Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘personlig utveckling’

Jag fascineras av den lilla boken Konsten att berätta en historia. Jag vill hålla den nära mig. Det är en sån där bok som kommer att finnas kvar i mig. Vi möttes i precis rätt tillfälle.

Boken fångade mitt intresse i vårt gammelboksdoftande lilla skolbibliotek. Det var något med olika sorters berättandet som jag ville åt. Och det fick jag. I boken får man möta, författare, poeter, översättare, lurendrejare, sportjournalister, komiker, skådespelare, musiker, konstnärer, manusförfattare och krigsjournalister. Men det jag framför allt har fått från boken är inte olika sätt att berätta utan olika människor och deras sätt att leva. De har alla valt ett uttryckssätt som yrke och undersöker det på olika sätt.

Jag blir glad och inspirerad. De har låtit mig vara med i deras tankar en liten stund och jag är så tacksam för det.

De är alla engagerade i kommunikation och har gjort en mängd olika val utifrån vilka de är som personer. Det är viktigt för mig, just nu i alla fall, att söka modeller att jämföra mig med. Människor som rör sig inom de uttryckligen kommunikativa yrkena. De har något att säga mig fast jag vet inte riktigt vad. Folke Isaksson säger som tips till de som vill bli poeter men passar nog för de som vill bli människor (om man byter ut läs mot sök, titta, pröva, härma):

– Läs så mycket du kan! Det spelar ingen roll om man blir osjälvständig: det självständiga tränger fram så småningom.

Det finns ett sug i mig nu att möta öden, livshistorier och förslag på livsvägar. Jag samlar. Härmar. Prövar. Ställer mig bredvid den nya bekantskapen och funderar. Hur ser jag ut egentligen? Vi kanske är ganska lika?

Det finns ett visst spelrum just nu i mig. En fri och anpassningsbar våning som bara väntar på att bli möblerad. Då gäller det att passa på. Låta det vara lite tomt och läskigt för att ge plats åt något okänt. Kom in bara!

Read Full Post »

Sven-Eric Liedman skriver klokt om skolan i SOS. Han skriver att skolan inte är ett snabbköp och att det är en av skolans svåraste uppgifter att lära eleverna att de viktigast kunskaperna tar tid att tillgodogöra sig.

Det är även något som högskolan får kämpa med. Framför allt första terminen var de flesta rätt frustrerade av den stora förvirring som rådde i huvudet på oss. Lärarna bad oss ha tålamod och menade att sakerna kommer falla på plats med tiden och att alla kurserna i utbildningen ger en helhet som vi en dag kommer kunna greppa. Kanske. Men det är fullt förståeligt att det känns virrigt just nu, sa de. Andra terminen började vi vänja oss vid förvirringen och när jag accepterade att jag inte hade koll på allt började hjärnan äntligen jobba effektivt. Tredje terminen såg jag ständigt kopplingar mellan kurserna, det som jag läste då, det vi pratade om då, det jag funderade över då. Jag har också lärt mig att förvirring och lite obehag är vanligt när jag ställs inför något helt nytt som jag inte får ihop eller ser en lösning till. Men nu ser jag (oftast) den känslan som något positivt. Den känslan viskar om att jag kommer utvecklas om jag vågar gräva i det där nya.

Denna terminens dramakurser har handlat mycket om personlig utveckling med syftet att hitta den ledarstil som passar mig, att utvecklas då det gäller kommunikation och konflikthantering samt få förståelse för gruppdynamiska processer. Det är tunga saker och jag har fått många insikter om mig själv. Det har dock inte slutat bara för att skolan har sommaruppehåll.

