Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘personlig utveckling’

Jag läser med stor igenkänning serien om glidarkillar och prestationsprinsessor i DN och följer debatten om detta hos Mats. Jag var i grundskolan och gymnasiet en prestationsprinsessa och jobbar nu för fullt på att hitta ett nytt sätt att vara som inte förstör mig.

Genom min skolgång har lärarna förmanat, hotat och pressat mina olika klasser i fåfänga försök att få de slappa killarna (men också tjejerna) att ta sig i kragen. Inte har de lyssnat. Men jag däremot, och alla mina prestationsprinsessor till vänner har lyssnat och tagit åt oss och tänk ”oj, är det så hårt? ja men då får jag nog plugga ännu mer då…”. Om jag hade gått om grundskola och gymnasium idag hade jag slappat mycket mer. Skolkat från det som inte gav mig något. Jag skulle behövt höra, helst av en lärare, att jag måste sänka kraven några snäpp. Och inte vara så hård mot mig själv. Samma sak skulle jag behövt höra på högskolan ett antal gånger. En av mina lärare har påpekat detta, inte specifikt till mig, utan till hela klassen, att vi inte ska lägga för mycket tid på skolan. Annars hör jag bara att man MÅSTE läsa alla böcker, att den här kursen FAKTISKT kräver 40 timmar i veckan, att det är självklart att lägga skolarbete på helgen ibland osv. Jag upplever samma sak som i grundskolan, nästan enbart snack riktat mot dem som är slappa. Tack och lov är jag väldigt mycket mognare nu än då och kan himla med ögonen och tänka ”självklart lägger jag 40 timmar i veckan på studierna, minst, vem tror du att jag är?”.

Då som nu lämnas jag väldigt ensam med mitt duktighetssyndrom. Tack och lov har jag nära och kära som stöttar mig och hjälper mig. En del av mina klasskamrater som också har detta problem har det inte lika väl förspänt. Senaste stora läxan i detta ensamarbete var i julas när jag gjorde min SAG – det självständiga arbetet på grundnivå. Det är en slags förberedelse för examensarbetet som i mitt huvudämne är uppdelat i tre delar. Sammanlagt ska det motsvara 15 hp. Över julen skrev jag den sista delen som också är något större än de andra då det ingår sammanfattning av resultatet från alla delar och en metareflektion.

Jag hade alldeles för mycket material. Det var mer lagom för ett helt examensarbete. Men det var ju så mycket mer spännande att använda allt än att bara välja en liten del. Min handledare sa att det nog skulle bli svårare för mig om jag använde allt material eller nåt sånt. Men jag hade behövt en större varning. Inte heller i efterhand fick jag i responsen från min examinator höra att jag gjort mycket mer än nödvändigt. ”Nu kan det arkiveras.” Jag fick beröm men jag skulle velat få ett STOPP! Vill du lägga ner så här mycket jobb på skolan? Du måste inte!

Det blev ett riktigt bra arbete och jag var mycket nöjd. Dock lite bitter över att ingen kommer läsa det förutom de jag tvingar göra det. Men det tog nästan hela mitt jullov och efteråt var jag helt förstörd. I nästan en vecka var jag så trött att jag inte orkade prata med någon. Jag låg i sängen och tittade på tv-serier när jag inte stirrade i taket och lyssnade på tystnaden. Jag gick på mina föreläsningar men ville bara att det skulle ta slut. Allt som hade med studier att göra. Så att jag kunde få ligga i min säng och inte göra någonting.

Om jag hade kunnat göra om mina val hade jag valt mindre material och gjort ett sämre arbete. Och så skulle jag vilja ändra hela terminsuppdelningen så att jag kunde fått lite lov.

Jag lärde mig min läxa (bara tillfälligt eller på ett beständigt sätt, vem vet?) och nu är jag mycket bättre på att sätta gränser. Men måste jag göra allt detta själv? Skulle jag inte kunnat få hjälp i skolan med detta? Jag skulle vilja att min utbildning handlade lite mer om min personliga utveckling. Jag skriver frenetiskt i min loggbok om detta men det stannar där. Jag vet inte hur men jag skulle så gärna vilja experimentera fram olika sätt att få med detta i lärarutbildningen. Det är så grundläggande för all utveckling att förstå sig själv och se sin progression men på den ibland ganska opersonliga högskolan saknas kanske kompetens om hur man arbetar med detta?

Annonser

Read Full Post »

Arbetar just nu med min första examination som består av att i en kort text utreda vad pedagogiskt drama är för något. Vi har läst och fått genomgångar om historiken bakom ämnet och bekantat oss med de stora namnen och deras sätt arbeta med drama. Vi har diskuterat och försökt förstå de fyra perspektiv Mia Marie Sternudd urskiljt ur sin studie av pedagogiskt drama genom tiderna: det konstpedagogiska, personlighetsutvecklande, kritiskt frigörande och holistiskt lärande perspektivet. Vi har också utmanats att försöka se vilket eller vilka perspektiv vår egen dramaundervisning skulle utgå från. Och där kommer vi till det spännande! Vi är så olika i klassen. Vi har väldigt varierande bakgrunder vad gäller drama och teater men förstås när det gäller allt annat också. Olika åldrar, kön och nationaliteter är representerade. Vi har flera olika sorters blivande och färdiga lärare med olika huvudämnen och ålderskategorier men även socionomer, präster, skådespelare och en grupp som inte riktigt vet vad dom ska bli. Vilket fantastiskt startfält! Det blir svårare att fastna i föreställda gemenskaper och diskussionerna har hittills varit sprudlande spretiga.

