis när jag kände mig nöjd. Det gick ganska snabbt.

Något annat jag gjorde både idag och igår var att prata med mina klasskamrater om vad jag upplever. Det är en stor lättnad att få berätta att jag inte ville sjunga. Då lättade lite av skulden över att jag kände så. Vi diskuterade olika möjliga vägar för att bli sugen igen och jag fick flera tips.

Det är lätt att känna sig lite utanför då energin inte är på topp och alla andra är glada och ivriga. I en trygg grupp kan du berätta om vad du upplever och få stöd av de andra. Det ger också dem signaler om att det är okej att prata om negativa sidor av studierna. Förhoppningsvis hjälper det dem att den dag de känner sig hängiga våga dela med sig av sina känslor.

Det är krångligt det här med motivation och lust. För att förstå hur just Min lust och motivation fungerar behöver man oftast gräva en bit ner. Då kan det vara bra att ha någon eller några omkring sig som kan hjälpa dig med det genom att agera bollplank och stöd. Det är nog bara du själv som till fullo kan förstå dig själv men när du med en bra samtalspartner kan få hjälp att verbalisera och utveckla dina funderingar brukar det gå lite lättare att se mönster.

Read Full Post »

Svacka

Idag var det jobbigt. Det var svårt. Jag kände mig dålig. Det var inte roligt. Jag ville inte sjunga. Och efter lektionerna hade jag ingen alls lust att öva själv som jag brukar göra varje dag. Det brukar vara roligt att öva. Hemskt roligt. Men inte idag.

När jag kom hem efter att ha handlat i byn stod några av mina klasskamrater och lärde varandra låtar i korridoren. Vill du vara med?, frågade de med glittrande ögon. Nej tack, svarade jag. Jag vill inte lära mig fler låtar!, sa jag.

I början av kursen pratade vi om just detta att tappa lusten. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle kunna hända mig. Så roligt som det är här går det helt enkelt inte att tröttna, tänkte jag. Men tji fick jag. Min huvudlärare gav då sitt bästa knep mot det onda: Övningsförbud! Under alla sina år här på skolan har hon aldrig mött någon som det knepet inte fungerat på. Så nu har jag övningsförbud. Får inte öva. Det ska bli spännande att se hur lång tid det tar innan det börjar värka i sångsjälen. Hon tipsade också om att lyssna på favoritmusiken. Så det gör jag. Och ibland sjunger jag med.

En väldigt stor del av utbildningen jag nu går handlar om att förstå sig själv i samband med musik. Hur fungerar min motivation när det gäller sång? Hur vill/kan jag öva? Vad tycker jag om? Vad är det som gör att det ibland blir tråkigt och hur kan jag komma ur det? Vad tycker min röst om? Vad blir den trött av? Vad kännetecknar min röst? Vad betyder sjungandet för mig? Hur vill jag sjunga i framtiden?

Det är lite tröttsamt att hela tiden behöva ta sådär mycket ansvar och fundera på hur det är för mig med allt. Men samtidigt vet jag hur dödligt tråkigt det är när jag bara ska var lydig elev som kopierar.

Det ÄR jobbigt att lära sig. Ibland när allt har varit så lätt och roligt ett tag och sen bli jobbigt behöver jag påminna mig själv om det.

Read Full Post »