En av de senaste stora jobbiga insikterna började växa den sista lektionen i skolan. Jag sa något som fick mig att inse att jag intar offerposition i en viss situation. Genast när orden hade lämnat min kropp hörde jag hur mycket offer jag lät som. Jag skämdes först och tyckte det var pinsamt att inse det sista lektionen när vi arbetat med dessa roller under hela terminen. Men efter ett tag kunde jag släppa den onödiga skammen och vara tacksam och nöjd med mig själv för att jag vågar inse något så jobbigt. Efter några dagar hittade jag en till situation där jag ofta går in i offerrollen. En vecka senare såg jag ännu fler mönster och tankebanor som får in mig i denna position. Det kändes jobbigt. Inte särskilt kul att inse.

Som lärare är det viktigt att våga ifrågasätta sin egen undervisning och det kräver en hel del av personen att stå ut med det. Det är sjukt svårt att se sina misstag och framgångar med klar syn. Det kräver god självkänsla, en realistisk självbild och ett sunt självförtroende. Jag har denna termin fått möjlighet att utveckla dessa delar av mig själv och fått chans att öva mig på att hantera såna där svåra jobbiga insikter.

Därför kan jag nu se (några av) mina brister utan att jag behöver plåga eller straffa mig själv. Innan när jag upptäckte något stort obehagligt om mig själv blev jag väldigt upprörd och ville genast hitta en lösning och ett nytt sätt att fungera. Nu vet att det inte går så snabbt och lätt. Jag hindrar mig från älta alltför mycket och låter mig tänka på ”problemet” lite då och då bara. Efterhand agerar jag oftast annorlunda och när jag väl hunnit glömma det stora ”problemet” upptäcker jag att det inte längre är något problem. Men det är en lång process.

Jag är tacksam och glad över att jag får möjlighet att utvecklas inom dessa områden med hjälp av högskolan.

När jag läser Per Acke Orstadius artikel i SOS blir jag glad eftersom jag ser att de kurser jag just läst innehåller det som Orstadius efterlyser och som jag känt saknats i utbildningen tidigare och jag känner mig stärkt i mitt beslut att fortsätta läsa drama till hösten. Jag vill ha mer!

Mot nya höga höjder!

Read Full Post »

Jag är frustrerad över att vi startar så många intressanta diskussioner, nosa på så många metoder, övningar, böcker och dilemman men sällan hinner gå på djupet med allt jag vill gräva i. Vi har alldeles för få lärarledda timmar. Jag vill ha mer av allt! Jag vill att de som bestämmer hur mycket pengar min utbildning får ska inse hur otroligt komplext och svårt läraryrket är. Jag vill att de ska förstå att det kräver stor personlig mognad och mycket handledning för att jag ska bli en bra lärare. Jag vill också att skolorna ska få mer pengar så att jag kan få handledning av olika kunniga människor som yrkesverksam (psykologer, specialpedagoger, lektorer?). Som lärare ger jag så mycket av mig som person att jag behöver utvecklas som person. Det räcker inte med ämneskunskaper.

Många studenter efterfrågar mer kunskaper om konflikthantering och ledarskap. Det är saker som inte går att läsa sig till, därmed inte sagt att man inte kan bli hjälpt av böcker. Men det måste enligt mig kombineras med praktik på något sätt. Vi arbetar just med dessa frågor i min kurs och jag känner att teorin tillsammans med övandet i den trygga högskolevärlden har gett mig en medvetenhet som gör mig tryggare i mitt fortsatta övande och sökande efter min ledarstil. Men jag vill ha mer. Och jag vill få hjälp på vägen.

Svårt storföreläsningisera

När min klass tagit upp dessa önskemål när jag läste mitt huvudämne suckade lärarna och menade att detta lämnades åt praktikperioderna. För mig har det varit svårt att diskutera min ledarstil och ibland även mina pedagogiska val med en främmande människa (min handledare) som jag arbetar med under en kort period och som dessutom ska bedöma mig. Handledning är väldigt svårt och kräver en bra relation mellan student och handledare. Det tar tid att skapa bra relationer. Jag nöjesstuderar Pedagogens inre rum – om betydelsen av känslomässig mognad om bland annat handledning med verksamma lärare och att författaren menar att handledningen bör ske regelbundet under minst ett år för att verkligen kunna utveckla och hjälpa lärarna. Den långsiktigheten skulle jag vilja se på högskolan.