Jag ser en tydlig meningsskiljaktighet i klassen då det gäller teater. En stor del av klassen har inte hållit på med teater och är inte bekväma i det tänket eller är av andra anledningar inte intresserade av att arbeta med teater med betydelsen att sätta upp en föreställning och visa den för en publik. En mindre del av klassen är sålda på teater och vill arbeta med utgångspunkt i teatern. Jag är en av dem som är lite skraja för teatern. Jag har haft flera dåliga upplevelser genom min skolgång då jag utan någon som helst vägledning har fått gestalta olika karaktärer i pjäser som jag inte förstått meningen med att sätta upp. Men samtidigt har teaterapan i mig njutit. Jag är trött på den fina teatern med sina speciella teateruttryck som jag känner att jag inte förstår och blir berörd av. Därför är jag så glad att jag har flera teaterivrare i min klass som kanske kan få mig att bli vän med teatern igen. Jag tror jag tycker om den egentligen, måste bara hitta mitt sätt att arbeta med det. Och hitta tillbaka till den teater som jag ju faktiskt tycker om och strunta i den jag inte gillar.

Read Full Post »

Samtal

Jag åker ibland på utflykter med en vän. Vi tar en buss på morgonen och hamnar i något fint naturområde. Vi går, försöker att inte gå vilse, äter vår matsäck och fortsätter gå. Det finns inget som stör och jag låtsas som att vi är de första som upptäcker denna fantastiska plats.Vi pratar, går tysta och pratar igen. Tiden känns oändlig. Vi åker hem när det blir mörkt eller när vi tröttnar på att vandra. När jag kommer hem är jag trött, mjuk och avslappnad både i kroppen och i själen. Och det beror inte bara på den fysiska ansträngningen i en lugnande miljö utan också på våra samtal. Vi är klasskamrater och har alltid massor om skolan att diskutera. Alla de där frågorna, stora som små, hinns med och inga frågor är dumma. Det gör inget att det blir långa långa tankepauser. Och det finns tid och rum att återvända till tidigare ämnen och utveckla sina tankar. När vi har avhandlat det mest akuta, oftast om den pågående kursen och hur man kan tolka olika böcker, examinationer och kursmål kommer vi in på allt möjligt. Det är som att svaren på de första frågorna får hjärnan att slappna av och arbeta idealt. Tankar kommer och går och nästan allt går att ta upp. Om så bara för att komma fram till att vi inte vill prata om det. Efter dessa utflykter känns det som att jag har fyllt en viss kvot av intellektuellt, känslomässigt, personligt och djupt samtal. Och jag kan leva livet med ett större lugn. Och se fram emot nästa utflykt.

Det tar lång tid att lära sig att ha bra samtal och man får börja om för varje ny människa. Jag önskar så att jag hade kunnat samtala på detta sätt när jag var liten. Eller när jag var tonåring! Det skulle hjälpt mig att hantera mitt liv och världen otroligt mycket. Jag önskar alla goda samtalspartners, en miljö som gynnar ert samtal och att du hittat ditt sätt att samtala med dessa människor. Och jag funderar på hur skolan och förskolan kan hjälpa eleverna att nå dit, till det goda samtalet, gärna med en mängd olika människor. Kanske det är en av skolans viktigaste uppgifter?

Read Full Post »

Jag såg just på ett avsnitt av Six feet under (har lite svårt att släppa visa formregler, som att kursivera titlar), den där HBO-serien som gick för några år sedan, som belöning för att ha klarat en jobbig dag. Vi läste en kurs om bland annat litteraturreception och i samband med det läste vi lite om media och forskning om hur media påverkar oss. Vad jag minns av det jag läste om detta var att det är otroligt svårt att forska om detta, det är så olika och så svårt att säga att det var den filmen som gjorde att jag blev som jag är. Finns det film/böcker/tidningar/spel som ÄR bra eller dåliga att läsa/se/använda? Principiellt skulle jag säga nej och att det beror av personen, situationen och det samhälle personen lever i. Men samtidigt finns det viss media som jag inte skulle vilja låta mina eventuella barn bruka…

Åter till Six feet under. När jag ser på denna serie reflekterar jag över relationer, förluster, konflikthantering, lycka och massor annat. Denna underhållning får mig att tänka och mängden avsnitt (fem säsonger) ger möjlighet att lära känna karaktärerna och utveckla tankarna om det som jag ser i serien. När jag säger tv-serie kan jag se min mammas och många andra lite äldres miner. Hon tänker Vänner, Big Brother och Skilda världar. Och jag tänker att det är ju faktiskt lite lägre kvalitet på de serierna, men varför skulle inte dessa kunna väcka utvecklande tankar i mig eller i någon annan? Dessutom är jag ganska medveten om de tankar som väcks av Six feet under men jag har inte koll på vad som händer omedvetet, det som jag inte förstår på samma sätt och kan formulera. Är de medvetna tankarna de mest utvecklande? Är det de som påverkar mig mest? Men det är ju klart, en tv-serie kan väl inte vara riktigt lika utvecklande som en bok, speciellt inte en klassiker…eller?

Read Full Post »

« Newer Posts