När jag ska på praktik är jag inte orolig över vilken klass/grupp jag kommer till. Jag är orolig över vilken handledare jag ska få. Kommer hon (nästan alltid hon) vilja diskutera både mina och hennes pedagogiska val? Är hon beredd att förklara och ifrågasätta sin egen praktik? Kommer hon ge mig frihet att göra på mitt sätt eller ska jag behöva strida för att få tid och rum att få testa mina idéer? Kommer jag att betraktas som ännu en besserwisser-fiende från högskolan eller en sökande student som faktiskt har lite koll på senaste skolforskningen och en chans att få nya tankar?

Read Full Post »

Efter allt modellande har Lola börjat gå i bitar och jag knådar varsamt tillbaka henne. Fast det blir ju aldrig riktigt som förut.

Varför ger du mig alltid så korta ben? Har du korthetskomplex eller?

Hm. Ja det har jag nog. Speciellt när jag är ute på praktik och andra lärare skojar om att de trodde jag var en ny elev. Det är som att de inte fattar att åldersskämt neråt inte är roligt förrän man är typ…40?…eller jag vet inte när det är kul. Ville skoja om att jag trodde de var klassmormorar  eller besök från PLO men jag höll tyst.

Hoppsan. Öm punkt. Men alltså, get over it! Och ärligt, du måste ju stå på dig och säga ifrån när sånt händer.

Jo jag vet. Idag skulle jag nog säga ifrån.

Ibland behöver man prata med någon utomstående för att se det självklara. Tack Lola. Ibland behöver man också få pröva att göra det, att säga ifrån eller vad det nu är. Det är därför jag är så frälst av rollspel och forumspel eftersom jag där får gå in i en roll i tryggheten av att det är på låtsas vågar jag pröva grejer jag tycker är jobbiga ”på riktigt”. Men det helt knäppa är att det liksom blir lite på riktigt ändå!

Lola får lite längre ben. Lite. Jag tänker på när jag skapade henne. Först var hon värsta snyggot. Eller nej först var hon nästan ett monster och sen blev hon supersnygg. Men det kändes helt fel. Hon skulle inte vara nån barbiedocka. Så hon fick lite för korta ben, lite mer mage, bröst som var ihoptryckta som i en sporttop och så en sådär lagom snygg rumpa, vanlig liksom. Jag funderade mycket på vad det säger om mig. Och jag undrar mer och mer vem denna Lola är? Jag förstår att hon är någon slags spegling av mig. Resten lär visa sig när vi umgås och leker tillsammans…

Ett tag trodde jag hon var mig som privatperson, som Mrs T gör på sin blogg. Men så är det nog inte. Lola är inte riktigt jag. Ibland är hon en skruvad form av mig, ibland motsatsen och ibland precis jag.

Men alltså ärligt, det här handlar väl inte om skolan, förutom din lilla kommentar om forumspel?

Men jag är sjuk! Eller jag menar, det är därför jag har dig, så att bloggen blir lite lek och flams också.

Kallar du detta flams? Jag tycker mer att det är det vanliga identitetsarbetet som du får in i precis allt du gör. Eller i alla fall i det mesta.

Hm. Jaha. Jaså. Ja det har du nog rätt i. Det skulle jag inte sett själv.

Ha! Det är ju du som skapat och ständigt omskapar mig (precis som du gör med dig själv), men låtsas du bara att det är Lola som talar. Jag tar gärna åt mig äran.

Du gör mig förvirrad.

DU gör DIG förvirrad.

Nu får du sluta.

En liten lek med en lerfigur ger mig perspektiv. Är detta estetik? Hm. Spännande och fascinerande. För tillfället liknar Lola Lilla My en aning. Är sådär rakt på sak. Eller så har jag bara blivit Muminmarinerad av allt sjukläsande i pappas gamla Muminsamlingar.

Just det där med att jag gillar Mumin tycker jag är lite läskigt. Jag har läst dem så mycket att jag ibland refererar till någon figur för att exempelvis beskriva en relation. Någon gång gjorde jag det på högskolan och fick då veta att Tove Jansson är populär inom svenska-sektionen på skolan och att det forskats på Det osynliga barnet. På något sätt kändes det obehagligt att jag passar så bra in i mallen. Jag har rätt kulturellt kapital… Men jag undrar, har Lola det?

Read Full Post »

Omnipotens

Jag läser Duktighetsfällan – En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins av Joanna Rose och Aleksander Perski. Psykoanalytikern Maria Yassa intervjuas och pratar om att barn tror sig vara omnipotenta och  långsamt måste ändra sin världsbild och förstå att de inte är några supermänniskor. Hon säger:

Det händer att barndomens väg ur omnipotensen har varit för brutal. Eller så har den inte skett alls och en förälder har istället uppmuntrat den här föreställningen: du kan allt bara du vill, du kan bli vad som helst bara du vill. Det är egentligen rätt hemskt att säga så till sitt barn. För då kan föreställningar om ens egen omnipotens hänga kvar så att realiteterna i världen – som att människokroppen behöver vila, sömn och mat, inte orkar arbeta hur mycket som helst och att vi åldras – bli rena förolämpningar.

Det innebär att du måste bli precis som du har tänkt dig, och om du inte klarar vissa saker har du inte försökt tillräckligt mycket, eller inte kämpat tillräckligt mycket, eller så har du misslyckats. Då glömmer vi att människor har olika förutsättningar, och att ett barn inte kan tränas och drillas till att svara mot föräldrarnas föreställningar om hur ett barn ska vara.

Hon avslutar stycket med ”Fostrar vi våra barn till omnipotensen?” och jag minns (eller tror mig minnas) känslan jag fick när folk omkring mig sa att jag kunde bli vad som helst. Jag lyssnade inte, tyckte de var korkade och fånigt käcka. Varför ljuger de för mig? Jag märkte att det mest var så man sa, ingen trodde att det var sant egentligen. Självklart kan jag inte bli vad som helst, det fattar väl alla! Och varför skulle jag vilja bli vad som helst bara för att? Jag vill ju bli något som jag både kan bli hyfsat bra på och trivas med. Gärna ha möjlighet att utvecklas och kunna försörja mig på det.

Den högtflygande frasen ser föraktfullt ner på de enkla tankarna. ”Du kan bli vad som helst” kräver att jag väljer något fantastiskt magnifikt som farmor kan berätta för sin väninnor. Kanske var det bland annat detta som fick mig att läsa Matte E och Fysik B för att kunna bli civilingenjör (måste ju välja ett mansyrke) och så länge diskvalificera läraryrket från min lista över möjliga yrken. Jag kan ju inte välja ett kvinnoyrke! Jag kan ju inte välja samma yrke som en stor del av min släkt! Jag kan ju inte välja ett lågstatus yrke med så fina betyg!

Det kan jag visst. För jag vill det. Jag ser att jag inom detta yrke har möjlighet att använda mina talanger och kanske finna min fulla potential. Det hade jag inte gjort som civilingenjör. Jobbigt bara att lärare ofta förväntas vara omnipotenta. Därför är det läge (bättre sent än aldrig) att stångas med denna orimliga förväntan. Jag kastar mig in i matchen!

Read Full Post »

Positivt tänkande

Såg idag ett snyggt (Kobra är alltid snyggt) och intressant program om positivt tänkande. Här kan du se på det på svt play ett tag till. Programmet tar upp olika sidor av detta ämne och i Martin Kellermans betraktelser jag känner igen mig själv och många människor omkring mig. Klagandet är viktigt att få göra. Det är kvävande att vara i en miljö där man inte får klaga. Men samtidigt tror jag att det är viktigt med balans. Det är lätt att fastna i en jargong och ett sätt att tänka som inte alltid är gynnsamt för gruppen/målet. Men jag behöver få uttrycka alla mina känslor, i alla fall i någon av miljöerna i mitt liv.

Det finns ingen universalmetod som funkar för alla. I olika situationer behöver jag jobba med att ta fram olika känslor mer. För andra människor är det andra känslor i andra situationer. Precis som med glidarkillar och prestationsprinsessor utvecklas inte alla dessa personer då de får samma råd/tillsägning/uppmuntran. Jag spyr på allmänna råd till alla om att tänka positivt! Hur då, när, med vilket mål?

I min dramakurs har vi just läst och bearbetat två böcker om kommunikation och rollspel. Det var två böcker som för mig inte gick att läsa noggrant. De var fulla av komplexa självklarheter. Det gav mig inte mycket att läsa det. Men då vi bearbetar innehållet i texter och framförallt i dramaövningar blir det intressant för då kan jag uppleva och använda de där självklarheterna och se hur just jag kan få ut något av klyschorna. Jag får upplevelser av att tänka positivt och negativt och hur det påverkar mig och andra. Sen finns det ingen återvändo, hjärnan sätter igång och söker mönster i mitt liv. Jag kopplar min nya upplevelse till gamla upplevelser och kan utifrån det förstå mig själv lite lite mer. Och det är först då jag kan förändra mig. Läskigt, jobbigt, ansträngande och otroligt spännande!

Read Full Post »

För mig handlar lärarutbildningen delvis om att lära känna och förstå mig själv. Jag funderar på hur jag är och fungerar för att förstå mitt sätt att se på saker och mitt sätt att tolka min omvärld. När jag förstår ännu en liten del av mig själv kommer oftast insikten att ingen annan nödvändigtvis tolkar saker och ting på samma sätt som jag.

Lola gillar ordet navelskådning

Jag identifierar mina talanger och funderar över hur jag kan använda dem i mitt blivande yrke. Jag hittar mina svagheter och funderar över vilka jag behöver arbeta upp med tanke på mitt yrke, de som bör förbättras i mitt privatliv och de som faktiskt kan få fortsätta vara lite mindre utvecklade.

Jag följer ytterst intresserat min egen utveckling på alla områden och ser hur privatliv och (yrkes?)(student?)pluggliv flyter ihop på denna punkt. När jag utvecklas i skolan påverkar det mitt privatliv och tvärtom.

Jag tänker mycket på vart jag kommer ifrån och hur det påverkat mig.

Idag fick jag äran att höra om en annan students utveckling under denna kurs. Jag blir så glad av att höra om detta fantastiska lärandet som jag vet har krävt mycket mod, kraft och nytänkande. Jag får också lättare att se min egen utveckling men också hur jag bidragit till andras utveckling. Detta vill jag prata mer om på min skola!

Read Full Post »

Jag läser med stor igenkänning serien om glidarkillar och prestationsprinsessor i DN och följer debatten om detta hos Mats. Jag var i grundskolan och gymnasiet en prestationsprinsessa och jobbar nu för fullt på att hitta ett nytt sätt att vara som inte förstör mig.

Genom min skolgång har lärarna förmanat, hotat och pressat mina olika klasser i fåfänga försök att få de slappa killarna (men också tjejerna) att ta sig i kragen. Inte har de lyssnat. Men jag däremot, och alla mina prestationsprinsessor till vänner har lyssnat och tagit åt oss och tänk ”oj, är det så hårt? ja men då får jag nog plugga ännu mer då…”. Om jag hade gått om grundskola och gymnasium idag hade jag slappat mycket mer. Skolkat från det som inte gav mig något. Jag skulle behövt höra, helst av en lärare, att jag måste sänka kraven några snäpp. Och inte vara så hård mot mig själv. Samma sak skulle jag behövt höra på högskolan ett antal gånger. En av mina lärare har påpekat detta, inte specifikt till mig, utan till hela klassen, att vi inte ska lägga för mycket tid på skolan. Annars hör jag bara att man MÅSTE läsa alla böcker, att den här kursen FAKTISKT kräver 40 timmar i veckan, att det är självklart att lägga skolarbete på helgen ibland osv. Jag upplever samma sak som i grundskolan, nästan enbart snack riktat mot dem som är slappa. Tack och lov är jag väldigt mycket mognare nu än då och kan himla med ögonen och tänka ”självklart lägger jag 40 timmar i veckan på studierna, minst, vem tror du att jag är?”.

Då som nu lämnas jag väldigt ensam med mitt duktighetssyndrom. Tack och lov har jag nära och kära som stöttar mig och hjälper mig. En del av mina klasskamrater som också har detta problem har det inte lika väl förspänt. Senaste stora läxan i detta ensamarbete var i julas när jag gjorde min SAG – det självständiga arbetet på grundnivå. Det är en slags förberedelse för examensarbetet som i mitt huvudämne är uppdelat i tre delar. Sammanlagt ska det motsvara 15 hp. Över julen skrev jag den sista delen som också är något större än de andra då det ingår sammanfattning av resultatet från alla delar och en metareflektion.

Jag hade alldeles för mycket material. Det var mer lagom för ett helt examensarbete. Men det var ju så mycket mer spännande att använda allt än att bara välja en liten del. Min handledare sa att det nog skulle bli svårare för mig om jag använde allt material eller nåt sånt. Men jag hade behövt en större varning. Inte heller i efterhand fick jag i responsen från min examinator höra att jag gjort mycket mer än nödvändigt. ”Nu kan det arkiveras.” Jag fick beröm men jag skulle velat få ett STOPP! Vill du lägga ner så här mycket jobb på skolan? Du måste inte!

Det blev ett riktigt bra arbete och jag var mycket nöjd. Dock lite bitter över att ingen kommer läsa det förutom de jag tvingar göra det. Men det tog nästan hela mitt jullov och efteråt var jag helt förstörd. I nästan en vecka var jag så trött att jag inte orkade prata med någon. Jag låg i sängen och tittade på tv-serier när jag inte stirrade i taket och lyssnade på tystnaden. Jag gick på mina föreläsningar men ville bara att det skulle ta slut. Allt som hade med studier att göra. Så att jag kunde få ligga i min säng och inte göra någonting.

Om jag hade kunnat göra om mina val hade jag valt mindre material och gjort ett sämre arbete. Och så skulle jag vilja ändra hela terminsuppdelningen så att jag kunde fått lite lov.

Jag lärde mig min läxa (bara tillfälligt eller på ett beständigt sätt, vem vet?) och nu är jag mycket bättre på att sätta gränser. Men måste jag göra allt detta själv? Skulle jag inte kunnat få hjälp i skolan med detta? Jag skulle vilja att min utbildning handlade lite mer om min personliga utveckling. Jag skriver frenetiskt i min loggbok om detta men det stannar där. Jag vet inte hur men jag skulle så gärna vilja experimentera fram olika sätt att få med detta i lärarutbildningen. Det är så grundläggande för all utveckling att förstå sig själv och se sin progression men på den ibland ganska opersonliga högskolan saknas kanske kompetens om hur man arbetar med detta?

Read Full Post »

Arbetar just nu med min första examination som består av att i en kort text utreda vad pedagogiskt drama är för något. Vi har läst och fått genomgångar om historiken bakom ämnet och bekantat oss med de stora namnen och deras sätt arbeta med drama. Vi har diskuterat och försökt förstå de fyra perspektiv Mia Marie Sternudd urskiljt ur sin studie av pedagogiskt drama genom tiderna: det konstpedagogiska, personlighetsutvecklande, kritiskt frigörande och holistiskt lärande perspektivet. Vi har också utmanats att försöka se vilket eller vilka perspektiv vår egen dramaundervisning skulle utgå från. Och där kommer vi till det spännande! Vi är så olika i klassen. Vi har väldigt varierande bakgrunder vad gäller drama och teater men förstås när det gäller allt annat också. Olika åldrar, kön och nationaliteter är representerade. Vi har flera olika sorters blivande och färdiga lärare med olika huvudämnen och ålderskategorier men även socionomer, präster, skådespelare och en grupp som inte riktigt vet vad dom ska bli. Vilket fantastiskt startfält! Det blir svårare att fastna i föreställda gemenskaper och diskussionerna har hittills varit sprudlande spretiga.

Jag ser en tydlig meningsskiljaktighet i klassen då det gäller teater. En stor del av klassen har inte hållit på med teater och är inte bekväma i det tänket eller är av andra anledningar inte intresserade av att arbeta med teater med betydelsen att sätta upp en föreställning och visa den för en publik. En mindre del av klassen är sålda på teater och vill arbeta med utgångspunkt i teatern. Jag är en av dem som är lite skraja för teatern. Jag har haft flera dåliga upplevelser genom min skolgång då jag utan någon som helst vägledning har fått gestalta olika karaktärer i pjäser som jag inte förstått meningen med att sätta upp. Men samtidigt har teaterapan i mig njutit. Jag är trött på den fina teatern med sina speciella teateruttryck som jag känner att jag inte förstår och blir berörd av. Därför är jag så glad att jag har flera teaterivrare i min klass som kanske kan få mig att bli vän med teatern igen. Jag tror jag tycker om den egentligen, måste bara hitta mitt sätt att arbeta med det. Och hitta tillbaka till den teater som jag ju faktiskt tycker om och strunta i den jag inte gillar.

Read Full Post »

Samtal

Jag åker ibland på utflykter med en vän. Vi tar en buss på morgonen och hamnar i något fint naturområde. Vi går, försöker att inte gå vilse, äter vår matsäck och fortsätter gå. Det finns inget som stör och jag låtsas som att vi är de första som upptäcker denna fantastiska plats.Vi pratar, går tysta och pratar igen. Tiden känns oändlig. Vi åker hem när det blir mörkt eller när vi tröttnar på att vandra. När jag kommer hem är jag trött, mjuk och avslappnad både i kroppen och i själen. Och det beror inte bara på den fysiska ansträngningen i en lugnande miljö utan också på våra samtal. Vi är klasskamrater och har alltid massor om skolan att diskutera. Alla de där frågorna, stora som små, hinns med och inga frågor är dumma. Det gör inget att det blir långa långa tankepauser. Och det finns tid och rum att återvända till tidigare ämnen och utveckla sina tankar. När vi har avhandlat det mest akuta, oftast om den pågående kursen och hur man kan tolka olika böcker, examinationer och kursmål kommer vi in på allt möjligt. Det är som att svaren på de första frågorna får hjärnan att slappna av och arbeta idealt. Tankar kommer och går och nästan allt går att ta upp. Om så bara för att komma fram till att vi inte vill prata om det. Efter dessa utflykter känns det som att jag har fyllt en viss kvot av intellektuellt, känslomässigt, personligt och djupt samtal. Och jag kan leva livet med ett större lugn. Och se fram emot nästa utflykt.

Det tar lång tid att lära sig att ha bra samtal och man får börja om för varje ny människa. Jag önskar så att jag hade kunnat samtala på detta sätt när jag var liten. Eller när jag var tonåring! Det skulle hjälpt mig att hantera mitt liv och världen otroligt mycket. Jag önskar alla goda samtalspartners, en miljö som gynnar ert samtal och att du hittat ditt sätt att samtala med dessa människor. Och jag funderar på hur skolan och förskolan kan hjälpa eleverna att nå dit, till det goda samtalet, gärna med en mängd olika människor. Kanske det är en av skolans viktigaste uppgifter?

Read Full Post »

Older Posts »